Är mitt resonemang så fel??

Vad gör du om din påtänkte sambo lämnar dig?

Har du och den blivande sambon pratat igenom ekonomi innan. Hur kan du annars vara så säker på att den går ihop sej mer än väl.
Jobbar du till 12-13 idag på dina barnveckor så att du inte drar ner mer på din arbetstid och inkomst?
Har du räknat på vad det kostar att pendla 2 timmar om dagen, 14-15 mil, med bensin, underhåll o slitage?

Hur blir det när barnen börjar skolan?

Tänk efter som andra sagt. Har din blivande sambo barn sedan innan? Hur mkt träffar han dina barn nu? Stor skillnad att bo med någon annans barn på heltid om man inte är van. Han ska alltså försörja dig då kan man se det som? Hur blir det om det inte fungerar med boende och inkomst om du måste hitta nytt? När barnen ska börja skolan sedan som ngn annan skrev, hur gör du då?

Det låter ju inget vidare med den där pendlingen för barnen.
Spontant tänker jag att det verkar omständigt att du och barnen ska flytta på sig. Varför kan inte mannen flytta in hos er istället? Åtminstone för en provperiod, för att se om ni klarar av att bo ihop..?
Han kanske kan hyra ut sitt hus, och så delar ni på kostnaden för din lägenhet, för att få ner de totala omkostnaderna..?

Vi har pratat igenom ekonomin ja. Vi har räknat på varenda krona som vi har i utgifter. Vi har råd att lägga dom pengarna på pendlingen, om man nu ska se på det ur ekonomisk synvinkel. Vi har för avsikt att i så fall byta bil till något billigare att köra, tex bil som går på gas.

När barnen börjar skolan kan vi flytta neråt. Som jag skrev så skulle detta vara en tillfällig lösning. Vad jag vet så har man rätt till att jobba 75% tills dess att barnen fyller 8 år. Jag vet inte exakt hur tiderna för en 6-åring i skolan ligger men jag kan knappast tänka mig att dom går till 16-17  om dagarna?! Om vi nu har möjlighet att jag jobbar mindre, och han heltid, vad är det som är så fel med det?!  Och ja, vill man se det så som att han försörjer mig så, ja då gör han väl det?! Vi ser det inte så.

Vi skulle inte få plats i min lägenhet alla då han har två hundar också. Vi har dragit denna diskussionen många gånger.

Nej, han har inga egna barn. Han har dock varit tillsammans med en tjej innan mig som hade barn vilket fungerade bra. Han tog fullt ansvar för det barnet med allt vad det innebar med dagislämning, läkarbesök osv osv, som sitt eget barn.

Och ja, om han skulle lämna mig?! Det kan ju vara jag som lämnar honom. Det kan ju hända vem som, när som. Inget man planerar. Jag sitter inte och planerar för, tänk OM han lämnar mig.

Vad har jag för andra alternativ?! Jo jag kan bo kvar här nere i en lägenhet som kostar mig skjortan och leta annat samtidigt som jag jobbar mindre och inte får ihop det ekonomiskt, men jag får mer tid med mina barn Eller så jobbar jag heltid och får knappt se mina barn då jag är ensam vuxen i hemmet och inte har någon annan vuxen som kan dela syssslorna i hemmet med mig. När jag har ett alternativ som faktiskt kan lösa det så att jag får träffa mina barn mer och ge dom mer tid. Sen har vi pratat om att längre fram flytta ner tillsammans så det blir kortare körsträcka. Inget som ska vara permanent.

Jag har fått magkatarr av allt funderande och tänkande. Jag vill inte ha så pass lite tid med mina barn så att jag knappt ser dom. Det finns tex de familjer där den ena föräldern är hemma alltid och det fungerar bra. Då har ju dom gjort det valet.

Det som får mig att tveka är sträckan att köra. Men det verkar inte vara någon som ser det positiva sakerna med denna form av lösning mer än jag :/

Vi har inte de romantiska kärleksglasögon på oss ! Varför kan ni inte flytta in i ngt nytt gemensamt närmare förskolan redan nu istället? Du skriver att ni ska göra det "senare".

Hehe  Hans hus måste säljas också. Det ligger lite utanför, kanske inte det lättaste att sälja osv.
Hur lång tid det tar vet man ju aldrig. Och min stuation skulle behöva "lösas" nu, ganska omgående.
Men, vi får väl se hur det blir helt enkelt :)

Men om han inte har barn som håller honom kvar, kan inte han flytta till din by och att ni skaffar ett nytt gemensamt boende där som ni får plats i allihop? Ni måste ju inte bo i antingen hans eller ditt hem, ni kan ju faktiskt skaffa ett nytt hem åt er tillsammans.

Jo det är ju tanken att vi någon gång ska skaffa ett gemensamt hus lite längre ner. Behöver inte tvunget vara i min by. Men eftersom vi ville lösa situationen nu direkt så är det ett alternativ att flytta upp så länge. han har som sagt ett eget hus att sälja och det kanske inte går så fort, det vet man ju aldrig. Sen skaman hitta ett nytt som passar osv. Inte det lättaste heller. Men vi får se.

Hur gör ni när barnen vill leka med kompisar efter förskolan om ni bor så långt bort?

Ja, det är ett hinder som vi också tänkt på. Barnen måste ju kunna leka med kompisar osv. Blir väl inte massor emd tid till det i veckan men till helgen kanske. Sen bor dom ju hos sin pappa ena veckan och han bor kvar i byn. Men visst, det är också en aspekt att ha i åtanke.

Jo, afst vi skulle ju inte sälja huset direkt. Jag och mina barn skulle flytta upp till honom och barnen kommer bo där varannan evcka när jag har dom och bor hos sin pappa varannan vecka när dom är där. När barnen börjar skolan hade vi i så fall tänkt flytta neråt. Då har vi tid på oss att planera inför frösäljning och leta annat i lugn och ro.

Detta skulle ju egentligen vara en lösning så länge. För att jag ska kunna få ekonomin att gå runt och även ha mer tid till barnen. Det kan väl ändå inte vara något fel i den tanken? Sen är det ju inte sagt att vi ska bo så för alltid. Alltså där uppe. Men såklart är det inget man bara gör så där hipp som happ! Jag funderar ju en massa. Inget lätt beslut. Men när jag var liten tex åkte jag både bil, skoltaxi och skolbuss i nästan en timme mellan dagis och hemmet och senare skolan och hemmet. Jag kan inte minns att jag tyckte det var speciellt jobbigt. Kanske ibland såklart men oftast inte.