18 månader mellan barnen för lite?

Jag har tre barn. Det är 16 månader mellan de första två och sedan 4 respektive 5,5 år till trean. Rent anknytningsmässigt upplever jag inte minsta skillnad. Däremot tycker jag personligen utifrån de barn vi har i alla fall att det för mig som förälder har varit lättare med ett par år emellan. Men det är ju inte riktigt samma sak .

Jag kan garantera dig att den fina relation du har med ditt barn nu INTE kommer att kastas ut genom fönstret för att han får en bror eller syster . Det viktigaste är väl att man låter den äldsta vara just så liten som han/hon är och inte börjar kräva en massa märkligheter bara för att han/hon blivit storasyskon. En 1,5-åring är väldigt liten .

Flickan och kråkan

Äldre 24 Jun 10:22

#6

HereAndNow skrev 2014-06-24 10:03:01 följande:

Min personliga åsikt är att man bör ha minst tre år mellan barnen - _minst_.

Helst dock fem år, eller mer.

Mellan fem och tio år emellan är, enligt mig, det mest optimala. Det är bra för barn att få vara ensambarn och att ha båda sina föräldrar för sig själv och slippa konkurrera om uppmärksamheten.

En del säger att ensambarn aldrig lär sig att dela med sig - det är så långt ifrån sanningen man bara kan komma. Ensambarn vistas, liksom syskon (och "alla" andra också för den delen) mesta av sin vakna tid utanför hemmet.

Vad ensambarn däremot får, son syskon inte får, är en konkurransfri hemmaplan - att slippa konkurrerar om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek.

Mellan mig och min bror skiljer det tio år. Det har varit positivt på SÅ många punkter, exempelvis:

* Mina föräldrar hade all tid och alla pengar för mig.

* Mina föräldrar slet aldrig ut sig (att ha ett barn ÄR enklare).

* Jag hann bli så pass gammal att jag helt och fullt förstod vad ett syskon var, hela innebörden och allting.

* Jag var så pass gammal att jag fick vara med och hjälpa till med allt. Jag fick även ta min bror på kortare promenader i vagnen, själv. - Jag var så väldigt mycket mer delaktig än vad jag nånsin hade kunnat vara om jag varit yngre.

* När jag var tonåring så började jag, liksom de flesta tonåringar, prioritera kompisar istället. Detta gav ju mina föräldrar ett ypperligt tillfälle att ge mer av sin tid till min bror (som under mina tonår var mellan 3-9 år).

Jag och min bror hade en väldigt bra relation som barn och nu, som vuxna, umgås vi minst en gång i veckan med våra respektive familjer.

Givetvis kan det bli en lika bra utgång för syskon där det skiljer förre år emellan också. Dock tycker jag att man oftare hör om gammalt groll, rivaliteter och osämja hos jämnåriga syskon.

Många vittnar om att de avskytt varann från första stund och att relationen dem emellan bara blivit värre ju äldre de har blivit - och i vuxen ålder umgås de inte alls (utom på högtider och annat). - Nu blir det ju absolut inte så för alla, men uppenbarligen för väldigt, väldigt många.

Hur tänker du att ett barn med ett äldre syskon på sådär 5-7 år eller för all del 10 år är ett ensambarn

? Har du barn själv? Jag undrar mest, för det är ju liksom inte så att ett barn i den åldern inte pockar på uppmärksamhet eller har stort behov av sina föräldrar i form av både psykisk och fysisk närvaro.

Mitt yngsta barn är 1 år. Hans äldsta bror ska fylla 7 år. Den andre är 5. Min yngsta är så långt ifrån ensambarn man bara kan vara

. Trots att det är så pass många år emellan så är han inte i närheten av att få den exklusiva uppmärksamhet som äldsta fick i samma ålder. Och det är verkligen inte enbart av ondo.

Det är 7 år mellan mig och min syster. Vi har alltid haft en väldigt nära relation. Min sambo har lite längre åldersskillnad mellan sig och sina bröder. De har inte mycket till relation alls. Pliktskyldiga födelsedagskalas är ungefär nivån på det hela. Orsaken till relationerna är troligen andra än åldersskillnaden.

OM det hade varit färre år mellan dig och din bror, du tror inte att du tänkt samma sak då.....att det finns sådant som syskon med större åldersskillnad missar

? Jag har som sagt både tätt och längre mellan mina barn. Jag ser för- och nackdelar med båda varianterna.

Flickan och kråkan

Äldre 24 Jun 10:51

#9

HereAndNow skrev 2014-06-24 10:36:33 följande:

Det jag menade var att det äldre barnet får chansen att vara ensambarn under den viktigaste anknytningsperioden i livet.

När barn börjar i skolan så är föräldrarna givetvis de viktigaste, men när barn är så gamla så är kompisar och andra vuxna också väldigt, väldigt viktiga i ett barns liv.

