Blivit sexuellt utnyttjad av min bror, hjälp

Hej, 

Jag har länge mått dåligt. egentligen så länge jag kan minnas. Jag vet inte hur det är att inte ständigt ha ångest, skuldkänslor och känna att jag inte borde leva. Det är sån vardagsmat för mig så jag tror att det är så alla har det, men min pojkvän (vi kan kalla honom Peter) har försökt göra klart för mig att det är inte så det ska vara.

Förut trodde jag bara att det var så jag var och iom. mitt pendlande fram och tillbaka mellan inläggningar (en del med LPT och polisbil) på psykiatrin så startade dom en inredning. Jag har pratat med så många läkare, personal, kuratorer och psykologer. Men jag har så svårt att öppna upp mig och berätta om mig själv för jag kan inte slå undan känslan av att jag tynger ner andra med mina problem och "vem orkar lyssna på mina problem" och ligger sedan och gråter efteråt av skuldkänslor. Därför har jag alltid haft lättare att skriva, för då kan man välja om man vill läsa. Bara det att, då får jag skuldkänslor över att jag kan ha skrivit/sagt något om någon/några andra som sårar dom. (Har varit en ganska stor händelse i min barndom som gör att jag får såna massiva skuldkänslor och stänger in mig själv).
Jag vågar inte berätta vad som hänt i rädsla av att de inblandande personerna läser detta och blir ledsna och arga på mig och förstår inte hur jag kan ljuga om en sån sak. Men jag ljuger inte, det är dom som inte vågar se sanningen i vad som hänt som förstört mig så mycket. Varje gång jag försökt prata med någon om den händelsen som skapade mina skuldkänslo-problem har jag fått höra att jag ljuger och därav också tror jag ibland själv att jag bara ljuger och överdriver när jag ska försöka berätta för någon varför jag mår dåligt och vad som hänt.

Men jag ska försöka komma till saken nu:

Ända sedan jag var liten har jag varit lite mer eller mindre besatt av sex och allt som hör till. Jag ska försöka berätta de grejer jag kommer ihåg. 
Detta är i förskoleålder: Mina Barbie & Ken-dockor hade alltid hårt och vilt sex med varandra, även Barbie mot Barbie. Jag ritade ofta teckningar på nakna kvinnor med stora bröst vars mjölk sprutade eller rann ut. Min bästa kompis hade doktor-leksaker som vi undersökte varandras underliv med. I förskolan minns jag att jag och en annan kille hade stängt in oss i ett skåp och jag minns att vi gjorde nånting och att jag såg hans snopp. 
Nu vet jag att ni tänker "Men barn är ju nyfikna" för så försökte jag också försvara mig själv i lördags-natt innan jag fick en panikångestattack där jag ber min pojkvän köra in mig till psyket.

När jag gick i kanske klass 2 så hade jag tagit med min en kille ur klassen hem och vi skulle leka Eva & Adam, jag minns bara att vi låg nakna i min säng. 
I klass 4-5 så kollade jag ofta på porr och allt där som hör till, både på TV och dator. Jag var väldigt intresserad och i och med att jag blev mobbad så kraftigt enda sedan förskola ville jag bara höra att jag var fin för en gångs skull och inte bara fet och ful. Så jag började visa upp mig själv i webbkamera och gjorde precis som dom sa att jag skulle göra, jag minns deras kukar dom hårt runkade av till mig. Jag var konstant öm i underlivet och jag minns att jag försökte ha sex med olika grejer, typ som en morot. 
Jag hade såna extrema skuldkänslor efter varje gång det hände så jag inte kunde sova och jag berättade för mina föräldrar vad jag hade gjort. Det blev en stor utskällning och predikan om hur farligt det är. Men jag kunde inte sluta, jag bara fortsatte med detta beteende och förstod inte då hur det här blev ett självskadebeteende. Detta fortsatte genom högstadiet och sista gången jag gjorde detta var i nian. 
Just den händelsen är något som jag skäms så mycket över att jag har bara lyckats berätta detta för en person på psykiatrin men det var inte så detaljerat, bara snabbt. Jag skäms till och med över att skriva det.

