Hjälpa varandra under resan tillbaka efter otrohet?

Anonym (fattar inte):
Jag vet att många tycker som du och det var därför jag startade en tråd för de (få?) av oss som vill försöka. Jag älskar honom faktiskt, trots allt, men vi har mycket att jobba på om vi ska kunna lita på varandra igen. Kan det här få vara en tråd för de av oss som vill försöka?

Anonym (Lång väg): Tack för uppmuntrande inlägg. Ja, jag vet att det kommer att bli jobbigt, men jag vill inte stå där om fem år och ångra att jag gav upp utan att ens försöka. Han har trots allt valt att stanna hos mig (om jag fortfarande vill ha honom), nu är det upp till mig att bestämma mig om jag vill välja honom igen och om jag tror att jag kommer att kunna lita på honom någonsin igen.

Anonym (48-årig man): Där slår du huvudet på spiken angående var jag står just nu. Jag vet inte än om jag kan släppa och gå vidare. Om jag vågar det. Men det har bara gått en månad så det kanske är ok att älta lite till? 

Vi går i familjeterapi och det är bra. Det känns som att vi gör framsteg där.

Och nej, han är inte en sån som "knullar runt". Han var kär i den här tjejen. Men han påstår i alla fall att han älskar mig och att han kommit fram till att det är mig han vill vara med. Han är dock smärtsamt medveten om att han kan ha bränt sina skepp...

Min man har verkligen tagit sig i kragen vad gäller flera saker. Han har gått till läkare på grund av att jag och andra äntligen har fått honom att ta alkoholkonsumtionen på allvar. Han dricker inte varje dag eller så, men de gånger han väl dricker har han svårt att dricka lagom och blir för full och gör dumma grejer (obs, inget han skyller otroheten på, men han kommer ofta hem utan jacka, med en för dyr taxinota osv, och slösar bort många söndagsförmiddagar i soffan som han i stället borde lagt på familjen). Han är hemma i princip varje kväll nu och har till och med förlagt jobbmöten hemma för att han vill vara med familjen. Han har även fått remiss till psykolog.

Själv har jag varit ganska deprimerad i perioder och jag tycker att det inte råder någon tvekan om att hans livsstil visar att han har minst lika stora problem som jag. Jag hoppas att denna wake up call får honom att verkligen ta tag i saker. Förhoppningsvis hjälper det oss att klara oss igenom, om inte så är han själv behov av hjälpen i alla fall.

Åh, både Lång väg och Ledsen: Jag känner sååå väl igen mig i de känslor ni beskriver. Det stora sorgen i att han lagt ner massor av dig på att ge henne de ord som jag behövde höra, de känslor jag behövde medan jag själv sjönk djupare och djupare ner i ett hål.

Precis sådana där ord läste jag också i min mans mobil. "Jag är kär i dig!" "Jag vill ha dig!" och jag kan inte tvätta bort det från näthinnan. Att jag upptäckte allt genom att tjuvkolla komplicerar ju en del. Han påstår att han hade förstått att det inte kunde fortsätta och atr han började inse att han ville vara kvar med mig, men självklart kommer jag aldrig att kunna lita på det eftersom det var först efter mitt avslöjande som han lämnade henne.

Åh Lång väg, vad jag känner igen mig i det. Det där med tilliten och att man får ett hugg i hjärtat varje gång det piper till i hans mobil, varje gång han ringer och säger att han ska bli sen eller när han sms:ar någon. Till och med när han sitter och spelar Wordfeud på mobilen kan jag inte låta bli att undra om det är med henne jan spelar, att de hittat ett sätt att ha kontakt utan att jag ska kunna misstänka något. Jag känner det som att jag är på väg att bli galen. Jag är precis den kontrollerande och hemska person som jag inte vill vara. En sådan som jag tidigare föraktat.

Det enda jag vill är ju bara att allt ska bli bra. Han vill det (säger han) och jag vill vilja det. Jag vill att vi ska älska varandra och känna oss trygga. Kan man älska någon som gjort såhär? Om jag tänker efter och försöker känna så vet jag nog faktiskt inte om jag älskar honom just nu. Frågan är nog snarare om jag kan börja göra det igen och om det som skulle kunna bli då är värt att kämpa för. 

Han tar ansvar för vad som hänt och försöker inte bortförklara eller skylla ifrån sig. Jag vet inte vad han ska göra mer. Jag vet inte riktigt vad det är jag behöver från honom för att kunna känna som jag har gjort förut.

