Abort, varför känns det så fel nu?!

Undrar hur många såna här trådar o hur många ångertrådar det egentligen finns på detta forumet.
För bara några minuter sen läste jag en tråd om en tjej som hade gjort en abort för sin sambos skull o som nu undrade om hon någonsin skulle komma över sorgen o om hon kommer att sluta ångra sig.

" vi vill ha barn, men inte nu..."
"Min sambo vill...."
Vad är det med vissa tjejer egentligen?
Blir ni så beroende av era pojkvänner att ni inte kan tänka själva?
Att ni inte kan göra det som känns rätt för er?Riskerar ni hellre en livstid av ånger o saknad av det barn ni valde att döda, än att ni blir lämnade av en "ofrivillig" pappa som kunde ha skyddat sig.

I samma veva finns det trådar om sambos som bara efter en kort tid efter aborten nu faktiskt hunnit tänka o känna efter o vill ha barn så då ska det börjar göra ett nytt barn.
O då ska det gärna lagas över att det tar lång tid innan pluset kommer.
O så denna bitterhet...."kunde han inte ha kommit på det innan aborten...".

Vill man inte ha barn ser man till att skydda sig o allra helst *knips, knips*.
Jag vart gravid mitt i en separation o tanken på att döda mitt barn fanns aldrig.
Hade inte pappan velat ha barnet så hade det varit hans förlust.

Väljer man att döda ett barn bara för att det inte passar just nu, ska man heller inga barn senare ha.
Ber ni era sambon om lov för att få gå på toa med?