Ni som vuxit upp med flera syskon?

hej,

har fem syskon varav 4 systrar och jag är yngst, 
Jag tror det viktigaste är att ha samma regler för alla barn, 
oftast är barn mycket kloka och om man förklara allt blir det lättare att förstå  tex. Barn nr 1 vill läsa bok med dig, men barn nr 3  är super hungrig, förklara till barn nr 1 mamma vill gärna läsa bok med dig men barn nr 3 behöver mat kanske barn nr 1 vill hjälpa laga mat?

Tack för ditt svar! :)

Upplever du och dina syskon er uppväxt lika eller olika, vet du det?  T ex anser den äldsta att hon/han fick ta för mycket ansvar?

Jag tror jag brukar göra ungefär så som du beskrev, men får "prioritera" lite, vilket som är mest akut ;)

 

Jag är äldst i en skara på fyra och jag tror det är omöjligt att se till att det blir "lika för alla". Man är olika som personer, har olika behov och kommer att minnas saker på olika sätt. Det viktigaste, som du också försöker tänka på, är att skapa rättvisa i de situationer som uppstår. Sen kan någon få ge efter en gång och någon annan får acceptera en kompromiss en annan gång. Men ändå försöka se till att det blir rättvist.

Sen vet jag att jag har varit väldigt "snäll". Jag är en typisk storasyster, jag har varit väldigt mån om familjen, är väldigt ambitiös osv. Men jag har samtidigt velat hjälpa till hemma, velat passa småsyskonen och såna saker. Hade jag varit annorlunda som person hade det kanske varit annorlunda för mina föräldrar? Det jag i såna fall kan önska nu är att även om jag gjorde det frivilligt så hade de kanske kunnat visa ändå att det var till stor hjälp för dem? Så skulle i alla fall jag göra om jag hade fler barn som tog på sig ansvar på det viset som jag gjorde.

Och sen som du har upplevt din egen uppväxt, att få ansvar för saker som du kanske inte är redo för. Sånt är viktigt oavsett hur många barn man har tycker jag. Man ska inte överlämna till barn att fatta beslut om saker där det ändå inte är de själva som kan eller ska ansvara för följderna om det är så att man råkar göra fel.

Nej vi har nog upplevt barndomen väldigt olika. Alla har så olika personligheter, min näst yngste syster var väldigt känslig som liten, och hon behövde mycket mer uppmärksamhet än hon fick, men när hon blev ledsen gick hon och gömde sig eller började leka själv. När Jag blev ledsen eller ville ha tröst hittade jag en vuxen eller äldre syskon, så jag klarade mig kanske lite bättre där. 

Jag var äldst och det var alltid så självklart att jag var lite halvvuxen då de andra helt naturligt var yngre. Jag hade önskat att även jag blev sedd som barn och inte behövde ta det ansvaret som jag fick. Och då protesterade jag inte mot detta på något vis men det blev naturligt att jag blev lill-mamma till mina syskon vilket är lite fel. 

Se dina barn som individer och behandla dom därefter, det räcker långt.

Tack alla för era svar!! Jätteintressant att läsa :)

 

När jag menar rättvist så menar jag precis det du beskriver och inte att det ska vara "lika", förutom i de situationer då det liksom faller sig naturligt att det ska vara lika.
Hur önskar du att de hade uppmärksammat det mer? Jag tänker nämligen på min äldsta (som ska fyllar fyra, vi har barnen ganska tätt. Yngsta är bara några månader), som gärna hjälper till. Jag tackar och frågar om hon vill, även mellantjejen. Men jag vill inte visa fööör stor "tacksamhet", i brist annat ord, eftersom jag är rädd att det då ska kännas mer som tvång och att de tillslut gör det för att få den där tacksamheten eller känna sig duktiga. Jag brukar säga ungefär "Vill du hämta en blöja till xxxx?" "Tack så mycket, det var roligt att du ville hjälpa!". Hade det kännts bra att få höra?

Vad tycker du att dina föräldrar kunde ha gjort annorlunda mot din syster?

Jag förstår att det känns lite fel faktiskt.
Nu är det ju så tätt mellan mina barn så jag för oss är det ju ingen som är halvvuxen. Men jag är ändå lite rädd att vår "stora" upplever att hon får ta för mycket ansvar (kanske inte att hon reflekterar över det än). Nu försöker jag ju ge alla ansvar över sig själva i den mån de kan, och alltså inte över varandra. Men precis som ni påpekar har det ju med personligheter att göra.

Jag har också läst lite om mellanbarn och är väldigt kluven till detta. De är ju både stora och små och dessutom varken stora eller små, om ni förstår? Har ni några funderingar kring det?

