Abort, varför känns det så fel nu?!

Men det är ju så svårt. Ibland tänker jag på det och känner att det är ju det som är rätt, även för mig, för oss, för vår familj. Det är det förnuftiga. Och så kommer en helomvänding och jag bryter ihop bara av tanker på att tiden går och måndagen då jag ska göra aborten närmar sig.  

Jag är så ambivalent, och det ger mig så mycket ångest. 

Mina största rädslor inför aborten är att jag ska må så otroligt dåligt efter och under den. Jag är också rädd att det ska bli komplikationer och jag inte kan får barn igen, som sagt. Dessa rädslorna äter mig inifrån just nu. 
Dessutom är det ju ett önskat barn, om än inte planerat. 

Men det finns ju rädslor i att behålla också. Vi har ju inte varit tillsammans så länge, och han vill ju inte ha barn just nu. Det skulle ju vara som ett svek mot honom. Det är ju inte den bästa situationen för att sätta ett barn till världen direkt. Jag vill inte separera från en far till mina barn en gång till. Jag vill att det ska funka denna gång. Man ju vet ju aldrig om det kommer funka för alltid, men jag vill ju skapa de bästa förutsättningarna för att det ska hålla så länge som möjligt i alla fall. 

Anonym (Samma här) skrev 2014-05-06 19:00:55 följande:

Hej jag sitter i nästan samma situation. Vet verken ut eller in. Har en sambo som inte vill ha fler barn (har tre redan och bott ihop i 14 år) själv har jag alltid varit emot abort om de inte finns en väldigt bra anledning till det. Alltså jag tycker att abort är jätte bra att det finns. Men för min egen del så måste de finnas en bra anledning till abort för att jag ska klara av att göra det. Men nu blir det nog en abort fast jag inte vill. Har försökt att intala mig själv att abort är de ända rätta...men kan inte lira mig själv längre. Jag vill inte tvinga på min sambo fler barn mot hans vilja. Men en abort kommer bli mot min vilja. Jag plussade idag så min sambo vet ingenting än, han jobbar fortfarande. Men jag drar mig för att han kommer hem och jag måste berätta tror inte att han kommer ta det så bra tyvärr

Tack för alla svar! Det är väldigt skönt att få stöd i detta. Anonym (*******) inlägg tänker jag bara se bort ifrån. Totalt respektlöst och egentligen helt tagit ur luften. 

Jag vet att det är min kropp och mitt val. Och jag har faktiskt valt att jag ska genomföra aborten trots allt. Jag ringde och pratade med en fantastisk kurator som hjälpte mig att ta det beslutet, och nu känns det inte så tungt längre. Med henne fick jag backa i processen att ta ett beslut (jag kände att allt hade gått alldeles för fort) och reda ut allt som kändes oklart. Sedan pratade jag med min sambo och vi gick tillbaka till ruta ett - vi började diskutera för- och emot att behålla. Vi radade upp alla argument och då märkte jag att jag faktiskt inte vill ha detta barn just nu, och jag fick själv komma fram till detta. Det kanske låter dumt med tanke på trådstarten, men så var det. Jag behövde bara bromsa lite, stanna upp och verkligen tänka efter. 

Det känns fortfarande jobbigt när jag tänker på måndagen, men mitt hjärta är många kilo lättare nu. Jag vet att tiden inte är inne för ett till barn, men hoppas att det blir det någon dag. Om inte har jag en fantastisk dotter som jag har lyckan att få spendera mina dagar med. Och det är faktiskt mer än nog :)

Tack igen för allt stöd.
Hoppas det går bra för dig, Nellan12!

Tack för att du delar med dig.

Jag tänkte på att ge mig själv mer tid. Men jag tycker det är så tärande att gå runt och tänka, känna och vela. Dessutom blir det svårare för mig att gå igenom en abort ju senare det blir. Jag har redan fått stor svullen mage. Jag vet att det inte har med embryot att göra, utan svullna tarmar och grejer, men jag ser redan gravid ut. 
Jag tycker det är nog jobbigt att veta att hjärtat troligtvis slår. Eller slog. 

