Hur är det möjligt att träffa någon så snabbt efter ett långt förhållande?

Ruskigt dåligt gjort att bryta upp via telefon. Efter alla era år borde du åtminstonde varit värd ett avslut face to face.

Det är så jobbigt att behöva kämpa själv för att förhållandet ska funka. Men det är ju så att är det en som inte vill längre så blir det ju omöjligt. Jag tror jag var längre fram än mitt ex, men jag vet faktiskt inte, han sa ingenting. Vilket han aldrig gjorde. Ja det var otroligt lågt att göra slut på vårat förhållande på det sättet. Men han är feg, har eg alltid varit feg. Men när det gäller såna här stora och viktiga saker så trodde jag mer om honom. Fats jag borde ju lärt mej av otroheten att han inte är att lita på.

Just så var det för mig med. Känslorna dog när jag fick kämpa ensam med förhållandet, i flera år. Han tyckte inte att förhållandet var bra men förhalade skilsmässan. Så kärleken i relationen var redan borta sedan månader, kanske år, när jag flyttade ut. Jag sörjde förlusten av vår familj när jag flyttade men kärleksrelationen hade jag redan sörjt klart.

Sedan träffade jag en vän. Som snabbt blev något mer. Jag tror inte alls att jag hade klarat att släppa in honom i mitt hjärta så snabbt om jag inte redan hade känt honom och litat på honom. Men nu vågade jag umgås med honom och ha roligt med honom och jag mådde så himla bra i hans sällskap och så plötsligt fanns det där pirret där.

Det är samma sak för mig - jag sörjer inte att vi inte är tillsammans längre, jag sörjer att familjen inte finns på samma sätt längre.

Och även om han är min bästa vän så vill jag ha kärlek i livet, inte ett kompisförhållande.

De gånger jag dumpat män så har jag varit redo snabbt. När man dumpar så har man ofta länge gått och tvekat och sedan kanske länge gått och kämpat för ett förhållande där man inte känner något. Jag har haft sex och pussat på partnern i ett försök att väcka en död gnista. När jag väl har dumpat så har jag gått utan känslor länge och redan bearbetat uppbrottet mentalt. För exet så har det dock inte varit lika förberett :( Så den som lämnar är ofta färdig med förhållandet och kan stänga dörren och gå vidare direkt medans den dumpade har hela bearbetningen kvar..

Jag var den som lämnade min man, skickade in om skilsmässa i början av mars.. I slutet av mars var han där med stort K. Inget jag dock hade planerat då jag skulle vara singel & leva för och med mina barn nu under en tid.. Men ja vad gör man när kärleken slår ner??

Eftersom mitt ex var otrogen så borde jag ifs fattat att han ville ur förhållandet. Så han borde stått vid det, inte fortsatt med mej i ett år. Jag mitt dumma nöt trodde väl det var en dum grej ( som han själv sa att det var) men uppenbarligen inte. Jag slösade bort ett helt år på honom i onödan. Visserligen så var det jag som tog steget att flytta till egen lägenhet, men vi var överens att vara särbo. Något han samtyckte med ant för att sedan när jag flyttat dumpa mej lättare. Jag hade väl mina känningar vart det barkade hän, men att ta sånt på telefon är så fegt. Jag kommer iaf ha otroligt svårt att träffa någon ny. Jag har alltid trott att det skulle vara vi. Det kanske lossnar för mej oxå någon dag.

Oj ja det gick ju snabbt för dej att träffa en ny. Men men, man vet ju aldrig vad som händer:) Så var det för mej när barnens pappa och jag sep. Jag bestämde mej för att bara vara med barnen. Så det tog sju år innan jag träffade någon ny. Men nu är barnen utflugna, så nu är man helt själv. Känner att jag inte skulle vilja ha någon ny just nu, kanske senare när allt lagt sig lite i min hjärna. Exets sätt att göra slut med mej tog styggt och det kommer ta ett tag att komma över. Det som jag bl.a. Kommer att sakna är våra semesterresor som vi gjorde varje sommar ihop. Känns inte lika kul att åka just dit som vi åkte, även om jag gillar det stället. Men jag har börjat ta upp kontakten med några gamla kompisar igen. Så det löser väl sig så småningom.

Vissa kanske har inlett förhållande innan de lämnar för att de mött den stora kärleken. Jag blev lämnad för två månader sen och är inte redo.

Jag ville inte separera, det är inte mitt val Jag har tagit kontakt med några gamla kompisar men de är upptagna med småbarn som jag var tills nyligen själv. Jag tycker det ska bli jobbigt med semester i år, har i 13 år levt med min man. Det har varit mer än kille och tjej förhållande, i har varit bästa vänner, han har varit min livspartner och vi har gjort nästan allt ihop. Jag är van att vi gör mycket roligt med barnen och själva med bara varann på sommaren. Nu vet jag inte vad jag ska göra.
Svårt att bara ställa om vardagen med barnen vv och så ska man göra sommar själv också.

