Självskadebeteende.

Mitt förslag är att inte använda ordet HEN!! Det kryper i kroppen och jag vill bara hoppa ut ur mitt eget skin när nån använder det ordet! Ingen bet ändå vem din dotter eller son är, du är ju inte direkt ensam om problemet! Men nått svar på tråden har jag inte.

När jag var 16-17 år skar jag mig i handlederna och vi fick tid på bup. Båda mina föräldrar var med. Tyckte det var rätt så olustigt när mina föräldrar fick reda på det och kände mig ofta obekväm på dessa möten. Det jag tyckte var viktigt var att jag fick egna terapi-timmar med en psykolog på bup! Och att psykologen och jag gemensamt kom överens om vad hon kunde/skulle berätta för mina föräldrar på nästa gemensamma möte. Va inte anklagande mot din dotter ex "hur kunde du göra såhär mot dig själv, du skadar ju dig själv" eller liknande. Förmodligen vet hon inte själv varför, bara att det känns bättre att göra det. Det är inte så konstigt....fysiologiskt uppstår ungefär samma känsla som nät man har magsjuka och kräks och efteråt känner sig helt slut men ändå rätt tillfreds för magsäcken försvinner ett tag....samma "system" i hjärnan kickar in när man skär sig.

Sorry, jag läste hon ist för hen.

Det där var ju meningsfullt att skriva.

Till TS, säg precis som det är, precis som det står i din trådstart. Att du klarar av att höra hur ditt barn mår. Berätta att du blir ledsen när hen skär, sig men du vill ändå veta. Har ni pratat om orsaken till varför hen skär sig?

Låter som ditt barn skär sig på ställen där det inte syns, prata om skam, och att det inte är skamfullt att må dåligt. Du kan öppna upp dig om att du mått dåligt någon gång i livet (för jag antar att du gått igenom något svårt någon gång).

Hej "mamman"! Mina absolut bästa råd till dig är att du verkligen försöker att finnas där och att du är väldigt tydlig med att din roll som förälder är att kunna stödja och hjälpa både i vått och torrt. Att det aldrig ska vara en belastning för sonen/dottern att kunna dela med sig av sin ångest och destruktivitet, försök att hitta på aktiviteter som du vet att ditt barn tycker om. Småsaker, såsom att laga favoritmaten, köpa hem saker som ditt barn uppskattar lite extra och prata om saker som inte rör negativa ämnen är extremt viktiga faktorer. Som ungdom krävs ett enormt förtroende och en trygghet för att man ska kunna dela med sig av den djupaste smärtan. Skriv uppmuntrande sms, beröm varenda liten sak, varenda framsteg. Belöna,  Sedan är det tyvärr så att någon annans självskadebeteende är otroligt svårt att lägga i sina händer och "ta bort." Men det är betydligt mycket lättare att sluta om man får stöttning och hjälp. Försök att hitta lösningar som dämpar ångesten utan att vara destruktivt. Det kan vara allt från läsande, sportaktiviteter, skrivande, musik, film, TV-spel, ta en kalldusch, gå ut i skogen och skrika, sätta en hårsnodd runt handleden att smätta med, pyssla, vad som helst egentligen så länge det får ditt barn att komma på andra tankar.

BUP har jag svårt att tro på, det har jag alltid haft. De vill oftast bara ställa diagnoser och förstora situationer.
Att gå kognitiv beteendeterapi är däremot att föredra eller iallafall prova på. Då får individen verkligen tala ut om det som trycker extra hårt över bröstet. 

Du får gärna höra av dig till mig på min email (m4ndz13@gmail.com) om du vill prata mer, jag själv är omringad av självdestruktiva människor och har en gång varit det själv. Utan mina föräldrars hjälp så hade jag inte skrivit här nu, och det har då inte varit en lätt resa. Varken för dem eller för mig, men om jag kan hjälpa dig på något sätt med egna erfarenheter så gör jag gärna det!

Varma hälsningar.

 

Tar gärna diskussionen om pronomet "hen"s vara eller inte vara i en annan tråd en kväll när jag inte läst ett farvälbrev från mitt barn där hen ber om ursäkt för allt elände hen skapat och ber om ursäkt för att hen dog. Tack och lov visade hen mig brevet istället för att ta sitt liv. Men startar du en tråd så ska jag nog kommentera vidare där. En annan kväll. Tack för din kommentar.Som förälder vill man ju veta allt för att kunna hjälpa sitt barn så gott det går. Men jag kan också förstå att det kändes olustigt för dig. Just nu är det bara jag som har kontakten med BUP och skolan och hittills har hen inte sagt nej till att jag ska veta/vara med. När vi var på suicidriskbedömning för några veckor sedan fick jag dock gå ut en stund medan läkaren pratade med hen enskilt. Mitt barn står långt fram i kön för en terapikontakt men det känns ju som en evighet ändå.

