2.5 åring som alltid sovit dåligt!!

Till att börja med skulle jag försöka ta varannan natt eller dela upp nätterna så att ni får sova lite iaf.
Mamma hand om henne till en viss tidpunkt (t ex 00 eller 01) medan Pappa går och lägger sig riktigt tidigt. Vid första uppvaket efter brytpunkten går Mamma och lägger sig nån annanstans medan Pappa tar hand om resten av natten. Tvärt om nästa natt. Bägge får några timmars sammanhängande sömn och då är det lättare att ta itu med resten.

Jag skulle sätta stopp för önskemålen om allt möjligt. En 2,5åring är inte dummare än att hen kan hitta på allt möjligt för att få vara vaken lite till (vi hade samma fast vid läggningarna). Vi hade 2-3 kvällar med VRÅÅÅÅL när vi började sätta hårt mot hårt men sen lugnade det ner sig.

Håller ni om henne när hon somnar i er säng? Vår dotter sover som bäst om hon får ligga på min arm eller åtminstone tätt, tätt intill mig. Inte så bra för min sömn kanske men bättre än att vara vaken.

Det har du rätt i! Det har liksom bara rullat på för att vi varit för trött för att sätta emot. Vi har gett henne det hon velat ha för att hon förhoppningsvis ska somna så fort som möjligt! Hon har druckit välling på nätterna tidigare, det var enda sättet att lugna henne på. Tillslut när det blev 3-4 flaskor per natt så satte jag stopp och trodde då också att sömnen skulle bli bättre. Men icke.

Hon ligger inte rätt intill oss när hon somnar, utan det räcker att vi ligger bredvid. Däremot rör hon sig väldigt mycket när hon sover, så vår sömn blir ju störd även när hon sover hos oss. Det ser vi dock som en droppe i havet i jämförelse med att hon sällan sover ????

Känner igen. Barn nummer två, hade det så jobbigt med sömnen. Från att hon var liten. Vaknade förtvivlad på natten och svår att trösta. Provade det ena och andra. Det blev bättre när hon fyllde 3. Vaknade ofta någon gång på natten, men somnade lättare om. Nu är hon 4 och ska äntligen operera bort halsmandlarna, och jag tror att hon alltid varit ovanligt tät i halsen och det har en stor del i hennes dåliga sömn. Men när de är små så är ju alltid svaret att små barn är täta i halsen och det växer bort när de blir större.

Det som hjälpte oss lite att stå ut var att "ge upp ". Att sluta ha förväntningar på att få sammanhängande sömn. Då blev det inte så stor "besvikelse " eller vad man ska säga. Låter kanske knasigt, men för oss hjälpte det. Och det är ju bättre nu, även om hon fortfarande vaknar. Men inte längre varje natt.

Hoppas det löser sig för er .

Jag har gett upp det för länge sedan känns det som. Varenda natt var en besvikelse när hon va liten och gallskrek timtal in och timtal ut. Månad efter månad. Men nu har jag återigen kommit till en punkt där jag känner att jag är på bristningsgränsen. Jag har alltid haft ett tålamod av stål när det kommer till denna lilla dam. Trots att det varit en ren mardröm många gånger har jag aldrig ens retat upp mig, men jag börjar bli en sån mamma som jag lovat mig själv att inte bli. Sur och elak med kort tålamod. Usch!

På Bvc och barnmottagningen har vi aldrig fått någon vidare hjälp då de alltid skyllt på att allt är normalt och alla barn sover dåligt osv osv osv. Att allt bara beror på faser. Jävla skitsnack!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.

Nja.. Alltså jag upplever att de aldrig just undersökt henne ordentligt då de som sagt tyckt att allt varit normalt (?!?!?!) och att jag varit nervös osv!

Kan man bli annat när ens barn skriker panikartat konstant?

De sa åt mig att absolut inte läsa på internet och helst INTE familjeliv..

Jag gjorde tillslut så iaf att jag skrev ner en berättelse om hur vi hade det de första året, lade ut det här på fl och på en timme var det flera som skrivit och känt igen sig otroligt mycket i det jag skrev. Det vi hade gemensamt var att deras barn hade reflux. Något jag frågat om på både barn och Bvc men blivit försäkrad om att det inte är fallet med mitt barn.

När jag fått läsa om fler i samma sits så gick jag dit igen och blev då inskriven på barn två dygn för övervakning. Då de menade att våra rutiner kunde göra mitt barn oroligt och därför skrek så mycket!!! Snyggt att säga det till en mamma som gråtit sig igenom 1 år av rädsla att något är fel med ens barn och ingen lyssnar.

Efter en halv natt grät både jag mitt barn och sköterskan och hon som var med oss fattade inte att vi inte fått någon hjälp då allt var så uppenbart. Fick medicin och helt plötsligt slutade hon kräkas, hon grinade inte så fort hon åt och gick till och med upp i vikt!

Men sömnen förblev dålig. Väldigt dålig. Även om situationen blev bättre för att hon inte skrek lika mycket-länge och intensivt.

Börjar undra om det kan vara så att hon inte kan sova för att hon aldrig fått chansen?

Nämen fy! Ibland blir man ju rätt trött. Vilket bemötande. Skönt att ni fick hjälp med det tillslut iallafall. Men sömnbrist är ju jättejobbigt. Men intressant tanke.