Berättigad svartsjuka på min mans kvinnliga kollega?

Säg det rakt ut. Hörredu - jag förstår att den där Linda är en fantastisk kollega, men det börjar faktiskt bli ganska jobbigt att höra om henne hela tiden. Kan du verkligen inte släppa henne på fritiden?

OCh det har du ju redan gjort. Vad säger han då? Det låter väldigt okänsligt av honom att svara på hennes sms kvällstid trots att ni pratat om det.

Skulle han tycka att det var OK att du gjorde likadant med en kille?

Jag brukar oftast tycka att folk på FL är löjligt svartsjuka om småsaker. Men detta hade inte jag heller gillat. Att använda gulliga smeknamn och sms:a ideligen om sånt som bör kunna vänta tills arbetsdagen börjar låter inte som sund arbetsrelation.

Jag frågade honom igår varför han var så himla gullig mot henne hela tiden. Då svarar han "men jag är gulligare mot dig. Är du svartsjuk?" Ja, ibland faktiskt svarade jag. Han bara klappade mig på kinden, log och gick därifrån. Jag vill inte framstå som svartsjuk, hur sätter man ner foten utan att han ska bli sur över att jag verkar vara det?

Jag hade blivit väldigt provocerad om min sambo bemötte mina tankar och upplevelser genom en klapp på kinden. Det måste kännas som om han inte tar dig riktigt på allvar? Det är väl bara att fortsätta tala med honom tills han fattar allvaret bJag tycker inte att du ska oroa dig över att han ska bli sur över att du är svartsjuk. Du är ju det?!

Säg att du inte är svartsjuk på det där lite gulliga sättet, utan att det här faktiskt är jobbigt på riktigt.

Jag håller med, vad nedlåtande på många sätt.

Man kan ge många råd om att göra på samma sätt tillbaka, detta brukar nämligen inte alls uppskattas av de personer som säger att det inte är något och den andra är bara svartsjuk osv men frågan är om man vill vara med någon som bryr sig så lite om hur ens partnern mår och som viftar bort känslor med ett leende och en klapp på kinden.

Det handlar uppenbarligen om en människa som verkar lida av ett bekräftelsebehov och som inte bryr sig om sin partners känslor eller mående, och för mig är det en enorm 'deal-breaker', jag ska inte behöva förklara eller få min partner att förstå uppenbara saker. Jag finner beteendet omoget och väldigt oattraktivt hos någon som är i ett förhållande.

Svartsjuk och svartsjuk. Jag skulle inte påstå att jag blir galen av svartsjuka, däremot väldigt irriterad. Han känns rätt sur och tvär här hemma, men alltid pigg och glad inför kollegan. Det snarare provocerar mig än gör mig svartsjuk. Eller som en blandning av båda delar. Känner mig inte sedd när han beter sig så.

Förlåt för klumpigt ordval! Men logiken ligger kvar tänker jag. Du mår dåligt över din mans beteende och han ser inte allvarligt på det/dig/dina känslor. Och du känner dig ju inte mer sedd av honom när han förminskar dina känslor på det här sättet? (Jag hade också reagerat starkt om min sambo mejlade/smsade en kvinnlig kollega på sena kvällar och helger, sskt så om jag bett honom lägga av med det)

Jag får försöka prata med honom nästa gång det sker. Lär väl bli redan ikväll eller i helgen. Vet att han kommer bli sur. Vi har varit ett par i 7 år och första året var jag extremt svartsjuk. Gick i KBT och har sedan dess inte alls brottats med den extrema svartsjuka längre. Men trots att jag numera inte är som jag var vårt första år känns det som att jag ff inte får bli lite halvsotis utan att han verkar tro att jag blivit "sån" igen. Det känns både trist och förnedrande att jag 6 år senare fortfarande inte ska få visa om jag tycker något känns fel utan att han ska dra i det höga växlarna. Han höll på att lämna mig då för alla dessa år sedan (fullt förståeligt!) och jag tror att den rädslan fortfarande sitter i hos mig och därför håller jag tyst istället. Svartsjuka är extremt tabu med andra ord. Är som sagt rädd för hans reaktion om jag säger vad jag tycker :-/