Hans barn är motbjudande

Hon är manipulativ, självgod, falsk, elak, en ögontjänare av rang och jag vet inte hur länge jag kommer orka ha barnet i min närhet. Som tur är bor hon relativt långt bort och oftast har min man hand om dottern hemma hos sig så att jag slipper. Han är fullt införstådd med hur jag känner inför barnet och han gör vad han kan för att uppfostra henne till en någorlunda fungerande individ, något mamman misslyckats fatalt med.

Umgänget ser ut som det gör på grund av mammans psykiska sjukdomsbild - borderline, grov narcissistisk störning. Tyvärr är mamman obehandlad för tillfället och helt omedveten om behovet av hjälp. Mor och farföräldrar gör vad de kan för att få henne under behandling men utan framgång.

Barnet som nu är 4 år är djupt färgad av att ha levt själv med sin sjuka mamma sedan späd ålder. Naturligtvis är jag medveten om att inget av detta är barnets fel, men jag kan likväl inte förlika mig med att barnets beteende med mörka svarta blickar gentemot mig så fort hon inte får sin vilja igenom, är något som jag ska behöva tolerera. Eller att hon smyger in i mitt sovrum på natten och väcker mig genom att stå tyst och stirra. Eller att hon plågar vår hund när hon tror att ingen ser.
Jag inser ju mer och mer att barnet också är sjukt, eller medsjuk med sin mamma.

Jag behöver råd om hur jag ska gå tillväga för att få ungen att lämna sin påbörjade bana som potentiell seriemördare.
Finns det någon som har erfarenhet av sånt här beteende?

Anonym (Björntjänst)

Äldre 8 Jun 21:36

#1

Om nu mamman är sjuk och obehandlad och barnet blir skadad av det måste ju pappan ta sitt ansvar och ta upp fallet i familjerätten och där få till en utredning på mamman och hennes eventuella sjukdom! Eller skiter han totalt i sin dotter och hennes utveckling och välmående? Det biomammans familj och din Karl gör är en björntjänst, både mot biomamman och flickan!

Anonym (Emma)

Äldre 8 Jun 21:42

#2

Om mamman är så allvarligt sjuk som du beskriver så far ju barnet illa av att bo där, så då måste ju självklart barnets pappa försöka få vårdnaden och boendet.

Anonym (ont i mitt mammahjärta)

Äldre 8 Jun 21:47

#3

Visst barnet är kanske ingen ängel. Men man mår ju dåligt av att läsa att du inte ens vill vara i hennes närhet. Hade min man sagt så om mitt barn hade jag gjort slut direkt. Barnet betyder så mycket mer. Hoppas din kille inser detta. Vill du leva ihop med honom få du fantama ta och acceptera hans dotter. Hjälp till att försöka uppfostra henne. Lär känna henne. Men så som du uttrycker dig känns du som en fruktansvärt ond människa som inte ha nått hjärta

Ess

Äldre 8 Jun 21:52

#4

Du har fått bra svar här ovan, pappan bör gå in och få boendet och kanske tom hela vårdnaden om mamman är i så dåligt skick.

Du kan ju även prova att lägga en förfrågan på "psykisk ohälsa", för att se om du får bra tips på vart pappan kan vända sig för att få bästa hjälpen åt dottern.

Ess

Äldre 8 Jun 21:57

#5

Anonym (ont i mitt mammahjärta) skrev 2014-06-08 21:47:30 följande:

Visst barnet är kanske ingen ängel. Men man mår ju dåligt av att läsa att du inte ens vill vara i hennes närhet. Hade min man sagt så om mitt barn hade jag gjort slut direkt. Barnet betyder så mycket mer. Hoppas din kille inser detta. Vill du leva ihop med honom få du fantama ta och acceptera hans dotter. Hjälp till att försöka uppfostra henne. Lär känna henne. Men så som du uttrycker dig känns du som en fruktansvärt ond människa som inte ha nått hjärta

Elak mot hunden och skumt beteende. Jag är inte förvånad att ts backar när det gäller flickan.
Frågan är om pappan är villig att ta på sig hela ansvaret för flickan och söka hjälp åt henne.

katastrofplantagen

Äldre 8 Jun 22:22

#6

Jag står i tron att ingen frisk människa kan beskriva sådana här aggressiva känslor mot ett barn. De flesta normalfuntade vet att det är inte barnet som är grunden till känslorna, och att barnets beteende bottnar sig i nåt annat än ondska.

Jag förstår också att familjeliv är ett ställe för människor att ventilera. Det är helt ok. Var annars? Men det är också ett ställe för folk att reagera på det som ventileras.

Så här kommer min spekulation, pappan har en gång skapat ett barn med den här borderlinemamman. Troligtvis hävdas det att det var ett misstag? Men jag tror ts känslor för det faktum ligger till grund för ordval och uttryck här. Ts bär säkert på en oro. "Hur kunde han skaffa barn med Henne?" O dyl. De negativa känslorna kommer till uttryck i riktning mot hans dotter som får lida för hela baletten.

Jag förstår att det är tungt att bära, men du ts måste komma underfund hur du ska kunna hantera det för att få en bra relation till pojkvän och hans dotter. Annars är det dömt att misslyckas. Dottern kommer alltid finnas där (hoppas jag) och det bästa är om du reder ut dina känslor och kommer på nåt sätt att bli delaktig i hennes liv som funkar för er.