Det mindre barnet får per automatik mer tid med sina föräldrar om syskonen är äldre.

När jag var tio år och fick min bror så älskade jag att få vara med och hjälpa till. Anknytningen blev lika bra mellan min bror och mig, som mellan min bror och föräldrarna.

Han fick mycket egen tid med föräldrarna. Jag hade ofta en kompis på besök, vi var antingen inne och lekte eller spelade på mitt rum, ute och byggde kojor eller var hemma hos kompisen och lekte.

En sju- eller tioåring kräver inte alls lika mycket familjetid som en 1,5-åring, t ex.

Men vad vet du om anknytningen mellan dig och en bror som varit lite närmare i dig i ålder? Den där totala exklusiviteten du pratar om får enbart barn ett. Idag börjar en majoritet av barnen i förskola vid 1,5 år. Med barn tätt får man per automatik plötsligt möjlighet att ha barnen hemma länge. Vad innebär det för tiden med föräldrar och anknytning? Det finns så många premisser att ta hänsyn till. Åldersskillnaden har rätt liten betydelse

. Det är snarare hur man möter sina barn som är av vikt.

Flickan och kråkan

Äldre 24 Jun 10:55

#11

Anonym (B) skrev 2014-06-24 10:45:50 följande:

Jag är uppvuxen i en syskonskara där det varit tätt mellan vissa av barnen. Min bror är bara 15 månader yngre än mig. Under uppväxten var jag väldigt glad åt mina syskon, jag har alltid älskat dem och vi har fortfarande en god relation, men som vuxen ser jag tyvärr att det var negativt för mig på många sätt.

Hade det bara varit jag och min bror hade det nog varit okej, för två barn tror jag att man klarar av och vi var ju dessutom pseudotvillingar, så jag var inte så mycket storasyster i relationen till honom. Däremot tog de yngre syskonen all tid och fokus från mina föräldrar, och jag hade också mycket storasysteransvar för dem. När jag själv hade problem och mådde dåligt under många år (från mellanstadiet till gymnasiet) fanns inget stöd hemifrån eftersom mina föräldrar alltid var upptagna och stressade småbarnsföräldrar.

Jag tror alltså inte att det är avgörande hur långt det är mellan barnen, utan istället att man inte har fler barn än vad man har tid med. En ålderskillnad på tio år, som HereAndNow föreslår, innebär att man samtidigt har en treåring och en trettonåring och det ställer höga krav på föräldern.

Ja, en 13-åring klarar sig ju så bra på egen hand

.

Håller med dig helt och hållet. Nu är mina "stora" inte riktigt så gamla, men även om de rent vardagsmässigt är mer självgående - torkar sig själv på toa och kan hämta vatten själv - så finns det så mycket annat (mer subtilt) de behöver.

Flickan och kråkan

Äldre 24 Jun 11:11

#12

HereAndNow skrev 2014-06-24 10:54:11 följande:

Det var just detta som fungerade så fint.

Mina föräldrar tog varannan morgon med lillebror som skulle iväg till dagis, så jag fick äta frukost med mamma varannan dag och pappa varannan dag.

Efter skolan ville jag alltid vara med nån kompis fram till middagen. Middag åt vi hela familjen tillsammans.

Efter middagen gick min bror och la sig (kring 19-tiden), då hade jag båda mina föräldrar för mig själv (om jag ville - det var ju långt ifrån varje kväll som jag ville sitta och hänga med mina föräldrar som 13-åring. Så under helgkvällarna hade mamma och pappa all tid i världen för sig själva, för då var jag alltid ute med kompisarna. På vardagarna gick inte det då det var skola dagen efter).

Absolut bästa upplägget nånsin.

Fast det intressanta i det du skriver är ju att det du hela tiden betonar är din egen ensamtid med dina föräldrar. Ni åt inte frukost tillsammans. Alla var i förskola, skola eller på jobb under dagen. På eftermiddagen var du med en kompis. Middag tillsammans. Kväll själv med dina föräldrar.

Det jag ser hos mina täta är sådant du inte nämner och som du missat. Som att somna tillsammans tätt hopslingrade. Som att vid nya aktiviteter hålla sin bror tryggt i handen och prova på det nya och lite läskiga tillsammans. Att få vara hemma länge innan man skolas in i förskola. Att gå i förskola med tryggheten med att även ha brorsan där. Att äta frukost tillsammans och dela samma humor då man befinner sig på samma nivå.

Inte ens om jag hade haft enbart två barn med längre emellan hade jag valt det upplägg dina föräldrar valde. Optimalt för er kanske, men inte i min värld

. "Absolut bästa upplägget nånsin"? Nej, det tycker faktiskt inte jag.

18 månader mellan barnen för lite?

INNEHÅLL