Jag var helt säker hela helgen, och det kändes inte så jobbigt alls att jag skulle ditt sjukhuset idag. Men när jag väl stod där med tabletten i handen var det tungt. Jag grät och blev yr efteråt. Jag tror det hade mycket med läkaren att göra dock. Hon var så oförstående. Det verkade som om hon trodde att jag var rätt för smärtan eller nåt, inte för att jag mådde dåligt psykisk över att ta bort något som kan bli ett barn. 

Jag vet att det inte är någon återvändo nu, men ibland så känner jag att alla argumenten jag hade för en abort är så oviktiga egentligen. Allt får ju att lösa om man bara vill. 

Men jag vill ju egentligen inte ha ett till barn nu. Om jag tänker efter är det helt nog med min dotter. Jag känner ju att jag inte ens räcker till för henne ibland. Och som någon sa är det bäst att vara två om det. Inte för att jag tror att min sambo skulle lämna mig om jag valde att behålla, men jag vill att vi ska kunna vara två genom hela graviditeten. Två som vill hela vägen. Dessutom känner jag att det är för tidigt i relationen. Visst kan det funka ändå, men jag känner att det inte skulle vara det bästa förutsättningar för oss. Jag har många praktiska och känslomässiga argument för aborten som väger tungt, men det gör ändå ont i hjärtat. 

Sätt dig ner med din sambo och diskutera detta ordentligt. För mig kändes det bättre när vi hade snackat igenom alla för- och emot en gång för alla. Du måste vara helt med på vad ni än beslutar att göra. Jag önskar dig all styrka och lycka till <3

Jag förstår att du och jag har helt olika syn på saker och ting och jag respekterar din ståndpunkt. Jag kan bara undra över vad du gör i denna tråden överhuvudtaget eftersom du inte verkar respektera mitt beslut. Men det är jag det. Sedan undrar jag också över hur du ser på att sätta ett barn till värden när "det inte passar". Är det alltid så mycket bättre? 

Jag vill ha barn igen när jag har möjlighet till att spendera mer tid tillsammans med det och min dotter. Min dröm är att kunna vara hemma med bägge barnen till de börjar skolan. Det skulle vara omöjligt om jag fick barn nu. Jag vet att det inte är något man måste göra, men jag tror att både jag och barnen skulle må bäst av det. Som jag sagt många gånger tidigare vill jag också skapa de bästa förutsättningarna för att jag och min sambo ska göra detta tillsammans. Jag vet att det går att göra det ensam, men det är fan inte lätt. Jag har varit ensamstående fram till min dotter var nästan 2 år, så jag vet. 

---

Till er andra som är kanske är intresserade tänkte jag berätta hur det gick idag. Jag var väldigt ledsen och tyckte det var sjukt jobbigt i morse när jag kom till sjukhuset. Dessutom fick jag en hemsk läkare som var otroligt hårdhänt när han skulle sätta in slidpillrena. Jag grät och grät. Just då kände jag att jag inte ville, men så kom jag att tänka på allt jag egentligen vill göra innan det är tid för ett barn till.

Men när det var klart och jag och min sambo blev lämnade ensamma i rummet kändes det bättre. Och det gick ganska bra. Jag fick dock ett blodtrycksfall och svimmade nästan på väg till toaletten. De tog blodtryck och jag låg på 88/37 - väldigt lågt. Det var ganska hemskt men det gick över med lite vila. Det berodde troligen på de smärtstillande tabletterna. 

Jag låg inne i 9 h och sedan fick jag gå hem. Hoppas att allt ska vara ute. Jag ska in på fredag igen för kontroll. 

Tack för allt stöd jag fått i denna tråden, och jag hoppas det går bra för alla andra där ute som ska ta ett beslut.