Men kom ihåg att inget är flickans fel. Försök reagera därefter. Och såra inte pappan genom att kasta fula ord om henne till honom. Det hjälper inte. Ett sista råd är att backa vad gäller biomamman. Du kommer inte kunna göra nåt åt hennes sits ändå. Låt pappan reda ut situationen med dottern.

Anonym (Miss r)

Äldre 8 Jun 23:15

#7

Välj inte en man med bagage nästa gång så slipper du huvudvärken

Anonym (lämna)

Äldre 9 Jun 08:11

#8

Det finns ingen framtid för dig och mannen pga dina känslor för hans barn.

Är mamman diagnostiserad eller är det dina åsikter att hon är sjuk?

Förstår inte hur en sån liten flicka kan vara så avskydd av en vuxen individ?

Träffa någon barnfri man nästa gång, alternativt lev ensam istället är mitt råd till dig!

Solidaritet

Äldre 9 Jun 08:24

#9

Anonym (1) skrev 2014-06-08 21:30:20 följande:

Hon är manipulativ, självgod, falsk, elak, en ögontjänare av rang och jag vet inte hur länge jag kommer orka ha barnet i min närhet. Som tur är bor hon relativt långt bort och oftast har min man hand om dottern hemma hos sig så att jag slipper. Han är fullt införstådd med hur jag känner inför barnet och han gör vad han kan för att uppfostra henne till en någorlunda fungerande individ, något mamman misslyckats fatalt med. Umgänget ser ut som det gör på grund av mammans psykiska sjukdomsbild - borderline, grov narcissistisk störning. Tyvärr är mamman obehandlad för tillfället och helt omedveten om behovet av hjälp. Mor och farföräldrar gör vad de kan för att få henne under behandling men utan framgång. Barnet som nu är 4 år är djupt färgad av att ha levt själv med sin sjuka mamma sedan späd ålder. Naturligtvis är jag medveten om att inget av detta är barnets fel, men jag kan likväl inte förlika mig med att barnets beteende med mörka svarta blickar gentemot mig så fort hon inte får sin vilja igenom, är något som jag ska behöva tolerera. Eller att hon smyger in i mitt sovrum på natten och väcker mig genom att stå tyst och stirra. Eller att hon plågar vår hund när hon tror att ingen ser. Jag inser ju mer och mer att barnet också är sjukt, eller medsjuk med sin mamma. Jag behöver råd om hur jag ska gå tillväga för att få ungen att lämna sin påbörjade bana som potentiell seriemördare. Finns det någon som har erfarenhet av sånt här beteende?

Du förmedlar otroligt mycket aggressivitet gentemot både barnet och barnets mamma.
Det är osannolikt att du lyckas dölja dessa känslor för flickan, vilket i sin tur gör det högst förståerligt att hon agerar ut mot dig. Tänk dig själv att vara avskydd av pappas nya kvinna. Hur hade du känt det?

Din "diagnos" av mamman hjälper inte din relation med flickan.

Du måste också förstå att du kränker hela familjen genom att inte bara döma ut barnets mamma, utan också barnet och pappan. Du kränker hela familjen.

Det hjälper inte din relation varken till pappan eller dottern att döma ut dem på det här sättet. Om du vill ha en fungerande relation måste du acceptera hans barn för dem de är. Det är hans sak som pappa att uppfostra sin dotter. Det finns inga onda barn. Du färgar själv din uppfattning om henne genom att fokusera på det negativa.

sextiotalist

Äldre 9 Jun 08:40

#10

Solidaritet skrev 2014-06-09 08:24:18 följande:

Du förmedlar otroligt mycket aggressivitet gentemot både barnet och barnets mamma.
Det är osannolikt att du lyckas dölja dessa känslor för flickan, vilket i sin tur gör det högst förståerligt att hon agerar ut mot dig. Tänk dig själv att vara avskydd av pappas nya kvinna. Hur hade du känt det?

Din "diagnos" av mamman hjälper inte din relation med flickan.

Du måste också förstå att du kränker hela familjen genom att inte bara döma ut barnets mamma, utan också barnet och pappan. Du kränker hela familjen.

Det hjälper inte din relation varken till pappan eller dottern att döma ut dem på det här sättet. Om du vill ha en fungerande relation måste du acceptera hans barn för dem de är. Det är hans sak som pappa att uppfostra sin dotter. Det finns inga onda barn. Du färgar själv din uppfattning om henne genom att fokusera på det negativa.

Vet du, jag är så krass nog att jag tror det finns barn som är elaka. Sedan finns det möjlighet att som förälder kunna styra upp det och hjälp att få barnet att veta att man inte gör vissa saker.
Nu tror jag inte att det är vanligt, men gränslöshet, avsaknad av empati, oförmåga att känna av andras gränser är egenskaper som kan utvecklas sent eller inte alls hos vissa barn/individer
Nu tror jag dock i ts fall, är det ett barn som inte fått chansen att få någon vägledning.

Jag önskar att folk kunde släppa detta med att det inte finns elaka barn, det finns elaka barn, det finns snälla barn, det finns glada barn, det finns lätta barn, det finns krävande barn.

Ja, man måste möta barnet där barnet är, men det är jätteviktigt att se att det här barnet har ett beteende som inte är bra och göra allt för att arbeta bort det.

För övrigt så kan barn vara oehört elaka mot och mot vuxna, men i de flesta fall så finns det vuxna som fångar upp detta och vägleder barnet

Hans barn är motbjudande

INNEHÅLL