Galen av saknaden

Skulle ha fött mitt barn om en vecka. Går inte många timmar utan att jag tänker på det. Trots att jag verkligen tror att det var rätt beslut för mig. 
Men visst mår man skit.
Tänker tillbaka på hösten, hur tungt och slitsamt det var. Även om jag har nära och kära att prata med är det så klart omöjligt för dem att förstå till fullo och jag vill inte heller att de ska tycka att jag ältar det. 
Det kan tyckas för utomstående att det så här långt efter borde vara passé. Men det är det verkligen inte. 

-"Det händer inte mig", var något som jag naivt tänkte innan. Jag klandrar mig själv för att jag "lät" det bli som det blev. Hur kunde jag vara så oförsiktig? Det är tunga tankar.