Genom mina tonår så blev jag utnyttjad av killar och tvingad till att suga eller runka av. Det har även varit 3 mindre våldtäktsförsök. Jag var inte så svår att övertala och jag vågade knappast säga emot, (jag fick ju känna att någon ville ha mig). Jag kan även ibland se sex som ett sätt att bestraffa mig själv och en press på att göra någon annan nöjd. 
Jag tyckte inte att jag var värd något och fick därför en pojkvän som behandlade mig som det. Har har haft sex med mig när jag sovit och han visste att jag inte vågade säga nej och att jag lätt fick skuldkänslor så det var mycket sex hemma som jag egentligen inte ville, men vågade inte säga nej. Han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt och gjorde mig till fånge i mitt eget hem. Han kunde spotta på mig och kalla mig för hora, kasta all mat jag köpt för mina sista pengar (även mat jag precis lagat klart) ifall han blev sur på mig. 
Efter 1 år och 8 månader blev jag äntligen fri, trodde jag. Han fortsatte att sexuellt utnyttja mig några gånger till. Idag är jag så rädd för mitt ex att jag tycker mig se honom överallt där jag är.
(Det var i samband med det här som jag åkte in på psyket första gången efter en abort)

I alla fall, några månader efter sista gången mitt ex rörde mig så träffade jag Peter. Han är världens underbaraste och vill mig bara väl. Jag älskar han mest av allt i hela världen. 
I nutid ska jag ta studenten om 3 veckor och jag fyller 20 efter det. 
Det var i lördags natt som jag försökte öppna upp mig om alla händelser som barn och jag kom fram till varför jag varit så besatt av sex, enda sen liten. Jag tänkte att jag måste ju ha blivit sexuellt utnyttjad på något sett som liten för att bli så här förstörd och sen kom jag på det.
Det är två händelser som jag minns, jag är rädd att det är mer och det tar emot att skriva det här, för det är min bror. Min bror som jag älskar som dessutom har ett handikapp (autism/aspergers). 
Min bror är 4 år äldre än mig och när jag brukade sitta och titta på när han spelade datorspel. Han hade en Joystick till datorn som jag tyckte var jättekul att leka med (Här kan jag ha varit någonstans mellan 4 och 8 år) och en gång sa han någonting i stil med att jag skulle leka med hans joystick och han tog fram snoppen. Jag minns att jag satt och lekte med den, drog i den osv. 
Jag trodde inte det var något fel i det och berättade det för min bästa kompis, hon blev jätteäcklad och chockad så jag tog tillbaka det på en gång och sa att jag bara skojade.

Nästa händelse var jag ungefär 13-14 år och hade precis duschat. Jag gick in på mitt rum, tog av mig handduken men blev distraherad av något på datorn. Då kom plötsligt min bror in och jag skriker åt honom att gå ut därifrån och sträcker mig fort efter handduken på sängen. Då säger han "titta nu vad du har gjort" och pekade mot sina mjukisbyxor. Han hade stånd. Jag skrek att han var äcklig och sjuk i huvudet och han sa "Vadå, det är väl inte konstigt? Jag har aldrig sett en naken tjej förut, skärp dig. "

Jag trodde på det han sa och berättade aldrig det för någon. Men det var som sagt i lördags natt som jag insåg vad han hade gjort. Han har sexuellt utnyttjat mig och sexuellt ofredat mig. Min egen älskade bror. Det förklarar varför jag alltid haft en konstig känsla och varit lite på min vakt varje gång jag varit i närheten av honom. Jag har vetat om det här i mitt undermedvetna men försökt stöta bort det.
Det förklarar säkert alla mina bisarra mardrömmar om att jag blir jagad av något äckligt och måste rädda mig själv. Har drömt en gång att det regnade spädbarn och enda sättet att döda dom var att sticka nålar i ögonen på dom. Eller drömmen jag hade i fredags natt, då jag drömde att jag och Peter blev jagade i ett parkeringshus av ett monster och sedan kom några killar som både han och jag varit kompis med förut och skulle skrämma honom, så dom satte en plastpåse över hans huvud och höll kvar tills han slutade andas, jag skrek åt dom att dom skulle släppa honom och dom sa "ta det lugnt, vi släpper när han slutar andas". När dom släppte var han död och dom skrattade. Dom började sparka på honom för att han skulle vakna, men det gjorde han inte. Nästa scen i drömmen står jag på en parkering och skriker hans namn och gråter. 

