Stor åldersskillnad.

Det finns för- och nackdelar både med att ha tätt och nära. Jag har 16 månader mellan mina äldsta (de är tajtare än tajtast och har alltid någon att leka/vara med med, men har också otaliga konflikter dagligen). Till barn nummer tre är det 5,5 respektive drygt 4 år. Yngsta är snart ett år år och relationen mellan "de stora" och yngsta har varit fantastisk att se växa far. Annorlunda än den mellan de stora - inte bättre eller sämre, bara annorlunda. Det är 7 år mellan mig och min syster och vi har alltid haft en väldigt fin relation. Är det längre mellan syskonen så finns inte den där "lekkamrats-biten" med på samma, men kompisar får de ju på annat håll . Det verkligt fina med ett syskon handlar ju om andra saker. Mellan min sambo och hans två halvbröder är det dock 14 och 15 år. De har aldrig varit särskilt nära, men de flyttade ju å andra sidan hemifrån när han var sådär 3-4 år.

Om man skulle hävda att ett barn blir lidande av att vara ensam länge så skulle det, i förlängningen, betyda att ett ensambarn som aldrig får syskon skulle vara lidande hela livet då? Lite väl magstarkt sagt av din sambo och hans mamma...

Mellan mig och min syster är det 5 år. Vi bråkade ganska mycket som barn, men som tonåringar/vuxna har vi haft en jättefin kontakt. Å andra sidan så bråkade min sambo och hans bror också ganska mycket, och mellan dem är det bara 18 månader... Så syskonbråk resp. -lek är nog inte så avhängigt åldersspann.

Sen är man ju vuxen en större del av sitt liv än vad man är barn, och som vuxen spelar ju inte åldersskillnader så stor roll...

Jag har en 8 år yngre bror. Jag var väldigt glad över att få syskon. Vi lekte väl när han var mindre, men så småningom ville jag leka med mina kompisar utan en svans efter. Gymnasiet läste jag på annan ort och var bara hemma på helgerna, ett år senare flyttade jag hemifrån helt, så i min tankevärld har min bror förblivit 12 år. Nu som vuxna ses vi på sin höjd 2 gånger om året även om jag har barn. Han lever ett hektiskt liv runt omkring med sitt fritidsintresse som jobb. Sedan beror det väl på hur familjen gillar/ogillar att fira födelsedagar och annat så familjen hålls samman. Jag kan tycker det är trist att inte ha en nära syskonrelation.

Det jag kunnat se i skolan är väl att ensambarnen utan syskon före 8 årsålder oftare är mer lillgamla, vanare att umgås med vuxna än barn, ställer högre krav på sig själva och har svårare att ta motgångar när de borde kunnat behärska uppgiften. Kanske är det mer ett sammanträffande, så jag påstår inte att det är så med alla.

Mellan mina barn är det 2,5 år (jag är en äldre mamma) och de börjar försöka lära sig leka ihop. Den stora tar gärna saker från den lilla och det blir liv. 3,5-åringen anser väl fortfarande att saker är min, oavsett om det egentligen är så.

Säkert finns det för- och nackdelar oavsett beroende på barnens personligheter.

Jag tycker det intressanta är om du/ni vill ha barnen tätare, då hade jag nog kört på det även om jag pluggat.

Är man föräldraledig har man tid att plugga igen ev resttentor, man kan också styra sina tider rätt bra när man pluggar så dagisdagar kan bli kortare än när man sen jobbar o s v. Inte sett ur synvinkeln att det är synd om dottern utan för er skull. Vill ni inte vänta tror jag det kan bli jättebra även om det är under tiden du pluggar.

I min syskonskara är jag äldst, 4.5 år till min syster och sen 6.5 år ytterligare till min bror som då är 11 år yngre än mig.

Jag och syrran har alltid haft en bra relation, inte som lekkamrater men som syskon, likaså hon och brorsan. Min och brorsans relation börjar bli kul nu när han är 26 och jag 37 :) Innan han växte upp hade vi liksom inget gemensamt någonsin. Vi var inte ovänner men hade väldigt lite ut av att umgås.

Jag har två pojkar födda december 06 och nu väntar jag ett till barn i december 14. Så åtta år mellan dem om allt går bra.