Du ska känna efter vad DU vill. Hurudant liv vill du ha? Är du beredd att leva med andras barn på halvtid och med vad det innebär? Att du många gånger kommer att känna dig utanför, att du inte riktigt hör till? Att du inte får den tiden du egentligen skulle vilja ha med din man på egen hand för barnen går före? Att om du skaffar barn med honom så kommer du tvingas dela den tiden med dessa barn? Dvs du har ingen tid för dig själv och för DIN familj för dessa barn ska vara med även när du är nybliven mamma? Exempelvis....
Men om du och din man kan prata om dessa saker, han förstår dig, tar dig i beaktande och visar att du hör till familjen, står upp för dig och sitt val, lär barnen att visa dig respekt och att de inte får vara respektlösa mot dig så kan det lyckas. Men du får nog vara beredd på att du inte kommer att älska dessa barn och de inte dig. Ni blir aldrig en kärnfamilj, det är viktigt för dig att veta. Hur bra ni än kommer överens så blir ni aldrig det. Är det en kärnfamilj du vill ha, då ska du välja bort denna man. Men om det inte är så noga för dig vems barn du lever med och du är öppen för att leva i en familj där andras barn hela tiden är med och du annars tycker om denna man, tycker jag inte du direkt ska ge upp detta.
Däremot tycker jag det går alldeles för snabbt! Om det är ett halvår sedan de separerade så har barnen inte hunnit med. Låt dem landa i sin nya vardag först innan ni flyttar ihop. För flyttar ni ihop redan är risken står att de kommer vara negativt inställda till dig redan från början och det bäddarför framtida problem. Och också för din skull. Lär känna denna man som särbos och låt den första nyförälskelsen falna och först då kan ni fundera på att bo tillsammans om du känner lika starkt för honom då. Lä känna varandra i lugn och ro, du och mannen och du och barnen. Ni behöver inte ha bråttom.