hur mycket behöver barn se deras föräldrar tillsammans?

Svårt det där. Men min personliga uppfattning är att har man delat på sig plus att har man skaffat ny partner så finns inte den gamla familjen mer. Att göra saker tillsammans är en svår balans gång och det krävs en väldigt bra kommunikation mellan bio och bonus föräldrarna. Men "din" biomamma verkar ha svårt att släppa greppet om sin gamla familj.                                                                                                                                                               Det där med att hon vill låna och att din sambo ska hjälpa till verkar vara vanligt, var exakt samma här när vi blev tillsammmans. Hans ex planerade aktiviteter dom helger sambon inte skulle ha barnet som krävde skjutsning och eftersom att hon inte har bil skulle ju sambon skjutsa. När han då sa nej jag har andra planer och du får fixa skjuts på annat håll vart det ju ett j***a liv och det var naturligtvis mitt fel.

Men att fira jul eller andra högtider ihop är för mig ett nej, man vill väl skapa nya traditioner med sin nya parter och eventuella gemensamma barn där. Gå på melodifestival och andra typ familjegrejer är inte okej i mitt tycke. Gå på skol/dagis uppvisningar tillsammans är helt okej. Utvecklingssamtal är också en bra grej att göra ihop.

Jag såg ett program som handlade om skilsmässa där par fick hjälp av terapeut. Den terapeuten sa att det är jätteviktigt att föräldrar som är skilda håller sig ifrån varandra för om de gör en massa saker ihop kan barnen börja hoppas att de ska bli ihop igen. Så för barnens skull var det viktigt att vara tydlig med att man nu har två skilda liv.

Vi har varit separerade i många år och sonen är nu 9 år. Mitt ex har en ny fru sedan flera år tillbaka. Vi umgås inte alls men pratar lite vid hämtning/lämning. Vi är även båda med vid avslutningar och dylikt. Några gånger har vi fikat tillsammans allihopa vid jul. 

Jag tycker det räcker gott, vår son ser att vi kan umgås tillsammans men har har inget behov av att vi hittar på saker ihop. 

Om föräldrarna har en dålig relation till varandra, så det blir kyligt och krystat när man träffas, så gagnar det naturligtvis inte barnen på något sätt. Snarare tvärtom skulle jag tro. Barn älskar ju både sin mamma och pappa, och att förstå att de inte tycker om varandra tror jag kan vara sorgligt för barnen. Kan man inte dölja sin antipati för barnens skull, så är det nog bättre att dra in på gemensamma aktiviteter till ett minimum. Då kanske det också blir lättare att uppträda på ett trevligt sätt mot varandra.

Har man en god relation till varandra, kan träffas under avslappnande former och ha trevligt tillsammans, så tror jag att det gynnar barnen. Våra barn har varit fullt införstådda med att det aldrig kommer att bli mamma och pappa igen. För dom har det alltid räckt med den trygga vetskapen om att vi är mycket goda vänner, och faktiskt tycker om varandra. Vi lever båda lyckliga i nya relationer sen länge..

Jag är själv skilsmässobarn och jag hade inte något behov alls av att träffa och göra saker med båda mina föräldrar. Jag var 7 år när de skildes vilket var 1977. Mina föräldrar har såklart träffats vid olika tillfällen genom åren senast på min äldsta dotters student för 3 år sedan. Och det var inga sura miner eller bråk.

Men när jag var barn så fanns inget behov hos mig att vi skulle göra saker som en familj. Vi var ju faktiskt ingen familj längre. Mina syskon och jag gjorde saker med den ena föräldern och deras nya sambos. Det var aldrig bråk och problem och mina mamma var ingen elak biomamma som satte käppar i hjulet för min pappas nya kvinna.

Idag känns det som om det är väldigt komplicerat med styvfamiljer vilket jag inte upplevde själv när jag levde i en när jag var barn. Jag fick styvsyskon som jag än i dag träffar ett par gånger om året eftersom min mamma lever med deras pappa fortfarande.

Barnen ska vara väldigt involverade och nästan bestämma känns det som idag. När jag var liten så var det ingen som frågade utan vi barn fick acceptera att föräldrarna hittat nya partners.Vi flyttade hem till min styvpappas hus och jag kände mig då alltid som hemma.Självklart ska man inte köra över barnen och finna sig i vilka situationer som helst men det är föräldrarna som bestämmer vilket inte känns riktigt självklart idag tycker jag.