En av de gamla vännerna bjöd mig på midsommarfest (har inte barnen), vilket är roligt för jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag är inte redo nu för en ny, men jag vill träffa någon ny. Efter två månader har jag insett att i min ålder är samhället liksom byggt för familj och tvåsamhet. Människor har inte tid att träffas, och det är svårt att få nya vänner. Jag har inget fungerande socialt liv, jag känner mig ensam.  Jag är dessutom ensambarn så jag har fått min beskärda del av ensamhet, jag trivs med mig själv och mitt eget sällskap men jag vill dela min vardag med en annan person, ha en vuxen röst i mitt liv.

Känner igen detta med att känna sig ensam. Blev lämnad vid årsskiftet och de veckor jag inte har barnen blir väldigt deppiga och svårt att ta tag i något. Känslan av att vara ensam är hemsk. Vi hade levt 13 år ihop och hon var min första kärlek, bästa vän och vi gjorde det mesta tillsammans.

Ja så kan det verkligen vara. Jag tror som sagt att han har kontakt med den han var otrogen med. För bara dagarna innan jag flyttade och t.o. m efter så var han väldigt kramig. Fattar faktiskt ingenting. Jag har oxå tagit kontakt med några gamla kompisar så vi får väl se vart det leder. Eftersom jag är 46 så har dom flesta utflugna barn, precis som jag, så då finns det ju tid för lite skoj, hoppas jag. Denna sommaren vet jag inte heller vad jag ska göra. Skulle haft fyra v semester , men jobbet behöver folk så jag tar bara tre. Det gör ju inget just denna semestern. Får man lite extra pengar oxå. Vi levde oxå ihop i 13 år så det ÄR ett stort steg att bli själv. Va skönt och roligt att du blev bjuden på midsommarfest. Försök o ha så roligt det bara går. Det är inte lätt när man just blivit lämnad.... Själv ska jag vara med min dotter och mina två små barnbarn, det ska bli så mysigt. Tanken att skicka sms till exet har funnits där, men jag lägger band på mej. Jag vill verkligen veta hur han tänkte. Men eftersom detta är andra gången han dumpar mej så får det vara slut på riktigt. Han fattar nog inte bara hur jag mår efter hur han behandlar mej. Men men, livet går vidare. Vet du om han träffat någon ny?

Han träffar fler, det har han sagt. Men det finns en särskild tror jag.
Att han ligger runt gör mig inte lycklig, han har gjort närmanden mot mig också, det är redan så mycket som är trasigt så hans sexliv känns inte så ont som jag trodde.

Vi har två barn, en på 11 och en på 5  som vi har varannan vecka. Barnen är ledsna och det är jobbigt.
min man har överlåtit allt kapital till mig, jag bor i den gemensamma bostaden, en hyresrätt i Stockholm. Han ställde sig i bostadskön samma dag som han flyttade ut, han bor i andra hand nu fram till årsskiftet.
Han kanske träffar någon som han och barnen kan flytta in till. Han har inte förberett bra för sig.

Jag hoppas jag träffar någon, jag vill leva ihop med någon igen. Jag vill inte vara 35 och nu tog mitt familjeliv slut, det gick för fort, jag vill ha mer.

Jag vill tro på en framtid men kan inte veta säkert att det blir bra.

Usch nu sitter man här en fredag kväll och undrar vad han pysslar med. Har varit med vänner idag så det är inte det att man är ensam, men endå så undrar man... Har väldigt svårt att tro han sitter ensam hemma. Vad gör folk som blivit lämnade, som har all tid i världen att göra saker? Än sålänge så har jag inte känt att jag sitter hemma o tycker synd om mej, men den dagen lör väl komma. Man får väl helt enkelt tvinga sig att göra saker. Känns som om man inte är så jättebra sällskap heller så här kort tid efter brytningen. Usch allt tar väl sin tid. Har bara så svårt att tänka att det aldrig ska bli vi igen. Aldrig mer få krama hans goa, mysiga och sexiga kropp. Blööö asså... Tycker nog lite synd om mej själv iaf 😥 jävla karl till att inte säga som det är, utan att man måste gissa och fundera sig fram.

Jo , håller med.

Det lustiga? med oss är att vi har båda stått i bostadskön i många år. I egna köer, inte ihop. Så det var precis som om att vi var beredda på att något skulle hända, så det skulle gå snabbt att få en lägenhet. Att jag faktiskt sökte en lägenhet o fick den var nog inget han var beredd på. Känns lite då som att det var då han tyckte det var okej med en separation ( utan att säga det till mej då) och tänkte då att han kan gott ta kontakt med den andra som han var otrogen med. Vi bestämde att vi skulle vara särbo.... Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej att vara med någon annan, kan faktiskt bara tänka mej att vara med honom. Men, det kommer ju inte heller att ske. Det är det jag inte fattar heller, hur man kan vara med någon annan så fort efter en separation. Men det är klart, dom som är otrogna bryr ju sig inte alls om sånt. Jo vi får tro på en bra framtid, vi får bara forma om den.