Panik!!!

Ett tips är att kontakta en erfaren doula som kanske kan hjälpa dig att hantera din rädsla både innan och under förlossningen. Kan vara skönt för både dig och din sambo att ha med någon på förlossningen som känner till dina rädslor och önskemål och kan vara ett stöd hela tiden.

Sen vill jag bara säga att tyvärr är det ju oftast de "värsta" förlossningarna som det berättas om och visas på tv m.m. Det verkar liksom inte så spännande att berätta om en förlossning där allt gick bra, det inte gjorde särskilt ont och inte tog särskilt lång tid och därför hör man inte så mycket om just de förlossningarna.

Jag har inte haft doula med mig på min förlossning, men håller på att utbilda mig till det nu.
Jag var också lite fundersam till doula förut eftersom jag har min sambo, men den doula är ju inte med för att ta över rollen som partner, utan för att stötta båda under förlossningen. Din sambo är väl kanske också nybörjare när det gäller förlossningar och kanske också behöver stöd för att kunna hjälpa dig på bästa sätt.
Och en bra eller dålig förlossning handlar oftast inte om det rent fysiska, utan mer vad man känner att man har för stöd och om man känner sig trygg under förlossningen. Det finns kvinnor som haft "praktförlossningar" där allt gått enligt planerna men som ändå inte ser förlossningen som något positivt. Kanske för att de kände sig osäkra och rädda eller för att de inte visste vad som hände m.m.
Sen finns det förlossningar som kanske slutat i akut kejsarsnitt men där kvinnan upplevde förlossningen som något helt fantastiskt, just för att hon hade ett bra stöd från partner och kände sig lugn och trygg med situationen.

Min förlossning var en sån som inte hade gjort sig särskilt bra i TV... Värkar som var fullt hanterbara, en fuktig handduk i pannan, en sambo vid sidan och fem timmar efter första värk var dottern ute.

Att eda och igångsättning var en bra lösning för Flisan79 behöver ju inte innebära att det är en bra lösning för dig.
Min barnmorska (som jag träffade på alla kontroller)  var väldigt på om att Eda skulle användas och för henne var det nästan en självklarhet och hon försökte övertala mig till att vilja ha det också. Själv är jag rädd för bedövning och ville göra allt som stod i min makt för att slippa Eda. Och för mig hade aldrig eda varit någon lösning heller, för jag hade inte så ont att det behövdes. Jag tror vissa ser bedövning som någon form av universalmedel och jag hade många runtomkring mig som gav mig "rådet" att "se till att få bedövning så fort som möjligt!".
Men det handlar om att få hjälp för just det man behöver.
Börja med vad det är som gör dig rädd och försök få hjälp utifrån det.