Galen av saknaden

en väldigt vanlig reaktion, jag har också gått igenom en abort och kom i kontakt med ett par stycken till i samma situation just då och alla upplevde samma. När tidpunkten kom då barnet borde ha fötts var allt som värst, ångesten total och ångern fullkomligt slet i en. 

Men det går över, idag är det snart 13 år sedan jag gjorde min abort, saknade och ångern har idag förvandlats till andra former av känslor . 

Men det som var absolut värst var alla tankar o känslor som kom när datumet för födseln kom och passerade. Då grät jag tröstlöst.

Jag avbröt min graviditet för två veckor sedan idag pga hjärtfel saknaden plågar mig varje dag går upp och ner i gråt, saknad och ilska. Frågar mig när ska det gå över...

Skulle ha fött mitt barn om en vecka. Går inte många timmar utan att jag tänker på det. Trots att jag verkligen tror att det var rätt beslut för mig. 
Men visst mår man skit.
Tänker tillbaka på hösten, hur tungt och slitsamt det var. Även om jag har nära och kära att prata med är det så klart omöjligt för dem att förstå till fullo och jag vill inte heller att de ska tycka att jag ältar det. 
Det kan tyckas för utomstående att det så här långt efter borde vara passé. Men det är det verkligen inte. 

-"Det händer inte mig", var något som jag naivt tänkte innan. Jag klandrar mig själv för att jag "lät" det bli som det blev. Hur kunde jag vara så oförsiktig? Det är tunga tankar. 

Jag känner precis likadant, kan inte kolla på andra bebisar utan att börja lipa och får ont i hjärtat. Är inne i en depression och har inget stöd från någon, inte från min pojkvän heller för dom förstår inte vad jag går igenom. Och är arg för jag kunde vara så svag att göra en abort för att alla andra ville det, men vad jag ville var aldrig ett förslag. 

Men det jag mest är rädd över är att bli gravid igen och behöva sitta i den situationen igen, går inte en dag utan jag är rädd för det. Man läser ju alla möjliga som blir gravida trots p-piller/kondom. Så det gör väl saken inte bättre!