Hur hantera översittare?

Jag är uppriktigt förvånad över en hel del svar här men det kanske förklarar hur det kan utvecklas så försurade relationer och stämningar (främst) på kvinnodominerade arbetsplatser.

Att svara med samma mynt, ironisera, ignorera, frysa ut eller liknande leder bara till en sämre stämning och ännu mer energispill. Detta är en fullständigt vedertagen sanning när det gäller relations/kommunikationsproblem på arbetsplatser (men även inom nära relationer).

Din uppgift TS är att lugnt men väldigt tydligt markera din gräns och ta avstånd från den typen av samtal kollegan drar igång. Du tar ansvar för dina känslor och förklarar tydligt varför du reagerar som du gör.

Ett exempel på formulering:
"- Du, jag vill att du ska veta. Jag uppskattar inte alls när du kommenterar mitt utseende, min kropp, mitt hår eller något jag gör på det här sättet. Varför du säger som du gör har jag ingen aning om men det är kränkande och jag blir irriterad, arg och ledsen. Om du fortsättningsvis har några synpunkter på något om mig, min person, utseende eller annat som inte rör arbetet så får du hålla det för dig själv!
avsluta med:
- Är det något i detta som är oklart för dig?"

Innan du går in i ett sånt samtal är det klokt att du förbereder dig genom att skriva ner ett antal exempel, så noga du kan. Inte för att använda i nån slags debatt - det är inte fråga om rätt eller fel - utan för att faktiskt kunna svara om frågan kommer från henne. typ: jag förstår inte alls hur du menar? Jag har väl inte sagt något sånt?

Då svarar du nåt i stil med:
"- Du kanske inte ens är medveten om det men det har hänt ett antal gånger och jag är trött på detta nu. Tex. så du [tidsangivelse] något negativt om mitt hår. Dagen efter nämnde du att jag var överviktig.. (nån detalj) och listan kan göras längre.
- Om du verkligen inte är medveten om detta så ber jag dig tänka på vad du tar upp och hur när du pratar med mig. Jag ska också mycket gärna "hjälpa dig" genom att reagera tydligt om du skulle råka halka in på det spåret igen.
- Egentligen tror jag dock att du mycket väl vet när du pratar skit.
- Förresten, när vi ändå är inne på detta, du får också väldigt gärna avstå ifrån att prata skit om andra kollegor i mitt sällskap. Jag tycker det är obekvämt och det intresserar mig inte alls."

Orden och formuleringarna är inte de viktigaste i mina exempel ovan - men känslan och utgångspunkten i att du tar ansvar för dig själv, dina känslor och din kommunikation. Du ställer tydliga krav och förväntar dig att din kollega gör detsamma.
Skulle hon fortsätta och återfalla - även med små antydningar (vilket är mest troligt i så fall) - så reagerar du direkt och kväser försöket i sin linda: - Men lägg av, är du igång nu igen? Den tonen och antydningarna kan du väl hålla för dig själv? Vi har ju pratat om detta!

Fortsätter det ändå, dokumentera allt och lyft upp det till chefen som ett arbetsmiljöproblem. Då har du verkligen tagit ansvar och försökt hantera situationen vuxet och moget. Hjälper det inte så blir det chefens sak att gå till botten med.

Vem har pratat om en lång diskussion?
Jag talar om ett par korta, tydliga, raka men lugna meningar där man markerar sin gräns och tar avstånd från den som kränker.

Vet inte hur du menar att "ge svar på tal" men det är ju precis det jag förespråkar. Däremot reagerade jag mot några förslag där hon skulle ge igen med samma mynt - dvs. prata om att kollegan minsann också hade maget etc. Sånt leder definitivt bara till en försurad stämning, skapar fiender snarare än respekt.

Samma sak med att ignorera och frysa ut. Det är ett fegt och omoget sätt att hantera konflikter som också bara skapar energispill och aldrig leder till att stämningen kan förbättras på sikt.

Att rakt och tydligt tala om vad man känner och ta avstånd från kränkande kommentarer kan väcka en kollega som kanske inte ens tänkt riktigt på sitt beteende. Det är också ett tydligt sätt att markera att man inte låter sig trampas på utan kommer att säga ifrån.