Nu har vi i alla fall planerat för semestern och bokat in resor. Jag har inte velat göra det innan, för jag har inte vågat satsa, men nu kände jag att det är vad vi behöver göra för att veta att vi båda är med på tåget och har samma målbild. Om vi sedan kan komma dit eller inte är en annan fråga, men vi visar i alla fall varandra att det är vår avsikt.

Jag kollade igenom sms och mail första två veckorna efter att jag hade upptäckt det, men nu har jag slutat med det. Ibland känner jag suget, men jag har inte riktigt samma behov av att kontrollera längre. Ville han vara med henne hade han en mycket bra chans att välja det när allt kom fram och han valde att inte ha kontakt med henne mer och att satsa på familjen och har verkligen gjort en helomvändning när det gäller allt hemma. Jag känner att jag måste lita på det om det ska funka, men det är inte lätt och något jag jobbar med dagligen. Men det blir bättre och bättre.

Jag tror att man måste få älta ett tag. Man måste få ställa alla frågor som tar upp hela ens tankeverksamhet. Särskilt i början alltså. Det krävs en tids "ältande", och den som har varit otrogen måste nog få stå ut med det. Men sedan måste man komma till en punkt när man släpper det och satsar på att se framåt. Jag känner att vi är lite i brytpunkten nu (efter två månader). Jag har ställt alla frågor många gånger och fått svar på många av dem och även om han självklart blivit irriterad när jag frågar samma sak igen så har han förstått att han måste svara. Vi har bråkat om det ett par gånger, men annars tror jag att han har insett att jag behöver få fråga igen och igen.

Men nu börjar det bli dags att släppa och det är svårt. Vissa dagar är jag jätteledsen och jag tycker att det är jobbigt att jag inte riktigt har någon att söka tröst hos eftersom det är svårt att alltid gråta ut hos honom eftersom det är han som har ställt till att så mycket är dåligt.

Jag försöker att sluta vara misstänksam om allt. Nu har han precis varit i väg på första "egna" grejen sedan allt uppdagades. Han har varit bortrest med kompisar på festival utomlands i nästan en vecka. Jag försöker lita på att han har skött sig. Varför skulle han ljuga mer nu, liksom? Om han ville gå skulle han ju ha gjort det. Det vill jag i alla fall tro.

Jag är inte rädd att han har varit med någon annan nu, men den där oron om att han tar "chansen" och sms:ar och ringer till henne när jag inte har koll släpper inte. Men jag inser ju att jag för mitt eget bästa och för att vårt förhållande ska hela måste släppa kontrollen och lita på honom. Det är så svårt bara. Jag litar på honom till 95 %. Innan den här historian litade jag på honom till 99,9. Det var 0,1 % misstanke och känsla att något var fel som fick mig att kolla hans sms när telefonen låg obevakad hemma.

Vi har varit tillsammans i 14 år och gifta i åtta. För vår del verkar det som han har kommit fram till ungefär samma sak som Man 43 skrev ovan. Han var kär i henne, men älskade mig och månade om barnen och mig och det han kände för henne var inte tillräckligt stark för att offra allt. Han (påstår att han) kände mindre och mindre för henne och förstod att det inte skulle funka i längden. Och att han fortfarande älskade mig och inte hade kunnat lämna mig. I samma veva som han (påstår att) han börjar tvivla på deras relation kom jag på det genom att tjuvkolla i hans telefon eftersom jag kände på mig att något var fel. Han påstår att han tycker att det var skönt att allt kom fram, men jag vet inte och kan inte lita på att det inte bara är en efterhandskonstruktion. De hade träffats i nio månader, men bor i olika städer, så sammanlagt var det kanske 10-12 tillfällen. Däremot hade de väldigt mycket kontakt via sms och Facebook.

Att läsa de sms:en krossade mitt hjärta. Jag ångrar på sätt och vis att jag kollade, men jag hade förmodligen aldrig fått veta annars och kanske skulle det fortfarande ha pågått om jag inte hade gjort det.

Anonymm  (Ledsen): Känner så väl igen mig i din situation. Känns som att vi är lite i samma sits.

Hej Sara!
Vi är fortfarande tillsammans och har det bra. Min man har blivit mycket mer tillgiven och det känns som att han har valt mig "på riktigt" nu. Så på sätt och vis är det bra. Men samtidigt kommer jag nog aldrig att känna mig helt trygg eller älska honom på samma sätt mer. Jag älskar honom och vill leva med honom, men jag har svårt att se att det kommer att kännas 100 procent bra. Men tiden läker fortfarande, så kanske....
Vi har det i alla fall bra och jag litar på honom nu. Är det fler som fortfarande kämpar med hopp om att såren tillslut kommer att läka?