Förskollärare - ha sitt eget barn i barngruppen?

Min kollega har jobbat på en liten ort där alla hade sina egna barn och var vana vid att jobba så. De hade inga problem alls enligt henne utan barnen vande sig snabbt och de blev ett barn i gruppen. Det enda som skilde dem åt var att de i regel ville ha föräldern då de gjorde sig illa, men det tyckte alla i personalen var okej. Jag tror det är viktigt att det finns en medvetenhet kring de problem som kan uppstå, då förebygger man mycket. Sedan är det viktigt att du är förälder då du hämtar och lämnar, då snackar man inte APT och vikarier utan ska ge dig och ditt barn samma bemötande som andra föräldrar.

Fördelar är såklart att hämtning och lämning är smidigt, ingen extra restid för dig (men såklart för partnern). Du får också en unik insyn och vet om hur personalen är då föräldrarna inte är där.

Vad kul att höra att det kan fungera så bra! 
Ja, medvetenhet är otroligt viktigt i alla aspekter. Det lät ju klokt att de kom överens om att det var helt ok att mammorna fick trösta just deras barn, det är särskilt en situation nämligen som jag funderat mycket över och vet om att min son alltid kommer till mig i första hand när ha vill bli tröstad. Men när jag tänker närmare på det så är det egentligen en självklarhet vad gäller den saken. Det är ju samma som om ett barn på förskolan känner sig mer trygg med någon annan i personalen och oftast går till denne person, inte hindrar de andra i personalen det. Man måste välja sina "konflikter" och "bråk" och det finns ju ingen mening med att tviga ett barn att bli tröstat av någon annan en den själv önskar, egentligen. 

Bra tankar och tips om själva vikten av att också få vara förälder och känna att jag lämnar mitt barn på förskolan som vilken annan förälder som helst. Tack för de orden, för det har jag faktiskt inte tänkt på. 

Ja, min man får köra en liten omväg inom förskolan de dagar han hämtar isf, men det jämnar ju ut sig med tanke på att där vissa dagar kommer bli mindre körning då jag hämtar och/eller lämnar sonen. 

Har du själv egna barn? Nu jobbar kanske inte du inom förskola/skola men om du leker med tanken hur hade du själv valt att göra tror du om du fått samma erbjudande som jag? :)

Jag har nog bara hört skräckexempel. Både i verkligheten och här på FL. Det färgar naturligtvis min uppfattning, som är att det förmodligen är enklare för både kollegor och barn om man inte har sitt eget barn i gruppen.

Jo jag jobbar inom förskolan Jag har valt att inte ha mina barn på mitt jobb men då finns det tre förskolor inom fem minuters promenad från mitt jobb.

Jag valde att göra så för att slippa utmaningarna, men hade det varit längre väg till närmaste förskola så hade det varit ett alternativ.

Vill du nämna några skräckexempel ? Försöker så mycket som möjligt skaffa på mig andras erfarenheter och tankar så jag kan bygga mig en uppfattning om det., Sedan självklart kan man aldrig veta helt ut förrän man provat, men vill ändå höra mig för innan. 

Trevligt yrke! hihi :) 

Ok. Ja, det kan nog bli en del utmaningar men jag hoppas att jag kommer tycka det är värt att prova iaf. Och sedan byta till förskolan i byn där vi bor om det inte skulle fungera. Mitt barn har redan fått en plats där nämligen, men visst, känns också taskigt att han då ska behöva lida för ett försök och ett beslut som jag fattade som sedan inte fungerade, för det är ju inte kul för honom att behöva flytta sådär när han kanske hunnit lära känna både barn och personal och miljön på den förskolan. 