Ang. hens självskadebeteende är jag aldrig anklagande. Jag försöker också att inte visa överdrivet med känslor. Första gången var hen jätterädd att jag skulle bli väldigt arg och besviken. Och det är ju inte ens i närheten av vad man känner. Jag blir ledsen och orolig och känner mig maktlös. Men verkligen inte arg. Tänker dock inte lägga de känslorna på hen, och det har jag också förklarat. Jag känner massor kring det, men hen behöver inte tänka på mina känslor, jag är vuxen och kan härda ut både mina känslor och hens. Hen har vissa trauman som ligger i historien och på sätt och vis ganska klar bild över varför. Men det gör det ju inte enklare för det när ångesten sätter in. Tyvärr. Tack för att du delade med dig, jag uppskattar det!

Vi har pratat mycket om det, som jag skrev ovan så lever hen med minnet av ett trauma långt tillbaka och det har spökat från och till. Men jag är "bara" mamman, och det verkar inte räcka med mitt stöd längre utan det krävs hjälp utifrån. 
Hen är mitt i sin svaghet också en tuff person. Vi skulle till simhallen och hen efter bara några sekunders fundering följa med och bada, iklädd vanliga badkläder. Vi har även solskyddskläder så jag sa försiktigt att de finns om du vill. Men icke, det var bara fånigt. Då berömde jag hen, sa att jag var stolt över att hen inte skämdes för det finns egentligen inget att skämmas för. Vi har också pratat om när jag mått dåligt och även om hur det vände för mig.
Tack för ditt svar!

Det första du skriver är ju jätteviktigt och jag försöker verkligen visa det. Det finns inget som är så hemskt eller så jobbigt att hen inte kan berätta det för mig. Inte från mitt perspektiv i alla fall. Detta både pratar jag om och försöker visa när hen kommit och visat sina sår, och ikväll sitt farväl-brev. Även om det skär i hjärtat :(
Vi har också ett gemensamt projekt som hen gillar och där jag försöker att lägga lite tid varje dag och göra hen delaktig så mycket det går. 
Sen har man ju fel och brister, det är lätt att hamna i en negativ spiral och klaga på saker som egentligen inte betyder så mycket i ett vidare perspektiv. Men jag försöker låta bli, samtidigt som jag försöker upprätthålla vanliga gränser.
Vi har inte kommit så långt att hen är mottaglig för alternativa strategier till skärningarna. Tack och lov är det mer rispningar än djupa sår än så länge. 
Själv har jag väldigt goda erfarenheter av BUP, vi har fått mycket hjälp genom åren. Bra och duktiga läkare och psykologer som varit ett bra stöd. Och nu ska vi få lära känna självskade-teamet eller vad man nu ska kalla dem. De jobbar ju med någon slags beteendeterapi, och har mycket goda resultat tydligen. Mitt barn har också ett förtroende för BUP och vill just nu få samtalsstöd vilket också känns bra. Men det känns ju som det tar alldeles för lång tid!!!

Tack för ditt svar, jag skriver nog en rad när jag samlat mina tankar lite..

Jag hade också ett sorts trauma kan man säga som jag hade varit med om ett år innan. Som sagt, ni kan både gå tillsammans och även var för sig hos en kontakt på bup. Så ni har tre möten alltså, om du förstår hur jag menar. Tror det är viktigt både för dig och ditt barn att få prata enskilt med en psykolog och såklart även tillsammans. Jag förstår att du känner dig maktlös! Traumat som ditt barn varit med om spelar säkerligen in i varför hen mår dåligt, och sen har allt annat också kanske blivit jobbigt...du vet, när bägaren har börjat rinna över. Kanske kan det hjälpa lite att ni har extra gott kvällsfikat och myser ihop, ser filmer tillsammans, går på bio, inhandlar ny vårgarderob...jag vet inte vad som passar er, men att ni gör mycket mysiga saker tillsammans så blir kanske ditt barns problem lite lättare....alltså de problem som blivit jobbigt pga traumat. Underlätta vardagen. Möblera om i hens rum, måla väggarna, gör någon sorts förändring kan också vara skönt för hen. Allt detta är ju bara exempel på vad som KAN passa. Som du redan säger att du gör så är det bra att du berättat och visar att du kan "palla" att hen mår dåligt och även palla anledningarna om hen vill berätta! En sak som jag var orolig för var att det skulle bli ett sånt ståhej när mina föräldrar fick reda på det...enda barnet och så...så det var väldigt skönt när livet fortsatte som vanligt (de stunder det gjorde det), inget överbeskyddande eller för mycket frågor. Det var på så sätt skönt att vara på bup-mötena tillsammans för att sen släppa det. Typ gå och käka pizza efteråt och inte snacka mer om mig och mina problem. Det är lätt att det blir mycket fokus på barnet som mår dåligt och det kunde jag uppleva lite som ett tungt moln och att alltid försöka visa att jag mådde bättre och att jag skulle bli bättre så vardagen blev lättare hemma. Förlåt, detta blev väldigt osammanhängande och jag bara pladdrar på. Dessutom skriver jag från min iPad så radbyarna går inte att göra.