Medberoende behöver pepp

Har efter ett förhållande sen ett och ett halvt år tillbaka med en alkoholist äntligen bestämt mig för att sluta lyssna på tomma löften och inte låta mig besegras av hans manipulativa taktik. Han blir den där som släpper allt vett och allt som är viktigt i vanliga fall när han dricker. Han kom hem dyngrak 4 imorse, väckte mig och sluddrade om massa osammanhängande skit.

Han var ändå väldigt lugn mot hur han brukar bete sig på fyllan. Vissa gånger har det varit poliser på besök, saker sönderslagna, varningar från hyresvärden veckan därpå eller att han inte har kommit hem på hela helgen. Det slutar alltid likadant, han lovar att skaffa hjälp, sitter och berättar om sina stora planer han har för sig själv och oss, skyller på sin dåliga uppväxt och att han mår dåligt.

Idag när han vaknade kom han ut till mig i vardagsrummet och frågade varför jag hade sovit på soffan. Jag sa lugnt och sansat: jag vill att du flyttar ut så fort du kan. Han börjar med att anklaga mig för att ha träffat någon annan, precis som att jag inte har anledning nog till att lämna honom. Sen kom ilskan, sen förståendet och nu sitter vi där när han börjar manipulera och få mig att tro att han äntligen ska ta tag i sina stora planer och få ett lyckligt liv.

Jag älskar honom, otroligt mycket. Jag önskar mest av allt i mitt liv att han blev nykter och att jag skulle få leva resten av mitt liv med den nyktra delen av honom. Men nu har jag fattat, det här tragiska mönstret kommer bara att fortsätta och det här är inte det livet jag vill leva. Mitt medberoende har tagit över mitt liv och min psykiska hälsa. Jag klarar inte mer samtidigt som tanken av att vara utan den nyktra killen jag känner får det att göra ont i hela bröstet.

Tack till den som tog sig tid till att läsa detta. Det jag söker genom att starta den här tråden är pepp, pepp till att jag ska orka ta mig ur min destruktiva situation och vara stark.