Usch ja, detta är svårt beslut... :/ Först och främst ska jag ju få jobbet  Haha det gick så bra på båda intervjuerna jag var på och det kändes som om de efteråt hintade väldigt mycket om att de ville ha mig där, men det får man inte ta för givet hehe 

En sak på som jag tänkt på och som gör ont i mig när jag tänker på den är att min son ska känna sig bortvald och bortstött av sin egen mamma i situationer som kanske uppstår. Låt säga en sådan enkel sak som att han och några andra barn och personal ska gå iväg och han är ledsen och vill bli tröstad av mig. Om han gråter och vill till mig och det inte går och jag dessutom kanske står och tröstar ett annat barn inför honom hade känts otroligt fel. Han kommer bara vara 1,5 år gammal när jag isf får detta jobbet så han skulle ju inte förstå som ett äldre barn kanske hade gjort om jag förklarade för honom att jag hade en förskollärare-roll på jobbet och måste göra så ibland. Han hade ju förmodligen bara känt och upplevt det som att mamma sviker honom och att han blir bortvald av sin egen mamma som tar andra barn framför honom.

Förstår ni hur jag tänker? som jag nämnde tidigare kan jag ju inte och SKA jag ju inte (anser jag iaf) gå ur min roll som mamma. Jag kommer alltid vara hans mamma men att hitta den balansen på jobbet så att han också förstår att jag även har en annan roll där som ska vara lika för alla barn ser jag som svår, men den kanske kommer naturligare än man tror...? 

Samtidigt kanske just sådana situationer uppstår så pass sällan och det likväl kunnat jämföras med lämning på en annan förskola som också kan bli svår och jobbig om han är ledsen och gråter och jag måste "välja bort honom" och gå till jobbet. Så det är ju så sätt samma sak där kanske...(?)

sambon hade en kollega på förskolan som hade sin son på samma avdelning.
det fungerade inte alls.

pojken hade väldigt svårt att acceptera att mamma inte bara var mamma utan även fröken för de andra barnen.
dessutom var hon lite hårdare mot honom än mot de andra barnen(vilket är naturligt kanske) men det plockade de andra barnen upp blixtsnabbt och de snappade upp att honom får man skälla på. så de andra barnen skyllde ofta på honom om nåt gått snett och var lite extra tuffa mot honom.

han började bete sig som ettåringarna för han såg ju att de fick mycket mer uppmärksamhet av mamma, vilket resulterade i mer irritation och skäll från mamman.. ja det blev en ont cirkel helt enkelt.

hon kände sig kluven hela tiden och kunde inte riktigt räcka till för sonen och för barngruppen samtidigt. när han flyttades till en annan avdelning gick det mycket bättre!

Är inte förskollärare men med och tränar min sons fotbollslag.

Ens egna barn blir liksom aldrig en i gruppen. Tar kritik uselt från sin förälder men bra från andra. Gnäller ang beslut de inte gillar från föräldern men inte från andra och vi försöker i mångt och mycket att inte ta såna grejor med våra egna barn utan ber ist en annan tränare att gå in och ta det men det går ju inte alltid.

Nu jobbar jag inte inom skola/förskola men hade jag gjort det hade jag verkligen försökt se till att inte ha mina egna barn i barngruppen.

Nej, jag bill inte berätta om enskilda exempel, det skulle kunna bli väldigt tokigt om någon av de berörda läser... Du kan nog tänka dig.
Barn som har svårt med att föräldern prioriterar andra barn. Föräldrar som inte kan låta andra pedagoger ta konflikter med barnet. Eller som måsta släppa det de håller på med för att trösta/kolla vad som händer. Speciella förmåner för egna barnet. Eller hårdare röst/regler/krav på sitt eget barn. Andra pedagoger som tycker det är svårt att säga till det aktuella barnet, eller känner att de har förälderns ögon på sig. Barn som blir klängiga och hänger mamma i kjolen heeeela tiden, så till den grad att hon inte ens kan ta emot andra barn i hallen.

Kanske det kan vara värdefullt för sonen att lära känna andra barn i byn? Det KAN bli så att barnen bestämmer på förskolan att de ska leka tillsammans efter eller på helgen och att barnet hamnar lite utanför. Börjar barnet på en förskola långt från hemmet blir det kanske där han kommer ha flera av sina kompisar och ni får skjutsa, han missar det där spontana att bara gå ut och träffa kompisarna ute. Behöver ju inte bli så, bara en tanke.