6-åring försöker bestämma och är kontrollerande :(

En sexåring kan bara bestämma över dig så länge du låter henne bestämma över dig.

Läs på om "lilla tonåren".

Hon får inte bestämma men hon försöker. Jag har aldrig varit inkonsekvent eller mjäkig, jag är bestämd. Men det är jäkligt jobbigt att alltid behöva tjafsa med henne innan jag ska iväg någonstans. Nästan varenda morgon under dagistiden skrek och grät hon (inte riktiga tårar...) vid lämning, och sa att jag inte skulle gå. Hon har aldrig gjort så när pappan eller min sambo lämnat henne.

Hon blir skitarg när hennes kompis inte längre vill leka (fast dom lekt hela dagen) och blir svartsjuk när kompisen leker med någon annan fast hon får vara med...

Lite exempel bara. Hon är som en svartsjuk flickvän och jag försöker förstå varför...

Det gör inget som små 6 åringar  blir sura ibland, det är nämligen inte dom som bestämmer.
Med rätta eftersom dom inte har förmågan eller kunskapen att fatta beslut
Det är ditt jobb som förälder att guida ditt barn

Om hon blir sur gnäller och bråkar över beslut du behöver ta så är det helt okej, det är det som kallas uppfostran

Dom kan heller inte få full uppmärksamhet av alla vuxna vid vid 6 år. då är det dags att lära sig att världen inte kretsar kring dem
Ibland måste man vänta på sin tur helt enkelt

Hur ska man förhålla sig till det då? Hur ska jag tydligt sätta gränser?

Nu säger jag till henne att hon inte kan bestämma över andra människor. Men jag vet inte om hon förstår, eller hur jag ska säga det så att hon förstår...

Det är ju jobbigt för henne också att vara besviken och sur nästan jämt.

Om min dotter betedde sig så där så skulle hon få sitta på skämspallen tills hon lärde sig respekt. Ibland krävs det att man faktiskt blir arg och säger ifrån.

Hon är ju aldrig tyst heller, pratar och tjoar konstant och gör allt för att få total uppmärksamhet precis överallt och hela tiden. Så det blir ju tyvärr att vi bara skäller och tillrättavisar henne, känns som att hennes självbild måste bli otroligt negativ av allt skäll hon får.

Visst är det märkligt att man aldrig gör den här typen av insikter i samma stund som man skäller? Det måste finnas någon väg runt skällandet tänker jag, kan man inte uppmärksamma henne på ett positivt sätt, försök att ignorera istället bara för en stund, och sedan svara på ett sansat sätt.

Missförstå mig inte, jag har en dotter som nog är ganska lik din inser jag på din beskrivning, och jag har skällt mycket på henne. Ofta ångrar jag mig efteråt, men då är det ju för sent.

Jo, visst, men ofta när hon blir riktigt sådär odräglig så är det när jag inte är där - hon beter sig illa mot barnvakten t ex. När jag sedan pratar med henne 1/2 dygn senare så är det svårt att bli arg. Då försöker jag ju prata sans med henne..

Om jag blir arg så gallskriker hon så tårarna sprutar. Riktiga krokodiltårar. Hon vrålar med all kraft..

Inser i skrivande stund att jag kanske bara skulle låta henne göra det så att hon förstår någon gång....

Känner ingen annan med barn i samma ålder så det är svårt. Och själv fick jag bara skäll som barn. Mamma var alltid arg. Så jag vill ju inte göra samma misstag...

Jag ångrar mig också men skäller ju aldrig om det är obefogat. Så jag tror i mitt fall att det dåliga samvetet är onödigt... Prata sans har jag försökt men det ger då ingenting...