Efter panikångestattacken började det snurra så mycket saker i mitt huvud efter jag berättade om min bror för Peter, jag kunde höra han pratade med mig men jag kunde inte svara. Jag kunde inte få fram något ord, det var som ett enda stort kludder i huvudet. Jag låg tyst och grät och stirrade in i väggen i fosterställning i hans säng. Han låg och kramade om mig och klappade mig på huvudet. 
Hela söndagen sa jag inte så mycket. Jag låg kvar i sängen och vägrade både äta och prata. Lite senare fick Peter upp mig ur sängen och vi låg i soffan nere i vardagsrummet hemma hos honom. Framåt kvällen kände jag mig lite gladare och när vi skulle gå och lägga oss skulle vi ha sex, han sa att ifall jag inte ville behövde vi inte, men jag ville. Vi låg och pussades och kramades i sängen, men det kändes så fel på något sett. Han tog min hand mjukt och förde den nedåt mot hans kuk och sen satte han handen på mitt bröst. Då får jag upp min brors ansikte i huvudet och det känns som att jag är ett litet barn igen och Peter är min bror. Jag utbrister "Jag kan inte.." och han kramar om mig och säger att det är okej. Jag ber honom tända lampan för är det är mörkt och jag inte kan se honom känns det som att det är min bror som ligger bredvid mig i sängen. 
Han ber mig att försöka prata med honom och inte stänga mig ute som jag gjort hela dagen. Mina tårar rinner ner och jag säger att jag har blivit en sån man bara läser om. Jag är en sån person jag aldrig skulle tro att jag skulle vara, någon som blivit sexuellt utnyttjad som barn, av sin bror. Det är bara såna man läser om. 
Peter säger att jag måste berätta det här för mina föräldrar, men jag säger att dom kommer hata mig ifall jag skulle säga något sånt här och mamma skulle gå in i väggen eller få en hjärtinfarkt för hon har så mycket med jobbet nu. Han säger att jag inte bara kan hålla det här inne och jag säger att det är bäst så, för annars förstör jag bara alla andras liv och att det nog inte var så farligt egentligen för alla barn gör väl så där? Han säger att det min bror gjort är inte normalt och jag höjer rösten åt han och säger "Min bror har faktiskt ett handikapp!" "Det är ändå inte okej!" säger Peter. 

Peter säger att han mår illa av det han hört och kramar om mig och säger att han inte förstår varför allt hemskt måste hända mig för jag är så fin och världens snällaste människa. Jag gråter ännu mer och frågar ifall han mår illa för han är äcklad av mig. Han säger "Nej, såklart inte, det är inte ditt fel det som hänt. Kan du inse det?" Jag fortsätter gråta och han pussar mig på pannan. "Du måste få hjälp älskling." 

Jag säger till honom att ifall jag ringer till akutnumret till psyket så kommer dom vilja lägga in mig och jag har inte tid med det nu, jag har introduktion på sommarjobbet imorgon kväll (idag) och på onsdag och fredag har jag praktik. Han frågar mig hur jag hade tänkt kunna bo hemma hos mina föräldrar med denna tyngden på mina axlar och hur jag ska kunna låtsas som att ingenting har hänt.

Jag vet inte, älskling. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här situationen, igår var det ju mors dag till och med och jag har fortfarande inte ringt mamma och grattat henne. Jag kan inte, jag vet inte vad jag ska säga. Jag orkade inte heller gå till skolan idag, jag sitter själv på min pojkväns rum och gråter. 
Snälla kan någon hjälpa mig, vad ska jag göra!?