Vill bara bryta ihop
Det här blir en skriva av sig tråd för mig. Kan inte somna pga min ångest. Behöver verkligen sova men det går inte för att jag är så deppig. Vet inte om jag är känslig och överdriver att det är för mycket runt om kring mig.
Har väl ett väldigt bra liv med en underbar man, våra barn, fint hus och ett roligt jobb. Min man och jag har varit ihop i 15 år sedan vi var tonåringar, vi har rest massor och upplevt massor ihop vi har verkligen gjort verklighet av våra drömmar.
Men nåt som har plågat mig/oss är att vi inte har många vänner. Vänner från skoltiden valde jag bort eftersom de bara sög energi från mig och var så missunnsamma och bara ville trycka ner mig. Och sedan dess är det svårt att hitta riktiga vänner och göra saker med.
Har väl bekanta som man träffar för en fika ofta tillsammans med våra barn. Men att ha en vän som man kan fika, shoppa, prata med, träna eller festa med verkar inte finnas. Har haft personer de senaste åren som jag trott varit mina vänner men jag har bara blivit utnyttjade. Jag är bra att ha när de mår dålig och behöver prata av sig, vill ha skjuts, hjälp med renovering, bli bjudna på mat/fika, vill att jag eller sambo ska fixa jobb åt dem med hjälp av våra kontakter. Man ställer gång på gång upp är snäll och generös och hoppas att den här gången kanske det är en riktig vän...men nej blåst igen. Jag vill inte bli bitter och tro illa om alla människor men att ha haft det så här i över 10 år börjar jag bli jävligt uppgiven. Trots att jag har haft väldigt självupptagna och rent ut sagt elak människor runt mig så har så klart min självkänsla fått sig många törnar men jag har trots allt någon inre styrka så jag har kämpat pluggat, fått roliga fina jobb, gjort verklighet av alla mina drömmar...men det jag inte kan göra verklighet av är att hitta och skaffa riktiga vänner och det tär på både mig och min sambo enormt mycket. Allt annat kan man fixa i livet men inte vänner 
Kan inte förstå vad som är fel på mig och min sambo. Vi har båda haft flera jobb där vi båda är väldigt omtyckta. Mina kollegor känner mig som den sociala, skämtsamma, trygga kollegan som alltid ställer upp. Tror ingen har en aning om vilket ensamt liv jag och min sambo lever. Och jag har inte legat på latsidan vad det gäller att försöka hitta vänner. Går på öppna förskolan, babysim, tränar på gym, har ett fritidsintressen som jag utövar varje dag, försöker få kontakt med grannar, träffa kollegor även privat. Så jag isolerar mig verkligen inte. Har även testat på kontaktsida på nätet för att träffa vänner och där träffat en tjej men vi var rätt så olika och växte ifrån varandra när jag fick barn. Så alla vanliga tips om hur man skaffar vänner i vuxen ålder har jag försökt med.
Men det som fått mig att må sämre än någonsin är att min man och bästa vän och den person jag litat mest på i hela världen och som alltid funnits där när jag varit ledsen över vänner som svikit mig har bedragit mig. Den chocken när jag fick veta fy fan jag bara föll och tappa andan. Hur han kan svika mig när han vet hur dåligt jag mått när mina vänner svikit mig jag kan inte förstå.
Han gjorde det när jag satt hemma med vår minsting som bara var ett par månader gammal och vi var lyckliga så lyckliga. Jag hade valt att skita i att försöka hitta vänner och bara glädjas åt min underbara familj och då gör han så här. Hans ursäkt var att han också kände sig ensam och ville träffa andra människor och då dök hon lägligt upp och överröste honom med komplimanger så de hamnade i säng. Han tyckte det skulle bli spännande med en äldre kvinna men han ångrade sig redan i sängen men genomförde hela ligget ändå???!!! Sedan fortsatte han träffa henne bakom min rygg tills jag tvingade honom att erkänna.
Så nu några månader efter avslöjandet är jag så jävla slutkörd både fysiskt och psykiskt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Att redan innan man blir bedragen vara deprimerade och känna att det är svårt att lita på människor har gjort att jag tänker så nattsvart nu. Jag hatar mig själv och vill bara dö och det är något som jag upprepar för mig själva hela tiden om hur jävla värdelös jag är eftersom ingen kan respektera mig eller älska mig för den jag är. Jag tror jag brakar ihop snart pulsen är skyhög på mig, magvärk och huvudvärk, ångesten i bröstet och mitt sårade hjärta orkar inte mer Men jag har kört på järnet eftersom jag hatar mig själv nu och inte litar på att min man älskar mig precis som jag är längre eller att han ens kommer stanna kvar. Jag har haft sån press på mig att gå ner i vikt och bli snygg igen efter graviditeten. Hela tiden pressa mig till att träna massor, tänka på vad jag äter och vara en bra mamma och fru och mitt på det börjat jobba lite och har ett krävande fritidsintresse som slukar ett par timmar varje dag. Och ingen att prata med eller ösa ut hur dåligt man mår. Nu orkar jag inte mer jag vill bara bli lycklig men hur fan gör man???
Blev ett långt inlägg som jag inte vad jag vill med egentligen bara skriva av mig. Någon som är eller varit i en liknande sits?
