1½-åring i trotsåldern, lämplig konsekvens?

Det verkar ju inte som att det är så lätt, så som jag upplevt barn i dagens samhälle i alla fall. Hellre en unge som gör som jag säger och bugar, än en som inte respekterar mig och beter sig illa. Jag försöker ju dock få en unge som är ungefär mitt emellan, dock hellre lite mer åt det "duktiga" hållet men. Jag uppfostrar mina barn med respekt och empatio, OCH med belöningar. Jag förklarade förut att jag inte straffar mina barn. Det är bara att jag belönar dom ibland, med att få lite tvtid eller månadspeng. Det fungerar utmärkt för oss i alla fall. Gott beteende belönar sig, både under barndomen och i "riktiga världen". Jag belönar inte varje bra sak dom gör, jag belönar dom om jag tycker att dom betet sig bra under en dag tex. Eller om dom varit duktiga på affären så kan dom få sitta med ipaden en stund när vi kommer hem osv. Är man snäll mot mig är jag snäll tillbaka, det är bara så det funkar och det vet dom. Dom vågar ändå säga vad dom vill och testa mig. Man måste testa på allt i livet, men vi föräldrar är där för att visa vad av det man gör som är rätt och inte. Så tycker jag i alla fall. Vad är det du menar med självkänsla förresten? På vilket sätt gör en sträng uppfostran att man får sämre självkänsla?

Är ett spädbarn 6 månader? När dom var 6 månader kan jag ge dig ett exempel på hur jag gjorde. Om dom tex slängde en leksak på golvet så kunde jag säga "Nej, gör inte så. Du får två chanser till. Släng den inte på golvet igen". Om hon gjorde det igen så sa jag "Nu gjorde du så igen. Du får inte göra så. Du får EN chans till." Gör hon det igen så skulle jag ta leksaker hon slängt på golvet och lägga undan den tills jag tycker att hon kanske är mogen nog att förstå att man inte ska slänga leksaker på golvet.Det är ungefär en sådan konsekvens jag brukade ge mina barn när dom var bebisar. :) Dom förstår det inte då, men när det blir något som händer varje gång dom gör något dom inte får så förstår dom till slut. Och när dom blir äldre blir konsekvenserna större.

Är ett spädbarn 6 månader? När dom var 6 månader kan jag ge dig ett exempel på hur jag gjorde. Om dom tex slängde en leksak på golvet så kunde jag säga "Nej, gör inte så. Du får två chanser till. Släng den inte på golvet igen". Om hon gjorde det igen så sa jag "Nu gjorde du så igen. Du får inte göra så. Du får EN chans till." Gör hon det igen så skulle jag ta leksaker hon slängt på golvet och lägga undan den tills jag tycker att hon kanske är mogen nog att förstå att man inte ska slänga leksaker på golvet.

Det är ungefär en sådan konsekvens jag brukade ge mina barn när dom var bebisar. :) Dom förstår det inte då, men när det blir något som händer varje gång dom gör något dom inte får så förstår dom till slut. Och när dom blir äldre blir konsekvenserna större.

Definitionen på spädbarn är barn upp till 1 år.

6 månader gamla bebisar förstår inte orden "Du får två chanser till!". Och de förstår inte konsekvenser.

Är ett spädbarn 6 månader? När dom var 6 månader kan jag ge dig ett exempel på hur jag gjorde. Om dom tex slängde en leksak på golvet så kunde jag säga "Nej, gör inte så. Du får två chanser till. Släng den inte på golvet igen". Om hon gjorde det igen så sa jag "Nu gjorde du så igen. Du får inte göra så. Du får EN chans till." Gör hon det igen så skulle jag ta leksaker hon slängt på golvet och lägga undan den tills jag tycker att hon kanske är mogen nog att förstå att man inte ska slänga leksaker på golvet.

Det är ungefär en sådan konsekvens jag brukade ge mina barn när dom var bebisar. :) Dom förstår det inte då, men när det blir något som händer varje gång dom gör något dom inte får så förstår dom till slut. Och när dom blir äldre blir konsekvenserna större.

Ja en sexmånaders är ett spädbarn. Och om spädbarnet "slog" dig i ansiktet, hur såg "konsekvensen" då ut? (Vågar knappt fråga)
TS, hur tänker du om det faktum att i princip den enda som håller med dig i tråden också är en människa som bestraffar spädbarn...?

Läste du vad jag skrev? Jag vet att dom inte förstår det, men till slut börjar hjärnan sätta ihop 1 och 1, och förstå. Man förstår ingenting någonsin om man aldrig får chansen att lära sig.

Och för spädbarnet lät det ungefär såhär:
barn *släng*
mamma *yadda yadda yadda*
barn *släng*
mamma *yadda yadda yadda*
barn *släng*
mamma *yadda yadda yadda*
barn *fattar ingenting men nu försvann visst leksaken*

Då skulle jag bara säga nej, och förklara att det gjorde ont på mamma och att jag inte vill att hon gör det igen. Om hon inte kan gå så skulle jag sätta mig lite längre ifrån så att hon inte når mitt ansikte, och sedan förklara. Är hon äldre och gör det gång på gång för att utmana mig eller testa mig så skulle jag hålla fast hennes händer bara. Så att hon inte kan fortsätta slå mig, och sedan förklara. När hon förstått att det gör ont och att man inte får göra så, och lovat att inte göra det igen så släpper jag. Det har jag gjort mååånga gånger, och det funkar jättebra.Jag tänker bara att alla är olika, och att om era metoder funkar så varsågod och fortsätt med den. Min metod funkar för mig, och därför bryr jag mig inte alls om att nästan ingen håller med mig. Jag har aldrig haft det behovet, då jag anser att det inte är bra att ha. Jag står istället för mina åsikter och skiter fullständigt i om någon håller med mig eller inte, och det lär jag även mina barn.Och jag visste inte att en 6 månaders räknas som ett barn, men tack för den infon. :)

I så fall undrar jag hur barn någonsin lär sig språk om dom bara hör "yadda" hela tiden.