eagle87 skrev 2014-05-19 20:58:12 följande:
Behöver bara skriva av mig lite. Känns dumt o känna såhär så de svårt o prata om det till andra. Jag hatar min mans familj, dem har alltid behandlat mig dåligt o önskat att han skulle vara med någon annan. Jag har flyttat från Sverige från min familj till England där han bor med sin familj. Dem har aldrig haft medkänsla att jag saknar min familj o försökt vara extra snälla. Dem har vid flertal tillfällen anordnat familjedagar o inte bjudit mig, varenda familje middag har jag ångest innan o de får mig alltid att känna mig utanför.
Ok nu till saken. Han har en några år äldre syster som blev gravid för några månader sen. Visst blev jag väll glad för hennes skull men det känns så jävla jobbigt att höra henne prata om graviditeten varenda familje träff. Känns som att hon verkligen måste hävda att hon är gravid och tar upp det hela tiden. Hur illa hon mår, hur de ska dekorera barnrummet, hur underbart det är osv osv. Idag hade hon 20 v ultraljudet och fick reda på att det skulle bli en pojke. Alla är jätteglada för de önska en pojke. Min man är jätte glad också. Jag känner mig bara så tom och ledsen.
Jag skulle inte kännt så om de va någon jag tyckte om o brydde mig om. Det skulle kännts bättre om de va en tjej för då skulle inte min man vara lika exalterad.
Ville bara skriva av mig, hoppas någon förstår.
Det är jättebra att du skriver av dig, så fortsätt med det! Det låter som du har det väldigt jobbigt, kan du inte försöka ta upp detta med din man som får prata med familjen, eller om det känns bättre ta upp det själv med familjen? Nu vet ju inte jag om de verkligen sagt att de önskar att din man var med någon annan, eller om det är en känsla du har? För om de sagt det tycker jag det ligger på din mans ansvar att ta upp det med dem.
Jag förstår att det känns jobbigt att hon är gravid, och man får känna så och det är helt normalt att inte fullt ut kunna vara glad för deras skull. Jag är i en liknande situation själv, min pojkväns bror och hans tjej väntar barn. Klart det är jobbigt stundtals då hon pratar om det ena och det andra som händer nu när hon är gravid, men jag försöker vara glad för henne och låta henne berätta. Hade jag varit hon hade jag velat göra samma sak förmodligen... dessutom tror jag starkt att vi kommer bli gravida, och då vill jag inte se tillbaka på tiden då hon var gravid, och då inte jag var gravid, så att jag behöver skämmas. Men där får var och en känna hur man vill handskas med det, jag själv vet att om hon fick reda på hur jag kände så skulle hon börja gå på tå runt mig och kanske inte fullt ut våga säga vad hon vill, och det vill jag verkligen inte. Det skulle faktiskt vara jobbigare än att hon pratar om det, hon måste få njuta av sin tid. Jag vet att hon längtat efter att bli gravid precis lika mycket som jag. Men som sagt, jag förstår din känsla helt klart... och förstår också om du inte håller med mig och vill du att hon ska tona ner snacket lite, då tror jag enda vägen är att prata med henne.
