en bonusmammas bekännelse, osminkad och inte direkt PK.
Jag vill dock, eftersom detta är FL påpeka att min bonus inget märker av detta. Detta är sånt jag håller inom mig, talar med vänner om, eller med kuratorn och ibland med min man.
Nåväl. Bonuslivet då. För mig hade livet varit väldigt mycket bättre utan bonus. Jag tycker inte illa om honom, men han tillför inte så där jäkla mycket att jag inte kan vara utan det. Ibland tycker jag riktigt mycket om honom tom. Han är ju egentligen gullig och go, men jag känner att jag inte riktigt vill börja om med småbarn, vi blir så låsta när han är här.
Mina gillar inte det han gillar, han gilalr inte det mina gillar. Så vi får dela på oss. Inte så kul att mina blir hemma (även om de FÅR följa med så är det tio års åldersskillnad på min yngsta och hans barn så de vill oftast inte) det svider i mitt hjärta.
Men om jag itne följer med så händer inget.
Jag inser givetvis att detta är på grund av min man, att han är seg och inget gör. Men jag tänker på hans barn, antingen sitter vi alltid hemma och gör ingenting, eller så hittar jag på något ibland. Eller ganska ofta, min man tar sig inte ner i lekparken om jag itne säger till.
Min mans depression gör sitt till, jag har själv haft det så jag vet hur jäkla svårt det är att 'rycka upp sig' som folk ofta tycker att man ska göra. Om det vore så lätt..
sen att biomamman är gränslöst jobbig och krävande och att min man har svårt att säga ifrån, det gör så klart inte saken ett dugg enklare.
Lägg därtill till tankarna att HON som han bara hade sex med och dumt nog gjorde med barn, HON fick ett barn med honom, min älskade underbara man som JAG velat dela detta med. Detta fina underbara som man kan dela man och kvinna... Men han vill inte ha barn, har aldrig velat så jag valde bort honom en gång i tiden, då nrä jag inte visste om jag ville ha fler eller inte. Jag vågade inte satsa på honom då med risk att jag sen skulle bli bitter för att jag inte fick fler barn och jag ville inte pådyvla honom ett barn han inte ville ha heller. Han säger förvisso nu att om jag vill, då skaffar vi ett barn, men jag vill ju inte längre börja om...
Fast samtidigt VILL jag ju det, jag vill ha detta fina mellan oss som ett barn är. Men det är mina tankar, han tänker inte alls så, för honom är det fina mellan oss att vi INTE har barn, jo, mina då så klart, som bor på heltid, men de är tonåringar, hittar på egna saker och behöver inte oss på samma vis som ett litet barn gör.
En del i detta är nog också just det, att mina är stora nu, vem är jag när jag inte är 'behövd' som mamma längre? Många tankar att reda ut och vad gör man av sin tid? Bonus kommer på helgumgänge vilket inte alls blir en 'familj'känsla med honom, när han lagom landat så ska han hem igen. Detta är inget som heller går att ändra med mindre än att min man stämmer mamman på boendet och det vill vi inte. Hur vidrigt jobbig mamman än är mot oss så är hon iaf inte en dålig mamma.
Alla tankar ovan ger mig också skuldkändlor, man får ju inte avsky mannens tidigare liv, jag visste ju att han hade barn sedan innan. Ja, det visste jag, men jag hade ingen aning om alla dessa känslor som skulle röras upp i mig, att jag skulle bli svartsjuk på ett barn!
egentligen är det inte barnet jag blir svartsjuk på, utan att han finns, att han finns och inte är mitt och min mans, utan att han är min mans med en annan kvinna som jag tvingas dela min man med på ett vis.
Jag vill kunna sitta i soffan, avslappnad och inte på spänn för utifall att mamman ringer mitt i filmen, kelet osv, för då förstörs stämningen. Svarar han inte så ringer hon tills han gör det, stänga av tfn, det har han svårt för det KAN ju hända barnet något! Mamman påpekar det varje gång han inte svarat på hennes första påringning, tänk på barnet, han kunde ha varit svårt skadad!
Hon har fö mitt nr, så hon kan ju ringa min mobil då, om det är superviktigt. Men men, det är ett problem jag har med min man, att han inte kan sätta gränser och att han itne kan säga ifrån att han inte har tid elelr lust att prata med henne för han har annat för sig.
Det är sällan något viktigt, aldrig skulle jag vilja säga, inget som inte kan sägas vid hämtning och lämning.
Men jag är på väg att skapa mig ett liv som jag är nöjd med, som jag kan trivas med och om min man inte vill vara med på tåget så får vi bli särbos. Eller skiljas fast jag älskar honom vansinnigt mycket. Bonus är med på mitt tänkta tåg, men inte bonus mamma.
En bit på väg har vi kommit. Våra sparpengar går inte längre till att rädda henne undan när hon inte prioriterat rätt. Vi tar det steg för steg, men det tar tid och tålamod. Tålamod har jag inte så mycket men jag lär mig.