Får inte sova för bebis! Hur länge klarar kroppen av sömnbristen?

I såna här trådar blir jag numera mest irriterad på att INGEN (egna föräldrar, syskon med barn, eller "proffsen" dvs barnmorskor eller bvc) upplyste någonsin om vad barn innebär för ens egen sömn. Innan jag fick barn hette det att spädbarnet sov "massor", 18-20 timmar om dygnet. Det är också vad som står skrivet i alla böcker om spädbarnsskötsel. Spädbarnet ska bara sova, äta, bytas på och vaggas till sömns igen. Och mysas med och gulligull. I genomsnitt runt 3 månader men absolut senast vid 6 månaders ålder skulle barnet sova hela nätter och då kunde man räkna med 11-12 timmar i sträck. Plus en eller flera dagsovningar. Visst, ljug mera.

Min 3.5 ÅRING har inte sovit en enda natt utan uppvak. Mellan 0-6 månader ammade han varannan timme dygnet om och sov aldrig längre än 40 minuter per sovpass (även dagtid). Vid 13 månader började han vägra dagsova. Fram till 18 månaders ålder väckte han mig minst 3 ggr per natt, det var tappad napp och allmänt skrik och gap och missnöje etc. Sen vid 2 år började en period med helvetesnattningar som varande i flera timmar. Kl. 03 skulle han gå upp och leka och det kunde ta flera timmar innan han somnade om. Nu vid 3 års ålder sover han 20-23 och sen midnatt-05.30. Sen går han upp och är pigg som en mört. På bvc har det hela tiden hetat att det här är helt normalt. Spädbarn är olika, en del sover långa pass och en del korta. Barn är olika. Att han är pigg och glad och frisk visar att han får vad han behöver. Att 2-åringen tar två timmar att natta eller tror det är morgon kl.03.30 är också helt normalt. I bekantskapskretsen har bekännelserna nu kommit fram "så var min Elin också", "Kalle åt också på nätterna tills han var 2.5 år", "Maja väckte oss varje natt och skulle börja leka"... Varför sa ingen detta INNAN man fick barn så man hade varit beredd på det?

Men är man två föräldrar så är det väl inte konstigare än att man delar på eländet. Även om en jobbar så borde den hemmavarande kunna få sova en helgmorgon, och en helgeftermiddag + slippa hälften av nattningarna i veckan så den kan ligga i soffan och slappa då. Då sover man ju ikapp. Jag är ensamstående och har familjen 200 mil bort och har tagit varenda dag och varenda natt själv i 3.5 år. Det har inte varit kul men det det är ju bara att stå ut. Vad är alternativet liksom? Men det är värst i början innan man inser att så här funkar tydligen mitt barn och accepterar det. 

Däremot reagerar jag på de som menar att vissa har ju det så här självmant. Tex ensamstående (som jag), eller de med barn som har "åkommor". Merparten av väljer inte att bli ensamstående och ingen vad jag vet väljer att få ett barn med en åkomma som innebär sömnstörningar...