Utstött
Hej, är en tjej på snart 21 år och har precis börjat på högskolan men nu gått klart min första termin. Det är såklart en stor klass med många olika människor men även många, tydliga grupperingar. Jag är vanligtvis tystlåten i början och har oerhört svårt för att ta den plast som varje person förtjänar. Jag går sällan fram till två personer som redan pratar och lägger mig i. Jag har väldigt ljus och tyst röst så jag hörs knappt trots att jag försöker prata högre, det är dåligt i kombination med min personlighet. Jag har mycket emotionellt bagage med mig hit, till den nya staden, och jag ska söka terapi för det. Annars är jag en helt vanligt tjej som ofta blir överkörd och sedd som svag för att jag gärna delar med mig och väntar på den sista. Jag är nog inte blyg utan ovanligt osäker men emellanåt får jag "kickar" och då lyser det om självsäkerhet runt mig, kan vara en aning självgod och nonchalant men Aldrig elak eller ignorant. Pratar någon så ger jag 100% uppmärksamhet och respons. Har dock hänt mig ett få gånger under terminen att vissa vänt bort blicken när jag försökt ta kontakt eller struntat i att svara på mina frågor. En person som bor i huset bredvid mig undviker mig till maximal nivå, hon har tydligt avvisat mig i konversationer och nu har det blivit så illa att vi inte hälsar på henne. Hon tog även bort mig på facebook vilket egentligen inte gör mig något men blir automatiskt mer osäker, rädd och ledsen i henne närvaro så kommer aldrig vilja bryta isen.
Jag förstår inte mitt problem, varför jag blir utstött. Mår ganska dåligt över det här men försöker mig igenom vardagen och undviker gärna tanken av att situationen ser ut som den gör. Jag intalar mig att problemet grundar sig i min försiktighet, och det är nog den största grunden av problemet men samtidigt förstår jag att det omöjligt kan vara orsaken bakom att jag blir borttagen från facebook. Har även ett par som slutat följa mig på Twitter och de i min klass är inte ens aktiva på den appen/hemsidan! Jag blir otroligt frustrerad och det känns som en del baktalar mig. Min självkänsla försvinner nästan då jag tänker på det här. Vill bara flytta någon annanstans och glömma det här. Har blivit utstött förut men då av andra anledningar men till slut har det alltid blivit bra. Nu ser det ut som det kommer mörkna. Har ett par som verkar gilla mig men de är även nära med de som fryst ut och undvikit mig så jag skäms inför alla. Blir ofta utesluten och måste fråga om jag får hänga med på fester. Skäms så mycket då och går mitt i allt ibland, för att slippa visa mig.
Finns en del i klassen som inte anslutit sig till någon grupp men de är ofta borta och tackar nej till bjudningar på fester och liknande. Finns en specifik tjej som ständigt försöker sig in i gruppen men hon verkar inte lyckats. Hon är för övrigt ganska kraftig och väldigt ofräsch till det yttre. Menar inget illa men det är så det är. Hon är väldigt, väldigt egen/ovanlig. Jag är inte ofräsch; ser helt vanlig ut. Aningen oskyldig. Har hört från en del att jag verkar blyg och stel. Får mycket uppmärksamhet av andra i den nya staden. Många av det motsatta könet som stöter på mig och vill lära känna mig men jag har haft fullt upp med min klass och studierna. Är lite av en enstöring också men tycker om sällskap ändå.
Vet inte om det finns något tips jag kommer följa men vill gärna ha sympati och förståelse för jag förstår inte själv. Är förvirrad av situationen och min mamma, som jag står väldigt nära, förstår inte heller varför det blivit såhär. Hon tycker jag beskriver mig själv som någon ful, elak och korkad person.
Hoppas ni nu inte frågar om jag gjort något för att "straffas" såhär för jag har inte gjort något.
I sociala sammanhang säger jag ofta min åsikt och är ofta med i diskussioner på lektionerna.