Skolaktiviteteter absolut. Det är ju jättebra om man kan umgås o kolla på uppträdanden o sånt ihop. Med ett stort OM. För kommer man inte överens överhuvudtaget är det nog bättre att gå på samma tillställning men separat. Jag tycker även det är en självklarhet att eventuella bonusföräldrar följer med på sådant om de vill och om barnen vill. Utvecklingssamtal är bra om föräldrarna kan gå på, men även här - kan föräldrarna knappt vistas i samma rum är det bättre att ta det separat, så inte fokus flyttas från barnen och till föräldrarnas konflikt istället. Funkar det är det väl även bra om man kan föra ett normalt samtal vid hämtning o lämning. Återigen - funkar man inte så minimerar man tillfällen som kan leda till bråk och sköter hämtning o lämning utan att behöva träffas. Sedan självklart om barnet blir akut sjukt. Då lägger man allt annat åt sidan o är föräldrar först o främst. Förutom sådana här tillfällen ser jag inga anledningar att umgås mer. Familjen är upplöst och även om båda föräldrarna tillhör barnets familj är man inte längre en familj. Att låtsas som annat känns fel mot barnen. Att man fortsätter fira jul o midsommar tex ihop förstår jag inte alls. Speciellt inte om man bildar familj med en ny man/kvinna. Då skapar man traditioner med denna nya familj inklusive gemensamma barn och barn från tidigare. Förstår inte heller varför man skall hålla kalas för barnen gemensamt. Här har vi två kalas. Mamman har ett för sin familj o släkt när hon har dottern o vi har ett kalas för vår familj o vår släkt när vi har henne. Att man skall göra familjeutflykter eller aktiviteter som melodifestivalen finns inte på kartan. Varför? Vill man ta med barnen på sådant så kan man antingen göra det ensam eller ta med sin nya partner. När barnen blir äldre så finns det naturligtvis tillfällen när man träffas o förhoppningsvis kan umgås. Vid barnets bröllop, barnbars kalas - även om barnet tex har kalas efter att det flyttat hemifrån tex.

Min sambo har en dotter på tre år. Jag är nästan alltid med vid hämtning/lämning av barnet och det har hänt att vi har stannat på kaffe ibland och så har vi firat dotterns födelsedag tillsammans. Tycker att det är alldeles lagom för oss. På så sätt får hon se att mamma accepterar mig, och att liksom alla hennes familjemedlemmar accepterar och respekterar varandra. Att det är okej att krama och tycka om alla de enskilda personerna.

Men jag tycker det också är viktigt att få vara en egen familj. Jag skulle inte vilja ses för ofta eller hitta på saker tillsammans på det sättet. Absolut inte fira jul/nyår eller liknande heller. Men någon fika här och där, kalas eller eventuellt en middag känns helt okej.

När mitt och sambons förhållande var ganska nytt frågade han mig om han tänkte helt fel gällande en sak:

Hans ex, mamman till deras 2 barn hade bjudit hem honom för att äta middag tillsammans "hela familjen". När han berättade det för mig sa han att jag självklart är bjuden också. (bs för hon kände inte till mig då)
Sen frågade han om det var fel av honom att tycka att det skulle kännas jättefel och bara konstigt.

Jag sa att jag inte kan bedöma det eftersom jag inte vet hur deras relation ser ut. Men om det känns fel för honom så kanske det är bättre att låta bli.

Deras barn är vuxna som har vuxit upp med att mamma och pappa ALDRIG har haft ett bra förhållande, så idag när jag vet mer tycker jag han tog ett helt riktigt beslut.

Jag vet inte hur ofta hon ringer till honom i dagsläget och jag bryr mig inte heller. Men i ert fall är barnen så små fortfarande så då får man nog stå ut med ringandet ofta?!

Jag har haft 2 andra styvrelationer och även då har jag aldrig brytt mig eller ens vetat om hur ofta föräldrarna pratar i telefon. Varför stör den saken dig?

Skol aktiviteter är väl självklart att båda är med på. Om han alltid lånat ut sin bil (för att dom har den relationen och är vänner), men plötsligt slutar med det när han träffat dig, så kan man förstå att hon tror att det beror på dig.

Tror du stämningen mellan föräldrarna är kylig även när du inte är med?

Håll dig utanför detta så gott som går är mitt råd, tror det kommer avta av sig själv till slut. Hennes man bör väl rimligtvis också säga ifrån om det blir för mycket? Eller är du mer känslig över sånt tror du?

Hon har en ny, han har en ny det vill säga du.
Ni flyttar ihop snart, det fungerar bra med barnen, försök ha överseende.

Det är inte lätt, ingen dans på rosor med barn från förr. Men nu är det så. Du har valt den här mannen som kommer med barn och ex, och exet har ett nytt förhållande. De kommer inte bli ihop igen, däremot har de två barn för evigt tillsammans.

Låt dem hålla på, jag tror att vad som är bra för barnen är det som är viktigast och det är en relativ fråga. Din frågeställning handlar egentligen inte om vad som är barnens bästa utan att du stör dig på kontakten.
Jag tror det är bra att de kan umgås med barnen, för barnens skull. Föräldrarna har uppenbarligen gått vidare.

Jag är separerad sedan några månader och önskar att jag och min ex man kan göra liknade saker tillsammans med våra barn i framtiden men inte lika ofta. Och julen i år vill jag vara med barnen själv utan honom, och nyår får han fira med barnen ensam utan mig. Lagom dos är alltid bäst. Min man är så omogen och kan inte riktigt uppföra sig kring mig, han är konstant arg och avvisande så just nu är det inte möjligt. Man kan ju hoppas han träffar någon trevlig tjej  som ber honom skärpa till sig för barnen. För föräldrar som ogillar för mycket drabbar barnen.

