När hans barn beter sig illa..

Svårt det här.! Men jag tänker att hon testar både dig & pappan, det är jätte svårt & tufft att vara bonusförälder. Man får 'stå ut' med väldigt mycket. Det gäller att du & hennes pappa är konsekventa på samma saker & visar att ni håller ihop & göra klart för henne att det du säger gäller precis lika mkt som det hennes pappa säger osv.

Barn har en förmåga att veta vilka knappar de ska trycka på för att 'dra igång' ngt & jag tänker att hon kke just nu vill testa var dina gränser går, vilket är helt normalt. Hon vill kke se om hon kan vara 'trygg' med dig.?

Nu vet jag ju inte hur länge ni varit ett par, men i början & en bit in i ett nytt förhållande & kke alltid beroende på vad det är för personlighet på barnet, testas man nog mer eller mindre.

Lycka till & håll ihop du & pappan.!!

Det är svårt när barnen är så stora... Och när ni inte varit tillsammans så länge (hur länge HAR ni varit tillsammans?). Det enda jag kommer på är att du får prata med pappan. Precis som du själv skriver är det ju han (o mamman om de är överens) som får stå uppfostran. Du indrar hur andra bonusföräldrar gör - JAG säger till. Och tar mobilen om jag anser det berättigat. Jag säger oxå till att det är dags att städa, tvätta, duscha osv. Men dels så har jag varit en del av bonus liv sedan hon var ett år. Dels har jag och min man åsikten att om vi skall leva ihop spelar det inte ngn roll vem som är förälder om det är ngt, vi tar samma ansvar. Detta är dock VÅRT val, och det hade garanterat inte varit samma sak om jag kinin i bonus liv när hon var nio. Men sagt till i hemmet hade jag nog iochförsig gjort ändå. Jag kan inte leva i ett hem där jag inte får vara med och besluta om regler.

Du får säga till din partner, att han uppfostrar sina barn. Som du säger, hon gör det för att han tillåter det.

Det här låter väldigt likt ett av mina barn. Hon har väldigt svårt att hantera förändringar, skriker och härjar när det inte blir som hon har tänkt sig och kan inte tänka ur någon annans perspektiv än sitt eget.

Jag snubblade över boken "Explosiva barn" när hon gick på lågstadiet och det stämde så otroligt bra in på henne. I boken fanns även träningsmetoder för att hjälpa barnen att utvecklas. Min dotter går nu på högstadiet och beter sig hyfsat normalt, inga utbrott, stannar upp och andas när det blir förändringar och klarar av att tänka på andra. Självklart uppstår det då och då situationer som är överväldigande för henne men de blir färre och färre.

När det gäller konsekvenser så fungerar de inte på dessa barn. Normala människor hinner tänka efter innan de gör något. Men de som är explosiva får en slags härdsmälta i hjärnan när det blir snabba förändringar och när det är totalt kaos i hjärnan så går det inte att tänka på konsekvenserna. Det spelar alltså ingen roll om man ger en konsekvens eftersom barnet inte kommer ihåg det nästa gång, alltså stoppar det inte barnet från att göra om dumheten. Med två "normalstörda" barn och ett "explosivt" har jag fått lära mig att anpassa mina uppfostringsmetoder efter individen.

Så länge styvdotterns beteende påverkar TS borde hon också ha rätten att säga till. Speciellt en fyraåring! Men det är klokt (nödvändigt) att tala igenom förhållningssätt och metod med fadern först.

Nu är hon visserligen nio om jag löser TS rätt... Men ja, visst ska hon kunna säga till. Dock måste hon ju innan ha pratat med sin kille om att han då måste backa upp henne.

Just en nioåring kan nog ha svårt för att "pappas nya" lägger sig i.... Speciellt som TS inte varit med i bilden jättelänge..

Du måste nog prata med pappan till barnen. Men tänk efter hur du ska formulera dig och säga på rätt sätt så att han inte tar illa upp. Det är lätt hänt när man pratar just "uppfostran" och kritik kring det, det blir väldigt känsligt.