Jag är helt övertygad om att stämningen på många kvinnodominerade arbetsplatser är försurad och kärv med massor av intriger, gruppbildningar, skitsnack och knivar i ryggen - just för att man väljer att hantera sånt här på fel sätt... Man ger igen med samma mynt, pratar skit själv om den man ogillar, fryser ut och hanterar med div. härskartekniker.
Många tänker inte på att de kanske kan "vinna" psykkriget - men de kommer aldrig att få en bättre stämning i arbetsgruppen.

Allt detta grundar sig främst i att många är konflikträdda, det är lättare att prata skit om idioten efteråt - till nån annan - än att ta ansvar och markera sin gräns direkt till den det berör.

Håller med om att det kan vara komplext och risken finns att man förvärrar om man går in på fel sätt. Det är också det de flesta oroar sig för när de undviker att säga något alls - och då blir det absolut inte bättre.

En av nycklarna är att inte ge sig in - eller låta sig dras in - i en diskussion om vem som sagt vad, varför etc. En sån debatt blir helt enkelt inte bra.
Inte heller är det bra att samla på sig för mycket "retroaktivt" utan ta tillfället i akt när en kränkande kommentar yttras - och reagera direkt, lugnt och tydligt.

Fördelen med att det är en arbetsplats är att man har en slags "ram" för relationen att hålla sig till. Man kan konstatera att man är arbetskollegor och inget mer - därmed kan man också undanbe sig alla typer av personliga kommentarer och liknande. Det kan vara helt rimligt att be att få hålla relationen på professionell nivå och inget mer.
I nära relationer är sånt här mycket svårare eftersom man ofta pratar om privata och personliga saker.

Jag skulle själv aldrig drömma om att prata om att kollegor är överviktiga, har flottigt hår eller andra "felaktigheter". Det är helt enkelt fullt möjligt att styra bort från sånt på ett ganska rakt och tydligt (men inte ovändligt) sätt.

Precis detta är ett fullständigt felaktigt sätt att hantera kränkningar - om syftet är att försöka få en bättre stämning på arbetsplatsen.
Visst kan man "vinna" en slags kamp men det kommer bara att skapa sur stämning, mer skitsnack och nya konflikter.

Min uppfattning är att detta är ett vanligt sätt att hantera mobbning och kränkningar särskilt på kvinnodominerade arbetsplatser - och att detta är en av anledningarna till att det är ett socialt minfält med gruppbildningar, olika lojaliteter, skitsnack och knivar i ryggen. 
Det är vad man får genom att ge igen med samma mynt.

Att arbeta i vuxenvärlden innebär faktiskt att man kan ställa krav på ett rakt och ärligt sätt - utan att behöva sänka sig till en nivå där man själv gör sig barnslig och spär på kränkningar och konflikter.

Män är inte på något sätt mer omtänksamma eller bättre och helt klart förekommer (kan rent av vara vanligt i vissa områden) att manliga chefer missbrukar sin makt och kränker på det sättet.
- Detta är dock något annat än det jag talar om.

Jag talar om när man inom en arbetsgrupp, utifrån samma formella status, drar igång skitsnack - pratar om istället för med/till och bygger allianser för att vinna poäng istället för att lösa problemet i grunden..

Detta finns belagt och jag vet att väldigt många (inte minst kvinnor själva) bekräftar att det funkar så här. Män inom samma arbetsgrupp kommer till "öppen konflikt" mycket snabbare. Inte nödvändigtivs att man löser det men det snackas inte till närmelsevis lika mycket skit.
Inom extremt mansdominerade arbetsplatser får man dock en annan typ av problem med "grabbig jargong" och en ibland kvinnoförnedrande grundsyn (om inte cheferna är vaksamma). Detta är inte alls bättre på något sätt än den stämnings som blir i kvinnodominerade grupper..

Bäst funkar det när det är någorlunda jämnt fördelat - och man har ett tydligt ledarskap som lyfter och hanterar stämningar/kränkningar i arbetslaget direkt när de uppstår. Varje individ har dock ett eget ansvar att hantera kritik/kränkningar och annat på ett rakt och uppriktigt sätt. Att sätta sig över skvaller och skitprat.