Jag står inte ut med min svärmor längre!!

Du ska ryta ifrån så förbaskat bestämt så människan ger fan i att fortsätta. Du ska skaffa en brevlåda med nyckel och hälsa att ni plockar in er egen post hädanefter. Du tar emot så lite hjälp som möjligt för att slippa känna skuld till henne. Du talar med din man och får honom att fatta hur påträngande och kvävd man blir...fråga om han hade gillat läget om din mor sprang bland era ben om dagarna och kommenterade hans prestationer.

Blocka henne från din fb för gud skull...varför ska hon se vem och vad du skriver?

Oj vad elak hon är. Säger också att du måste stå på dig, hon trampar på dig för att du låter det ske. Var bestämd och säg ifrån, det får dulov att göra, det är inte att bråka det är bara att säga sin åsikt och ståndpunkt!

Nästa gång hon säger något, t ex att du borde amma, så säg att du blir ledsen och sårad av hennes ord. På det sättet startar du inget krig och har hon någon medkänsla för människor så borde hon börja tänka lite mer på vad hon säger :)

Jag har ett bra förhållande med min svärmor, men jag hade ALDRIG klarat av att leva så nära henne. Hade inte velat leva så nära mina egna föräldrar ens. Det är som gjort för bråk. Hon går långt över gränsen och ni måste göra det klart för henne NU. Gör inte din man det måste du. Annars kommer det bara bli värre. Hon har inte med att göra om du ammar eller inte. Ge dig inte ens in i någon diskussion med henne utan säg rakt ut att det sköter ni så bra utan henne. Vik dig inte. Du behöver inte vara otrevligt, bara väldigt rak och tydlig. Gör även klart för din karl att du behöver hans stöd.

Lider verkligen med dig. Vi flyttade tillbaka till mitt föräldrahem för drygt ett år sen och min sambo kände precis som du gör nu. Mina föräldrar bodde kvar i en stuga på gården samtidigt som de hade en lägenhet i samhället längre bort. Till slut kände t.om. jag att det inte gick att bo så nära ens föräldrar samtidigt som man själv är förälder (har tre barn på 6, 3 och 1 år) och vill kunna göra något själv utan att ha blickar på en. Men då jag sade åt mina föräldrar att vi skulle vilja vara lite mer ifred och att de skulle kunna höra av sig innan de kommer o.sv så brakade helvetet löst. Så nu är relationen med mina föräldrar minst sagt kylig, men det väger lätt när man har sin egen familj att ta hand om och kunna trivas där man bor. Hoppas att du kan prata med din sambo om detta och att ni kan komma överens om hur ni ska lösa detta för att du ska kunna vara ifred och verkligen trivas. Om det krävs att du/ni flyttar för att trivas så bör din sambo ta det i beaktande och inte bara slå ifrån sig... Lycka till...

Jag brukar försöka ge konstruktiva råd, se det från två sidor. Men denna gång har jag nog inget vettigt att säga förutom att svärmor skall backa och sluta lägga sig i det hon inte har med att göra. Är människan totalt social inkompetent? Din man då, varför låter han någon göra illa hans fru så mycket? Tycker han likadant som sin mamma eller är han för mesig att ryta ifrån när hon är närheten. Men se, jag kom på saker, lite frågor att ställa din man:

- Tycker du jag är en dålig mamma för att amningen inte fungerar?
- När din mamma är rent elak mot mig och jag börjar gråta, varför stöttar inte du mig då?
- Hör du hur mycket din mamma kritiserar mig? Tycker du som henne eller tycker du som mig när det gäller uppfostran?

Tillägger att för en månad sen fick jag nog av henne så jag tog barnen och flyttade, och igår bestämde jag mig för att lämna barnens pappa, han finns inte där för mig och han förstår mig inte, han ägnar sig åt sitt jobb till 90% och resten av tiden till att förneka att hon förstört vår familj. Mår uselt just nu, men jag tror att i slutändan så är ändå det här den bästa lösningen.

Pappan förstår fortfarande ingenting?

Jo han börjar förstå att jag menar allvar. Vi försöker hålla ihop, trots allt. Men det har kommit fram nu de senaste dagarna att han vill inte säga ifrån, han vill inte konfrontera henne för han har aldrig gjort det förr, har aldrig haft ett "viktigt" samtal med henne. Hon är precis som vanligt, hon nämner inte ett ord om vad hon ställt till med när han är där med barnen och hälsar på. Hon skickar meddelanden till honom om att hon är sjuk osv och söker hans empati. Som hon såklart får. Hon köper kläder och saker till barnen (vilket hon alltid gjort), men jag får känslan att det handlar om att kompensera. Men hon kan inte kompensera genom barnen. Hon kommer aldrig att kunna göra det. Hon kommer aldrig någonsin få sin ursäkt accepterad. (Hon skickade ett halvhjärtat "ber om ursäkt" sms 2 veckor efter jag flyttade) Vilket tydligen också är en stor grej för henne, att be om ursäkt när man gör fel. Det ska tydligen aldrig ha inträffat förut.

Snart är det jul, jag tänker på det varje dag. För jag lär umgås med henne då, för barnens skull. Och så pass långt tänker jag faktiskt sträcka mig. Behöver ju inte prata med henne?