Medberoende behöver pepp

Bra jobbat! 
Du kommer få det bättre på egen hand! 

Stå fast vid dina planer, både för din och för hans skull. För din skull för att du annars går under på köpet och för hans för att han i bästa fall tar tag i sitt missbruk. Gör han det kan det kanske finnas en framtid för er senare. Men det är enbart under förutsättning att du orkar detta nu. Kram! Kämpa på!

Nu eskalerade hela grejen för att jag inte klarade av att hålla mig sansad och jag började tjata om när han skulle flytta ut och att jag ville helst att han skulle flytta ut idag. Han har inte möjlighet till det då han inte har någon stans att ta vägen just nu. Han kastade runt saker, huttade med fingret mot mitt ansikte och åkte härifrån. Finns det någon som har varit i samma situation och kan ge mig goda råd hur jag ska klara av att stå på mig och inte falla tillbaka i mitt empati tänk att "han mår ju ändå dåligt och har haft det dåligt hela sitt liv"  "det blir säkert bra den här gången".. 

Hej!

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. För ca tre år sedan lämnade jag ett förhållande där han drack mest varje helg. Vi har barn tillsammans och en torsdag fick jag nog. Han skulle ut och fira den kommande semestern men Lovade dyrt och heligt att han bara skulle ta en öl OCH att han skulle komma hem tidigt.

Jag mitt dumma får trodde på honom... för hade jag väntat 8 år på att det skulle bli bättre trodde jag ju det nu, att plötsligt händer det.. Men icke!

Klockan gick, det blev sent. Jag ringde flera ggr och fick inget svar. Klockan 3 på natten stapplar han in efter "en" öl. Dagen därpå packade han sakerna och flyttade, efter att jag sagt åt han! 

Dag för dag blev jag bättre och bättre... :)

Jag vet inte hur det blir om din sambo söker hjälp, men i så fall måste han få Professionell hjälp och vilja det Själv till 100%, annars tror jag inte det går.

Stort lycka till med dina val! Tänk på vad du skulle må allra bäst av...  

Det finns en del du kan göra för att inte falla tillbaka eller fastna i meningslösa diskussioner med honom.

1. Låt inte det här vara bara er hemlighet. Du hjälper/skyddar varken honom eller dig själv på det viset. Involvera din/hans familj, det är lättare att stå emot då. Ja, han blir säkert vansinnig för det men då får han bli det. Om/när han blir nykter kommer han att se det annorlunda.

2. Diskutera inte med honom varför han ska få stanna. Han säger att det såklart ska bli bättre den här gången och han ska söka hjälp och bal bal bal. Du å din sida svarar med att "det har du sagt innan", "det sa du sist och inget hände då heller" "Jag tror nte på det eftersom det inte varit så tidigare" osv osv. Stort misstag! Du ska inte använda sådana argument alls eftersom de inte biter. I hans ögon är det ju denna gången som det kommer att funka och du är elak som inte tror på det. Istället säger du "ja, vad bra att du insett nu att du måste göra något åt dina problem. Jag är glad för din skull och när du varit nykter i ett halvår så kan du höra av dig igen så får vi se var vi står då"

Hoppas att det går bra för dig!

Du verkar klok och stark. Du klarar det! Prata om det! Prata med vänner. Skriv här. Prata och skriv av dig. Skriv dagbok eller blogg som terapi. Jag har hört om Al Anon för medberoende.Kanske du kan kontakta dom.

Som någon skrev ovanför, debattera inte med honom. Följ din linje! Varje hot som du inte genomför innebär bara en resa längre in i medberoendet. Därför skall du vara sparsam med hot och målmedvetet genomföra dem om du har uttalat något. Inte falla tillbaka! Ta inga beslut när du är arg eller ledsen, vänta tills du har lugn och ro. Hitta stöd hos andra, det finns anhöriggrupper, det finns tusen och tusen andra som känner igen sig i din beskrivning. Oavsett vad, du kan inte begära att han skall ändra sig, du kan bara ta ett beslut om du vill leva med honom och under vilka premisser. Han måste själv ändra sig. Sedan - han kommer inte bli kvitt sitt beteende på en vecka, inte heller en månad. Det tar tid och är oerhört jobbigt. Lycka till!

Tack för alla svar! Han verkar ha förstått att vi inte kan fortsätta. Det går upp och ner för mig. Vi har planerat så mycket tillsammans under dom stunderna han har varit nykter och vi har haft det bra. Det känns svårt att släppa taget samtidigt som jag är så arg och ledsen över alla gånger jag har tryckt ner mig själv i skorna och sjunkit så lågt för att försöka rädda honom, rädda oss, ältat och ältat. Han bor fortfarande kvar eftersom att han inte har någonstans att ta vägen just nu, men han letar för fullt. Jag får en klump i magen varje gång jag ska hem, han psykar mig totalt och spelar helt oberörd över vad som håller på att hända. Jag anstränger mig så hårt för att hålla mig lugn och inte tappa humöret och få världens utbrott. Ligger och övertalar mig själv på kvällarna att inte gå ut och slå honom på käften och kasta ut honom och hans grejer. Jag längtar till framtiden, då jag mår bra igen och befinner mig någon helt annanstans i livet.

Jag tycker du ska undersöka möjligheten att du själv flyttar i stället. Risken är ju att han inte kommer söka sådär jätteaktivt efter bostad eftersom han troligen egentligen inte vill. Det är bekvämare för honom att bo kvar hos dig. Det är du som vinner på att flytta.

Så jag tycker du ska söka efter ny bostad med ljus och lykta. Ta något som är hyffsat bra. Du kanske får en sämre bostad, sämre läge mm, men du kan få ett bättre LIV. Där i en egen lägenhet har du bättre förutsättningar att bearbeta allt du varit med om och börja om med ett nytt liv.