Sen är man ju bara människa och kommer göra massa fel... Och en hel del rätt också! :)

Bra:Det var väldigt rättvist i vår familj!Jag har 2 yngre bröder och tycker att det mina föräldrar gjorde bra i våran uppväxt var att lära oss uppskatta det vi har,vi fick presenter och julklappar men inget däremellan. Vi hade det som krävdes men inga lyxgrejer precis.Vi hade varsina rum,men vi kunde alltid gå emellan och leka med varandras saker.Var aldrig nån rivalitet emellan oss.Försöker lära min son samma sak,att dela med sig.Det har gjort att saker känns inte lika viktiga att äga,inget jag sörjer över om det försvinner eller går sönder.
Vet inte riktigt vad mina föräldrar gjorde fel angående syskonuppfostran,däremot så hade dom svårt pprata om sina känslor med oss barn.VIssa beslut hade varit lättare förstå om dom bara hade förklarat det för oss(Ex. varför vi skulle äta vuxenvälling till middag,jag avskydde det!Men om dom bara hade förklarat att dom inte hade så gott om pengar just då så hade jag försökt äta det iaf)

Lyssna på  vad barnen ger uttryck för både i ord och handling.

Jag är äldst i en uppseendeväckande stor syskonskara. Som äldst var jag mer eller mindre vuxen innan 10 års ålder med allt vad det innebär med ständig barnpassning varenda dag, ständigt ansvar för gud vet vad för att få vardagen att gå ihop och jag var van vid att klara mig själv på det sätt som kanske är mer förknippat med tonåringar/unga vuxna. Så blev även mina andra syskon som är enstaka år yngre än mig i för tidig ålder. De yngsta barnen är dock barn på riktigt och beter sig även som barn vanligtvis gör, tack gode gud för det! Jag unnar dem verkligen det!

Så, mitt råd är att lära känna dina barn. Tänk inte "det hinner jag sen, jag ska bara slänga i en tvätt i maskinen, rensa ogräset i rabatten, göra si eller så" för det är lätt så att man fokuserar på den biten (som är viktig förstås) men att man missar alla underbara ögonblick som man egentligen hade kunnat dela med barnen. Försökt aktivt ta kontakt med dina barn så att varje barn blir sedd som individ så att du har 4 barn och inte bara en bunt med barn utan eget identitet. Förutsätt inte att de äldsta barnen alltid klarar sig själv även om de yngre barnens behov naturligtvis måste gå före i de flesta fallen då det ofta är mer akuta behov, ibland kan även ett större barn behöva en kram och uppmuntran eller få tid + möjlighet att berätta om det där roliga som hände i skolan eller beröm för bra prestation på provet (inte bara "jaha, jättebra, nu ska jag byta blöja, vad ska vi äta till middag..." utan ta dig tid att på riktigt ge beröm eller uppmuntran och inte i förbifarten efter att ha lyssnat med ett halvt öra!

Jag vet inte vad mina föräldrar gjorde men jag känner varken att det varit konkurans mellan oss syskon eller orättvisa. Min äldsta syster kanske känner att hon fick ta lite mer ansvar än vi småsyskon men det är nog inget hon mått dåligt av.

Har själv tre döttrar 7, 4,5 och 2,5 år. Vi försöker vara så rättvisa det går men ändå anpassa efter ålder. Tex får ju 7 åringen sova över hos kompisar men inte de andra två. 4 åringen kan tycka att det är orättvist men vi förklarar då att det blir orättvist åt andra hållet om hon också får det för det fick inte hennes syster i samma ålder. Hon förstår nu och längtar till hon blir lite äldre

Var kanske lite dumt att skaffa 6 barn i 9 år, hon behövde bara mer uppmärksamhet och egen tid med mamma att hitta sin egen personlighet. Visst är det störigt med ´mitt och ditt´ , tycker så många föräldrar sätter alldeles för mycket fokus på det, ska inte lära mina barn sånt tills dom blir 20.

Finns en dagis vi brukar leka med här barnen förstår inte hur man leker med footboll dom bara springer omkring och skriker 'det är min det är min'  det var faktiskt min tjejs footboll men hon bryr sig inte om sånt. men allvarligt stackars barn. 

Mellan mig och min yngre syster var det mindre än ett och ett halvt år, så det var inte det att jag var mycket äldre. Hon var bara yngre och när min bror kom sedan när jag var fyra blev ju jag säkert jättestor. Men du har rätt, man är bara människa och gör man så gott man kan så har man ju lyckats så gott det bara går

Jag är uppvuxen som äldst av fem, med en syster väldigt nära i ålder, men sedan några år till nästa, och ytterligare ett hopp ned till de yngsta, som också är täta. Idag kan jag tycka att många talar om vikten av att göra saker enskilt med varje barn,och jag kan också tycka att det är roligt att göra saker var för sig med mina barn ibland, 4,5 åringen kan ju en del som inte passar 3åringen, och det är roligt att vara ensam med minstingen på åtta månader för att bara se hur han utvecklas. Tänker jag tillbaka på min egen barndom var jag inte ofta ensam med en förälder, men det är heller inget jag kan säga att jag saknar. Min jämnåriga syster var min bästa vän, och jag tänkte nog inte att vi skulle göra saker ensamma med mamma eller pappa, det var nog roligast att vara tillsammans, för just oss. Man kan ju se, och uppmärksamma varje barn ändå. En bra sak som jag tycker mna föräldrar gjort är att stärka syskonsammanhållningen mellan oss, och tex berätta från början om hur roligt vi tyckt det varit att få syskon etc.