Abort, varför känns det så fel nu?!
Jag har blivit oplanerat gravid med min sambo, och just nu vet jag varken ut eller in.
Bara för några veckor sedan så tänkte jag att jag vi absolut inte ska ha barn just nu. Även fast vi båda är säkra på att vi vill ha barn tillsammans en dag, men inte just nu. Jag tänkte på att jag vill att vi ska slå oss lite mer till ro först, hitta platsen vi vill bo, kanske resa lite först, osv.
Och det kan ju vara praktisk med ett litet barn.
Men nu är jag gravid. Jag vet att vi varit oförsiktiga så det är helt och hållet vårt eget fel. Jag trodde nämligen att jag var inte var så väldigt fertil av någon anledning. Jag har märkt att jag vissa månader inte har ägglossning, och jag har en del problem med hela den där regionen kan man säga. Jag vet inte helt vad det beror på. Har varit på hos gynekolog och de har aldrig hittat något, säger att allt ser bra ut osv. Har inte gått igenom en "ordentlig" utredning för detta för jag har helt enkelt inte orkat eftersom vi egentligen inte ska ha barn just nu.
Jag har en dotter på 2,5 år som inte är min sambos barn, men han är pappa för henne. Han är helt fantastisk med henne. Vi har inte varit tillsammans så länge, bara 9 månader. Vi är båda 27 år.
Nu är jag helt förvirrad. Jag vill verkligen inte göra abort! Förnuftet säger att det är det enda rätta. Jag ville ju att det skulle bli "rätt" denna gången. Jag ville att vi skulle varit tillsammans lite längre, kanske hittat ett hus, gift oss, och graviditeten skulle varit planerad. "Nu är vi redo. Nu börjar vi försöka" liksom.
Men hjärtat och hela kroppen säger något het annat. Jag känner SÅ tydligt att jag är gravid och hela kroppen ställer in sig på barn. Jag känner det i mig. Jag vet att det låter helt galet men så är det.
Dessutom säger min sambo att han inte är redo än. Han vill att min dotter ska bli lite äldre, och som sagt att vi har lite mer koll på var vi ska bo, osv. Planerat helt enkelt.
Han vill inte bli pappa "på riktigt" ännu.
Och jag vill inte göra någon till pappa mot sin vilja. Det är nog det som är det största argumentet för en abort.
Men jag får panik! Vi var på sjukhuset igår och har bokat tid för abort på måndag. Då är jag vi vecka 7. Jag var helt i upplösningstillstånd igår och bara grät genom hela besöket. Det var gynundersökning, vul, blodprov, osv. och jag bara grät genom alltihop.
Jag vet att det är alla hormoner som gör det också, och om jag varit vid mina "sinnes fulla bruk" kanske jag hade kunnat tänka rationellt. För det kan jag ibland. Jag vill ju egentligen inte ha ett till barn just nu. Det går så mycket upp och ner, ena stunden vill jag bara få det överstökat, och andra får jag panik bara av tanken på abort.
Jag är rädd för aborten, framför allt för den psykiska påfrestningen. Bara jag tänker på det får jag ett mindre sammanbrott. Dessutom är jag rädd att jag inte kommer att kunna blir gravid igen, för komplikationer och allt vad det innebär.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver här. Men kanske någon har några råd att ge mig? Kanske någon har gjort en abort "mot sin vilja"? Hur gick det? Kommer man över detta och inser att det var det rätta i slutändan?
tror inte att han kommer ta det så bra tyvärr
tror inte att han kommer ta det så bra tyvärr
Jag känner igen mig i allt det du skriver. En abort är nog egentligen det ända rätta men det känns så fel. Är också rädd för hur jag kommer må sen och under om jag gör det. Men jag har ju redan tre barn och jag skulle få sluta mitt jobb och hitta något nytt. Sen vet jag ju att min sambo inte. Ill. ha fler barn.