Trivs ni i Sverige efter att ni har flyttat hem?

Har bara bott i USA en kortare period, men hade definitivt lite problem med återanpassning. Dock ska jag snart få barn och då känns det skönt att vara inne i det svenska trygghetssystemet, ovärdeligt!

Vi har barn men i USA hade vi tillräckligt höga inkomster för att inte behöva oroa oss. Den kända svenska tryggheten är därför inget bra skäl för oss att stanna, men jag förstår om andra gör det, för det är en enorm skillnad.

jag är sån som har flyttat fram och tillbaks från sverige flera ggr, utomlands saknar jag mamma och knäckebröd, i sverige blir jag rastlös och saknar solen. Vad ska man göra, har nu 2 barn och vi börjar har i malmö, har börjat planera en resa till deras kusiner i michigan, skulle gärna velat stanna där nåt år vi får se
annars home is where the heart is säger dom inte så 

Vi vill gärna flytta tillbaka om några år, om minst en av oss får ett vettigt jobb!

Hoppas det blir bra med er återflytt (eller åter-återflytt)! Jag blir lite avis känner jag. Det är en annan kultur och mentalitet på väldigt många sätt!

Sådär. Visst har Sverige sina fördelar men i en helhetsbild trivs jag bättre i landet där vi bodde tidigare. Jag flyttar tillbaka i höst men skulle gärna flyttat för ett bra tag sedan, något min ex-fru inte alls var pigg på. Det jag känner kommer bli jobbigast är att jag inte får träffa min dotter lika ofta men det är bara en kort flygresa bort. I värsta fall får jag locka med shopping på pappas bekostnad, det borde fungera på vilken 16-åring som helst, haha.

Jag bodde utomlands i 10 år innan jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag försökte flytta tillbaka en gång tidigare men trivdes inte alls då. Var singel och tyckte Sverige var tråkigt och ensamt trots släkt och vänner. När jag sedan flyttade tillbaka med en ickesvensk man gick det bättre. Känns lättare när det inte är så "svenskt" hemma och känns mycket bättre denna gång eftersom vi nu också har barn. Kan se alla fördelar med Sverige när man har barn (även om jag också ser vissa nackdelar att vara förälder här). Nu känns det som om det är ok att det är lite tråkigt då tryggheten är viktigare. Närhet till min familj känns också som ett stort plus. Men hade det inte blivit barn hade vi inte bott kvar i Sverige och vi känner att vi troligen kommer vilja flytta härifrån någon gång i framtiden när vi inte har barn i skolåldern.

Var bodde ni? Vad var bäst och sämst med det? Vi planerar en flytt till USA någon gång nästa år och kommer bo i San Francisco, Santa Barbara eller San Diego. Inledningsvis i två år men jag funderar redan nu på hur det blir om man trivs jättebra och vill stanna men inte får förnyat visum. Vore ju trist. Vilka omständigheter hade ni som gjorde att ni kunde bo där i flera år, är din man amerikan?

Har du fött barn i USA och hur mycket ungefär av de kostnaderna behövde ni betala själva om man får fråga? Vi vill gärna ha barn men jag är lite nervös att det ska bli jättedyrt om något händer mig eller barnet. Vet ännu inte vilken sjukförsäkring vi kan få.

Jag bodde i Amsterdam tidigare och trivdes så bra. Av olika orsaker valde vi dock att flytta till Sverige. Våra barn är födda här. Jag saknar Amsterdam varje dag.

Vi har bott i Sverige i 6 månader nu. Härligt att vara nära släkt och vänner. Barnen kan träffa sina mor och farföräldrar och sommaren är fin. Men vi saknar UK väldigt mycket och kommer att flytta tillbaks dit eller kanske någon annanstans om några år.

När jag bodde i USA så längtade jag också hem till Sverige periodvis. Efter en tid där så var vi framme vid den planerade tillbakaflytten. Väl tillbaka i Sverige, när vardagen drog igång, så längtade jag tillbaka till USA såååååå jäkla mycket!!! Längtan gick inte över förns jag bytte bostadsort i Sverige. Så det är mitt tips; sök en bättre svensk stad, ett drömhus med drömläge, så kanske längtan försvinner.

