Ger snart upp att försöka med relationer när jag alltid tappar alla känslor så snabbt.
Jag är 34,5 år och kvinna. Har just lämnat min senaste partner som jag varit tillsammans med under det senaste året. Det var jag som lämnade honom pga att känslorna hade dött från min sida. Detta är mer regel än undantag i mina relationer - att efter ett tag så försvinner mina känslor helt.
Jag blir aldrig riktigt kär, bara lite småförälskad i början, och sen efter olika lång tid - allt ifrån några veckor till över ett år - så har alla känslor försvunnit från min sida medan killarna fortfarande är dödskära. Det gör mig VÄLDIGT ont att behöva såra någon jag bryr mig om. 
Jag lider verkligen med dem och mår urkasst av att krossa hjärtan på löpande band. Jag försöker verkligen jobba på mina känslor och är inte den som lämnar omedelbart, men det talar sitt tydliga språk när jag är totalt likgiltig inför killen, inte vill ha fysisk kontakt med honom längre och känner mig fullständigt uttråkad i hans närvaro. Jag avskyr mig själv som känner så, men jag kan inte tvinga fram något intresse. Det är inte rätt att stanna i en relation om man känner så som jag gör, varken för honom eller mig.
Jag vet inte längre vad jag ska göra åt detta. Kommer jag någonsin att kunna ha ett förhållande utan att tröttna efter ett tag? Detta gör mig så ledsen.
Har bara en gång i mitt liv haft en relation som jag hade kunnat stanna i livet ut, där känslorna höll i sig år ut och år in. Men han lämnade mig pga att han inte kände detsamma.
Jag tror att den främsta orsaken till att jag tröttnar är att jag försöker tvinga fram känslorna redan från början, samt att jag har svårt för att finna någon som stimulerar mig intellektuellt vilket egentligen är ett måste i en relation. Jag är en väldigt analytisk person som har hög intelligens (ja, uppmätt sådan). När jag inte känner att min partner är på samma nivå så kommer helt enkelt den dagen då jag upplever att personen är rätt... tom. Det finns inget mer där att upptäcka, den pratar om samma saker dag ut och dag in och utvecklas inte. Detta är något som gör att jag tappar intresset för personen, då jag känner att den inte ger mig något i utbyte.
Jag skäms över hur jag fungerar, för jag är en bra person som vill andra väl och jag vill inte göra någon illa. Är uppsluppen just nu.
Vill någon här råda mig?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-27 23:56
Kan ju berätta att jag alltid haft svårt för känslor på det här viset, och då inte bara i kärleksrelationer.
Hade letat efter en hund son passade mig i nästan 6 år innan jag hittade rätt. När den dog skaffade jag en ny hund, och visst tycker jag att den är fin men jag känner inte kärlek till den på det sättet. Jag har även svårt att knyta an till vänner och familjemedlemmar. Känner ingen kärlek till nån av dem.
Har även valt att inte skaffa barn av denna anledning, då risken är stor att jag inte skulle älska det. Vill inte utsätta ett barn för det, så därför ska jag bli utan. tycker ju faktiskt att ett barn förtjänar att älskas av sina föräldrar.
Jag menar nu inte att jag inte kan känna kärlek, men jag gör det YTTERST selektivt. Så pass sällan att det är ett undantag.