Och ska jag tänka mig ur barnets syn så är det också viktigt att det är jämfördelat med tillsägningar till barnet så att inte DU blir "den nya hemska styvmorsan som tror att hon kan bestämma över mig!" 

Så om hon inte kan hantera sin mobil med respekt ska hon inte ha nån mobil?

Om du inte kan hantera dina bonusbarn med respekt ska du inte ha några bonusbarn.

Tragiskt att straff är din första åtgärd.

kan bara tala utifrån mig själv.
min dotter (8år) kan vara riktigt kaxig mellan varven och testa, trycka på knappar etc.
så även mot min pojkvän.

självklart har han all rätt i världen att säga ifrån om hon beter sig illa mot honom, men även jag är tydlig med att vissa beteenden är okej andra inte. 
dels testar barn, och det tycker jag de ska få göra.
men viktigast är att man beter sig schysst, och det gäller mot alla.

det händer att min kille pratar med mig ibland och berättar eller frågar vad som är okej och vi har en öppen dialog om det. sen var han hela tiden medveten om att han är "ny" in och det tar tid för barn att anpassa sig ibland.
och den tiden måste de få.

öppen kommunikation anser jag vara det bästa.
är du osäker prata med din kille.

Mitt fel. Nio år förstås.

Tack för era svar. Jag har träffat barnen i ca ett halvår och vi träffas varannan helg + nångång då och då i övrigt.
Jag jobbar kvällar de veckor han har barnen.

Jag har hittills främst låtit honom lösa konflikterna eftersom jag inte känner att det riktigt är min sak att ta iom att jag inte träffar barnen så mycket och många gånger händer det när jag inte är i samma rum.
Det är liksom inte MIG hon beter sig illa mot specifikt utan hon beter sig illa "allmänt" om saker inte går/är som hon vill.
Jag har sagt ifrån någon gång och vissa gånger går det ju att lösa problemet innan hon får ett utbrott.
Men vissa gånger GÅR det ju inte att diskutera bort något. Är inte maten klar så är ju inte maten klar, liksom.
Men hon kan ändå skrika om att hon SKA HA MATEN NU. Vad gör man då liksom?

Pappan vet vad jag tycker om problemet och han vet att han kanske varit lite lam och det märks att han behöver lite stöd när hon beter sig så.
Det är ju givetvis lika jobbigt för honom (och andra dottern).

Ett problem som jag ser det är att hon inte verkar se eller förstå själv hur hon beter sig. För henne är det liksom normalt.

Nej jag anser inte att ett barn som inte kan respektera andra med sin mobil bör ha en mobil.
Jag menar inte att hon ska tas ifrån den abrupt för att hon en gång beter sig illa, men man bör ju åtminstonde prata om det med barnet och begränsa användandet rejält om det missbrukas om och om och om igen."Inte ha något bonusbarn". Det är inte precis något jag valt själv.

Och det är ett rätt korkat uttalande av dig eftersom jag inte nämnt NÅGONSTANS i trådstarten hur jag beter mig mot henne eller behandlar henne.

Jag har inte pratat om straff. Jag har skrivit att jag tycker att dåliga beteenden ska få konsekvenser, för det är så livet fungerar. När man blir stor kan man inte bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser och jag anser nog att det är dags för en 9åring att lära sig det. Det är ju ingen bebis vi pratar om liksom.

Det enda du kan göra är att diskutera med fadern!
Visst han inser att han varit lam, men är han beredd att ha regler nu?

Vad mamman gör och har för regler hemma hos sig spelar ingen roll! Barn är grymt duktiga på att anpassa sig. Bättre ett hem med tydliga regler än inget... ;)

Förstår jag rätt med att ni inte bor ihop än?
Om, så är det enda du kan "kräva" att barnen är justa och inte skriker när du tar hand om dem. Är barnet alltid hungrigt fixa lite grönsakstugg innan middagen. Morotsstavar, gurkstavar, blomkål etc.

Jag är 30 år äldre än barnet och jag är inte så kul att ha och göra med när jag är hungrig. 