Jag hade en vision om att allt skulle kännas bra och framförallt enkelt när vi planerade vår återflytt. Men det blev verkligen pannkaka kan jag säga. Provade att bo på ett par olika platser i Sverige och efter ett par år blev det faktiskt så att vi hamnade i min hemstad. Väldigt konstigt att känna sig så ensam (kände ingen där längre) i den stad där man växt upp. Min man hade svårt att komma in i den svenska lunken, och språket gjorde att han alltid kände sig lite utanför (även om han pratar helt ok svenska). Så när minstingen var 7 mån packade vi vårt bohag, skickade min häst på lastbil (!) och köpte hus i min mans hemland. Har inte ångrat det en sekund. För första gången på många år känner jag mig rotad. Det finns många fördelar med Sverige men SGI, FK och VAB betyder inte så mycket om inte hela familjen är lycklig och nöjd med tillvaron. Det är framförallt det sociala, vänner, familj, vad man gör på helgerna etc som känns som den största skillnaden. Kanske vi inte försökte tillräckligt i Sverige. 

Jag har aldrig provat att flytta hem men kommer på besök varge sommar och känner varge år att jag har mindre och mindre förståelse för hur saker fungerar här. Nu efter ett halvt liv utanför Sverige så känner jag att det är kört. Jag tror det finns en osynlig linje man passerar efter en viss tid och efter det så passar man inte in längre.

Hej,
flyttade hem ifjol efter 17 år i USA. Vi har nu en liten pojke på 1,5år som är född i USA.  Har inte bestämt mej om jag trivs än eller inte. Det är svårt att komma "hem" efter alla år borta.  Familj och de vänner som finns kvar ser en "svensk" och förväntar sej att man vet hur allt funkar.  Jag känner mej som svensk-amerikan och tycker att det är svårt att identifiera mej med bubblan som många svenskar lever i.  Jag har lång erfarenhet inom sälj och konsult branschen och har gått igenom några intervju processer men får uppfattningen att arbetsgivare tycker man inte är "svensk" nog.  inget fast arbete än.  Själv tycker jag att mina internationella erfarenheter skulle vara en tillgång för många företag.

Finns det andra därute som också får känslan av att inte vara nog "svensk" och hur bearbetar ni detta?

Jag bodde 5,5 år i London. Jag har tycker fortfarande det är jobbigt!!! Särskilt som jag är uppvuxen på landet och det var där jag mellanlandade ett tag, sen pallade jag inte utan drog till Sthlm efter tre år "hemma".

Det svåra:

- Svenskarna är förbannat bortskämda, otacksamma, gnälliga, otacksamma och... otacksamma.

- Bidragstänket. I England betalar man kanske typ 20% skatt. Det täcker individen. Gratis läkarvård, mediciner, tandvård etc. Vad du sen gör med nettolönen är upp till dig. Det är till exempel dyrt att ha bil, eller skaffa barn. Jäklar vad dyrt! Men du bestämmer själv, för du är vuxen. Polarna i England blev chockade över alla bidrag vi har, bostadsbidraget, studiebidrag etc.

- Ingen verkar ha riktiga problem här. I London umgicks jag mest med icke-européer. Jag och mitt ex har diskuterat några gånger hur vi skulle göra om han blev kidnappad eller dödad när han åkte hem till familjen en gång om året. Det är VÄLDIGT utmattande att ingen bryr sig.

- Kvinnorna. Jag fick ofta höra hur bra vi har det i Sverige. Men när jag flyttade "hem" så märkte jag att kvinnorna skjuter sig i foten vad gäller arbetslivet och barn. De gnäller att de får mindre betalt men de är ju mindre pålitliga, eller hur jag ska förklara. Dessutom stannar de hos dåliga män, ofta för pengars skull. Why?! Ingen i Sverige behöver stanna hos en man för pengars skull!!

Jag har träffat någon som tänker som jag, trots att han kommer från samma ort och aldrig har bott utomlands. Det är så befriande. Men det räcker ju inte hela vägen. Jag känner mig utanför. Som att jag inte passar in här.

Jag o min engelska man flyttade till Sverige efter att jag bott i England i 13 år, vi flyttade främst för att London är så dyrt, speciellt med barn. Vi trivs inte så himla bra. (De flesta)Svenskar är väldigt bortskämda o tror sig veta bäst, släpper inte in folk o är väldigt otrevliga- tills man lärt känna dem, men hur lär man känna dem..? Känner mig väldigt osvensk, både i uppfostran o det sociala. Gå in på en lekpark i London, inte ett barn eller vuxen som svär, i Sverige i en lekpark svär föräldrar o barn ikapp.

Jag har visserligen inte barn men tycker det är svårt att aklimatera sig igen efter 10 år utomlands. Mycket känns konstigt och betydligt sämre. Exempelvis lönen, den är lägre och skatten är högre. Troligtvis blir det en återflytt inom 1-2 år.