Berätta ärligt om hur det är att ha barn!!

Det är allt mellan himmel och helvete.

Vissa dagar tänker man på hur skönt det hade varit om man valt bort barn, andra dagar svämmar hjärtat över av kärlek.

Haha. Ja, jag säger som ovan. 

Ibland "ångrar" jag att jag inte förblev fri som en fågel, men ibland vill man ju bara krama ihjäl dem för att de är så gosiga och underbara.

Jag vill ha båda liven!

Jag blev oplanerat gravid (spiral...) och vi bestämde oss för att behålla, trots att vi sagt att vi aldrig skulle ha barn.
Jag gick upp 33 kilo och var 36 när dottern föddes, men jag hade en otroligt lätt graviditet, jobbade till en vecka innan bf (och sen tog dottern en vecka till på sig...), var rörlig (gick en mil med hunden tre dagar innan bf -det tog tid, men det gick ) och är så otroligt tacksam att jag hade en lätt förlossning utan skador.
Efter förlossningen var jag snabbt på benen och kom i form med "vardagsmotion", och trots att dottern varit ett "överlevnadsbarn" (som kräver mycket närhet) har vi båda tyckt det varit underbart, men visst tror jag det underlättat att vi från början kommunicerat bra och delat på allt, inklusive vaknätter och FL.

Att ha barn är lätt det jobbigaste och bästa som hänt mig.
Jag skulle inte byta bort det för allt i världen, och jag är så tacksam att vi fick den här chansen trots allt.

Nej, jag ångrar mig inte. Att ha barn är som en ständig förälskelse, det är människor som man avgudar och känner oerhörd kärlek till. Det är den känslomässiga biten. Sen har vi vardagen, logistiken, tålamodet, gnället, tjatet och det konstanta engagemanget man måste ha. Man blir trött och utsliten många gånger om dagen. Så kontentan är; mycket kärlek och mycket slit. Och är det värt det, ja vad skulle livet annars bestå av. Mina barn är de underbaraste människor jag någonsin kommer ha i mitt liv.

Som vissa sommardagar då vädret kan växla mellan skinande sol till spöregn och sen tillbaka till solsken.

Tack så mycket för era svar! :)
Grejen är att jag inte är särskilt barnkär. Jag är inte en sån som gullar med varenda unge jag ser och tycker det är jättekul att sitta och rita eller leka. Däremot, de barn jag känner tycker jag bra om, men jag tröttnar ganska fort och vill ut i "vuxenvärlden". Jag skulle definitivt älska mitt egna barn, just nu är jag dock väldigt nollställd, har inte haft några som helst symptom och jag känner mig inte alls gravid. Men sen tänker jag på tonåren, om hen kommer bli mobbad, hen kanske är missbildad, hen kanske dör i plötslig spädbarnsdöd, jag kanske tycker det är så jobbigt att jag inte vill ha barnet? Tänk om jag blir psykiskt sjuk och barnet blir omhändertaget! 
Hur får man in barnet på förskola, skola, hur gör man med vaccineringar, tandläkare, ja hur sjutton funkar allt det viktiga praktiska? 
Så himla många tankar! Kommer jag ångra bittert att jag inte gjort allt det jag har lust att göra? 

Sen känns det som att livet stannar där det är när man får barn, att man aldrig någonsin kommer vidare och bara lever för någon annan och att man aldrig kommer uppnå sina drömmar eller mål eller ha tid för sig själv...

Idag har sonen varit billig många gånger: Han är snart tre år gammal och vanligtvis en snäll, rolig och finurlig liten kille men idag var det som om han vaknade upp på fel sida och stannade där. Vi har rykt ihop om allt. Han knuffade lillasyster och fick sen ett 15 (!) minuter långt utbrott innan han lugnade sig och bad om ursäkt. När han väl började bli sig själv fram mot eftermiddagen var det lillasysters (1 år) tur att ta över stafettpinnen. Hon gastade i 20 minuter medan vi satt i bilen för att hon inte kunde dra loss växelspaken. Sen fick hon ett utbrott för att jag inte släppte in henne i storebrors hoppslott när han hade en kompis där. Sen ett när hon inte fick leka med storebrors leksak. Osv osv. Idag har det varit mer tråkigt än roligt att ha barn. Anledningen att jag bara skriver om det som skett idag är att de allra flesta andra dagar är det lätt, LÄTT, mycket mer roligt än tråkigt att ha barn. <3

Har aldrig ångrat något av mina tre barn (7år, 4 år och 3 v) de ger mig sån glädje och det är en kärlek man inte visste att man kunde känna! Klart att de ibland driver en till vansinne, man kan ibland nästan gråta av ilska, sömnbrist, frustration osv, men kärleken och de bra underbara stunderna väger över så mycket mer. Finns inget härligare än när ens barn helt spontant säger saker som: jag älskar dig mamma, jag tycker du är fin mamma eller du är världens bästa mamma :)

Vårt första barn var planerat. Det var svårt att få det att "ta", det vill säga vi försökte ganska länge innan frun blev gravid. Vårt andra barn var också planerat, men den här gången tog det nästan direkt. Det tredje var inte planerat, men lika välkommet ändå. Vårt fjärde barn är en hundvalp

Helt ärligt älskar jag att vara förälder. Min familj är det viktigaste i hela världen. Den ovillkorliga kärlek jag känner till barnen finns (vad jag vet) ingen motsvarighet till.

Sen finns det baksidor också. Oron för att barnen skall råka illa ut är ständigt närvarande. Spädbarnstiden är skitjobbig (men den går ganska fort över, och sedan glömmer man hur det var). En trotsig femåring som slänger en tallrik mat tvärs över köket lockar inte fram det bästa ur en ömsint förälder. En tonåring som är ute till midnatt utan att säga var han är väcker en känsla av maktlöshet.

Men: Det är värt allt detta. Jag skulle absolut inte kunna tänka mig ett liv utan mina underverk. Stoltheten vid de första stegen, eller när de lärt sig göra ifrån sig på pottan, eller de första dråpligt roliga filosofiska betraktelserna, eller när de lärt sig cykla, eller... (Jag kan fylla bildskärmen.)