Nyförlösta = diviga narcissister

Vad märkligt och okänsligt ts och en del fler resonerar. De av er som fött barn kanske hade ganska smidiga förlossningar och återhämtningar?

Vi har en liten som är under året. Har nästan hela tiden varit känslig för mycket folk, nytt folk och att bli hållen av andra. Självklart träffar vi ändå familj och släkt, men för vår lillas skull begränsar vi och säger ifrån när vi behöver.

Sen efter förlossningen.... Vi träffade närmaste, men i efterhand hade jag nog önskat att vi begränsat det mera, för vår lilla familjs skull. Det är ändå otroligt viktigt att den nya familjekonstellationen får det utrymme den behöver för att lära känna varann, växa och må bra.

Att begränsa betyder inte att isolera. Tror inte att ni tycker det är okej om era barn storgråter när de är hos andra? Klart vår lilla får bli hållen av andra, och klart vi träffar folk. Men vi BEGRÄNSAR det. Inte isolerar oss. Hittills denna vecka tex har vår lilla träffat släkt och vänner 3 av 6 dagar. Men vi låter inte alla hålla, och inte heller att flera olika håller vid samma tillfälle. Och vi går undan om det blir för stökigt. Åker hem tidigare då det behövs. Åker inte alls om vi upplevt att det varit för mycket runt om och barnet reagerar negativt. Vi bryr oss mer om vårt barns behov än om vad andra släktingar vill och tycker.

I början försökte vi "träna" bort det, men det gick inte utan blev bara värre egentligen. Jag tror att man kan rubba barns trygghet om man ska "vänja dem" vid att va bland folk, liv och rörelse mer än de klarar av i en viss ålder och med sin personlighet.

Sen vill jag ställa en motfråga till dig ts. Det har inte slagit dig att barn är olika?

Alla barn eller människor över huvudtaget går inte att stöpa i samma form.

De första veckorna är även extra viktiga för att få chans att knyta an. Så att man begränsar och kanske även isolerar sig första veckorna, tills man återhämtat sig nogorlunda och känner att man "landat", tycker jag är helt rätt. En snabbvisit av närmaste räcker väl i början.

Förstår hur du menar. Men jag tycker det är betydligt viktigare att lära barn vad trygghet, tillit och gränser är tidigt, än att de tidigt ska lära sig fungera i folksamlingar. Det senare lär de sig tids nog, särskilt om man som förälder är medveten om det och jobbar på det i lagom takt. Och lagom takt för oss är vad som känns bra och fungerar för just oss. Inte någon annans norm. :)

Bra skrivet.

I "stora boken om barn" skriver de om barnsängstiden som förr, och i vissa kulturer idag, lät kvinnan få tid att bara ta hand om sin nya bebis samt vila till sängs, och släktens kvinnor kom till hemmet för att hjälpa till med allt praktiskt, under ca 6 veckor. Det är lite annan syn på detta med att föda barn, även om jag tror få vill ligga till sängs i 6 veckor. Men bara inställningen är stor skillnad.

Jag fick två veckor efter en (även enligt läkare och BM) svår och av personal felhanterad förlossning, frågan av svärmor om vi inte kunde fira deras födelsedagar hos oss... Att knappt orka med sig själv och sitt barn och då ställa upp på andra och engagera sig, näe, det finns gränser för vad man orkar.