Om du ska flytta ihop med killen måste ni båda ha sitt att säga om hemmet, annars är det kört!
Antingen har ni tydliga regler, som ni två vuxna som bor ihop har bestämt er för.
Eller så är du helt ansvarsfri. Det innebär att endast pappan tar hand om barnen. Han fixar mat, kör till dagis/skola/kompisar, han vabar (fast det vore självklart) lägger barnen. Ja allt!

Det låter fortfarande som min dotter. Jag ska försöka beskriva vad som händer inne i barnet när de här situationerna uppstår.

Barnet känner att det är hungrigt och tänker att det behöver middag nu för att stilla hungern. Föräldern svarar att middagen inte är färdig än. I det läget krockar det i barnets hjärna, det vet att det är hungrigt och behöver mat nu och den informationen stämmer inte med informationen från föräldern. Där kan man garanterat se på barnet att det börjar varva upp, benen börjar vifta eller kroppen börjar spänna sig. Någon halvminut senare har duen härdsmälta som inte går att stoppa.

En situation vi ofta hade hemma är att dottern tittar på tv och jag kommer in och säger att hon måste stänga av för att maten är klar. I hennes hjärna går det inte ihop, hon tittar ju på tv nu och då kan man inte samtidigt äta mat i köket. Informationen krockar och hon börjar varva upp.

När man som vuxen lär sig att känna igen situationerna och signalerna kan man gå in och avleda barnet. Man kan tex skjuta in ett "blev du arg/ledsen nu" direkt när benen börjar trumma. Då får barnet hjälp att känna igen sina känslor och får en chans att prata om vad som blev jobbigt. Man kan också förebygga situationen, i mitt exempel med tv och mat så började jag förvarna dottern. Jag gick in i vardagsrummet och sa till henne att vid nästa reklam så är det dags att äta. Då hann hennes hjärna med i svängarna och hon stängde lugnt av tvn.

Att hamna i de där utbrotten blir inte bra för någon, barnet lär sig inget eftersom de ändå inte klarar av att tänka logiskt nästa gång härdsmältan kommer. Både barn och vuxna är utmattade efteråt. Bättre då att hjälpa barnet att hitta vägar ut ur utbrotten.

Tyvärr, men jag tycker inte det låter som att de är speciellt lika.
Visst gnälls det om hon måste gå från tvn/komma hem, men inte mer än andra barn gör.

Prolemet med detta barn är inte just att det är hungrigt utan att hon inte får mat NU när hon anser att hon ska ha mat. Hon tycker det är tråkigt att vänta helt enkelt, hon vill ju ut och leka. Hon vill bara göra saker som hon vill göra och hon vägrar göra något för att hjälpa till.
Tex så skulle hennes syster och hon iväg till träningen och systern tog längre tid på sig än henne så då började hon skrika och tjuta, och när hennes pappa sa att hon kan ju fylla på vattenflaskorna så länge, men nej det kan hon ju INTE tänka sig att göra det ska minsann han göra.
Henne syster gick ut och skulle fylla flaskan och ungefär samtidigt som hon drog på vattnet så skrek lillasyster att sådär lång tid tar det inte osv.

Hon har inte förstått/lärt sig att det går fortare om man hjälps åt, jag tycker barn i den åldern borde förstå det?
De yngre barnen jag känner vet ju det?

Hon kke bara är i en utvecklingsfas då hon är extra trotsig.? Alla barn är olika & kke inte har lika lätt med att förstå det sociala samspelet som tex att det går fortare om man hjälps åt. Ni får väl sätta er ner tillsammans & diskutera fram regler & hur det ska se ut hos er samt kke ta fram ngn typ av belöningssystem om man sköter sig.?

Behöver ju inte vara några stora saker med i belöningarna, räcker kke med att få hyra en film, egen tid med pappa, få en extra bok läst för sig på kvällen osv osv

V: dina ord om explosiva barn är otroligt värdefulla för mig med en tioåring som

Stämmer väl in. Ska helt klart jobba annorlunda o hjälpa henne bättre!