Utredning - försökt över 1 år, fler?

Hej, och tack för ditt svar!!

Grattis till graviditeten! Jobbigt med så långt kämpande, men då är det ju värt det iaf, jag är så rädd för att kämpa i flera år som resulterar i ingenting, då vill man ju hellre lägga sin energi på annat, jag känner att jag blir så matt och utpumpad av det här... Varje månad är en besvikelse...

Vad jag läst verkar det vara ganska lång kö, men som sagt, får fösöka ta en sak i taget, nu försöker jag fokusera på den här första utredningen sen får vi se vad det finns för möjligheter... Jag känner mig så sjukt misslyckad bara :( Men jag hoppas att jag också har ett litet frö i magen om några månader! :)

En till: Hej! Vad roligt att du svarade! Men gud vad dåligt att ni har behövt vänta ett helt år till!? :( Men vad skönt för dig att ha kommit till en punkt då man ändå uppskattar livet och tillvaron! Jag börjar förbereda mig på ett liv utan barn i bilden (utgår alltid från det västa :( ) Och det är lite som en sorg... 

Vad tråkigt att ni ska behöva vänta ytterligare! Du har inte funderat på att göra det privat?? :) 

Men det låter annars helt klart som en bra plan! Att slappna av och njuta :) (Jag jobbar på den drä slappna- av biten, vet ju hur viktigt det verkar vara och det stressar mig ännu mer!) Jag jobbar ganska intensivt hela sommaren, men i höst blir det lite lugnare, ska "bara" plugga, så längtar nog mer till hösten ;)

Här kommer en liten uppdatering! :)

"Spolningen" genomförd! Livmodern såg väldigt fin ut - frå passage i båda äggstockarna, slemhinnan såg bra ut! Enda jag hade var lite myom som ändå satt bra till så det skulle inte vara något hinder - så skönt!! 

Hon såg att jag var påväg att ägglossa, dock trodde hon att jag möjligen kunde ha pco :( För att min mens har börjat bli oregelbunden... Men jag får hålla tummarna, nu försöker jag efterforska i att få en tid till min förra gynekolog för att få svar på prover m.m:! Dock kan man väl inte räkna med det förrens till hösten!

Känns väldigt skönt ändå, inte så farligt som jag befarade :)

Mia83, Tack för ditt svar och din historia! 

Jag känner också igen mig i det du skriver, framförallt med svackor i relationen, min sambo tyckte till en början att jag "ojade i onödan" vilket gjorde att jag inte kände något stöd... Nu känns det som vi kommit så mycket närmare varandra! 

Jag har mens varje månad men den har börjat bli mer oförutsägbar... 

Står ni i väntetid för ivf eller skall ni vänta tills "kuren" är klar? 

Ellie, Visst är det så, men å andra sidan vad förlorar man på en utredning? Jag vill veta så fort som möjligt om jag kan bli gravid på naturlig väg, jag blir inte yngre och chansen att lyckas minskar ju med stigande ålder... Dessutom kan det ju vara något som är dåligt för ens graviditet (ex. jag har dåliga sköldkörtelvärden som jag håller koll på, detta kom fram då jag nämnde att jag försökte bli gravid, detta är ju bl.a en missfallsrisk)

Jag tycker iaf att det enbart är positivt att utreda! 1 år är lång tid när man hoppas mer än nåt annat på en liten... 

Ja, det känns lite som att så mycket av livet stannar upp + att oron för att nåt skulle vara jättefel växer, det i sig är ju lugnande att få en diagnos att d inte är omöjligt på naturlig väg - och att det finns hjälp att få... Jag kan hålla med dig första månaderna, men 3 år?! Jag som är 24 verkar ju tillhöra den yngre skaran, är man runt 30 så är ju 3 år ännu mer???

Gyn pratade om ÄL-test vid spolningen, testade imorse, positivt!! Kommer inte kunna ha 6 förrens imorrn kväll (men hade igår, så bara hålla tummarna nu!) Känns bra att jag faktiskt har ÄL iaf! :) Min karl har ju inte lämnat sina prover än och jag har fått svar på hormon proverna men ett litet hopp tänds! :)

Felet ligger ju inte alltid hos kvinnan? Nu var det ju inte så att jag sprang till gyn efter 3 mån, jag tycker 1 år är länge nog! Glöm då inte att det är väntetider för att få utredning, att det tar tid med alla besök, prover m.m. Barn blir till i krig, våldtäkter osv så tycker inte ditt resonemang håller... Visst kan stress säkert försvåra, men att lägga allt det på kvinnan gör ju att man blir än mer pressad, att  det är mitt eget fel att jag inte blir gravid... Många har ju blockerade äggledare, "onormal" livmoder, endometrios, pco osv, hur f*n kan du säga att det skulle bero på stress att d inte blir barn?!