Har de alltid umgåtts mycket? eller har det ökat? Vad är du orolig för? Vill biomamman ha tillbaka din man?

Du är taktisk mot ditt förhållande om du stöttar din man i relationen till barnen och deras mamma. Min pappa hade svårt att hitta en sådan kvinna och det drabbade i slutändan kvinnorna. Sedan träffade han en superkvinna som hjälpte honom med både barn, ex och hela livet.

Om man är sams så ser jag inget fel med att man fortsätter umgås med varandra som vänner efter en separation. Men då ska eventuella nya respektive även bjudas in. Att träffas själva och "leka" familj med barnen förstår jag mig inte på.
Min sambos ex försökte med det i början när vi bodde ihop, "för barnens skull". Men det var faktiskt barnen själva som satte stop för det genom att ifrågasätta varför inte jag skulle med

TS - det står att du tycker det är för mycket och att hon tycker det är för lite. Men vad tycker din kille? Det framgår inte riktigt. Är han nöjd med att umgås så, vill han inte alls eller vill han, liksom mamman, att de träffas mer?

Oj vad jag känner igen mig. Är lite i samma sits, fast din verkar ännu värre.  Jag förstår verkligen inte varför kvinnor har så himla svårt att gå vidare från sin gamla relation och varför de anser sig ha rätten att umgås med karl bara för att de en gång i tiden var tillsammans?  Jag tycker det är fascinerande att de inte fattar att det inte funkar att göra som HON vill när exet skaffat en ny tjej. Att exen inte fattar att allting inte funkar likadant som när han var singel.

Min kille och hans ex skildes för ca 3 år sedan, hon har varit sambo med en annan i åtminstonde två år nu. Han har varit singel sedan de skildes..
De har två barn ihop som är 9 & 10, så är ju inga småbarn heller. De har barnen vv.

Hans ex ringer VARJE DAG. Minst en gång, gärna fler.Ibland kommer hon över också för att "barnen måste prova nya skor" eller vad-som-helst. (som om inte det kan vänta till dagen efter när hon ska ha barnen..) Svarar han inte i telefon direkt så blir hon skitsur och låter barnen ringa/ringer till barnen / skriver arga sms/ringer och ringer och ringer till hans hemtele tills han svarar. Ganska psykopatiskt beteende med andra ord.

Jag har absolut inget emot att de träffas EN gång i veckan när de byter barnen, det är självklart för mig. Samma sak på utv. samtal, skolavslutning och så vidare.
Men kontakten som sker utöver det ÄR inte för barnens skull. De har ingen som helst nytta av att mamma ringer för att påminna pappa om nånting som ska hända nästa vecka .
Hon är dessutom varken trevlig mot mig eller mot honom så det gör ju inte saken bättre. Det börjar bli svårt för mig att vara artig och trevlig när hon hela tiden går över gränsen, säger/gör saker som är direkt olämpliga eller beter sig som en skitstövel.,

Nu blev det lite gnäll från min sida, men för att svara på din frågeställning: NEJ det är garanterat inte bra för banen om föräldrarna ska träffas och leka familj. Det ger dem bara falska förhoppningar. OM de ska umgås på det sättet ska givetvis de nya partnerna också vara med och funkar inte det så finns det ingen anledning att umgås. Mamma och pappa lever inte ihop längre och det finns ingen anledning för dem att umgås mer än de gör med sina andra vänner.
Barnen (Eller snarare mamman!) måste förstå att mamma och pappa inte är i en relation längre. Mamma har en ny partner och pappa har en ny partner och om man ska umgås "som familj" så ska dessa två inkluderas.

Jag skulle aldrig acceptera att fira jul osv hos henne. Hon tillhör det förflutna och din kille borde vilja spendera högtider osv med dig och inte med henne. Barnen tar knappast skada av att fira två jular tex.
Och umgås MER än de redan gör?  Nej om det inte känns bra tycker jag verkligen du ska prata med din kille varför behovet är så stort att de måste umgås. Barnen har både mamma och pappa, de behöver inte se mamma och pappa tillsammans regelbundet.

"Att leka familj" har blivit ett favorituttryck för många här om föräldrarna gör något tillsammans med sina barn utan att deras nya partners är med. Det har hänt att jag och mitt ex har gjort det. Inte för att leka familj, utan som mamma och pappa till våra gemensamma barn.

Vi har bl.a. varit både och fiskat och paddlat med barnen. Något de tycker mycket om och som vi ofta gjorde när vi VAR en familj. Våra respektive har inte riktigt det intresset, och har hellre då stannat hemma. Ingen som tyckt att det varit nåt konstigt med det. Vi vet precis var vi har varandra, och ingen har därför behov av att övervaka eller ständigt pinka in nåt revir. Barnen har heller inte blivit "förvirrade" av detta, och börjat drömma om någon återförening. De har bara tyckt det varit kul att göra nåt ihop med mamma och pappa.