Min första pojkvän dog för över 1 år sedan. Jag plågas av detta fruktansvärt mycket! Drömmer om honom väldigt ofta. Sorgen är outhärdlig. Vad ska jag ta mig till??? Kan aldrig bli människa igen. Tiden läker inte såren. Det har bara blivit värre.
Beklagar TS. Hur gammal är du? Jag tänker att du skulle kunna gå till en kurator via skolan. Har du folk omkring dig du kan prata med?
sorg tar tid och det måste få ta tid.
ja tiden läker såren i den form att sorgen förvandlas till andra faser. Och det händer vartefter du själv läker.
Något som dock är viktigt är HUR du sörjer och hur du hanterar sorgen. Det är inte bra att fastna i sin sorg, livet måste gå vidare hur ont det än gör , man måste kliva upp och gå och jobba, handla , träffa vänner osv det är liksom det som är livet. Hur tung sorgen än är så kommer den döde ändå inte tillbaka.
sörj och gråt,det är helt okej och det får ta sin tid. Men viktigt är också att du aktivt gör något åt den sorgen.
sorg tar tid och det måste få ta tid.
ja tiden läker såren i den form att sorgen förvandlas till andra faser. Och det händer vartefter du själv läker.
Något som dock är viktigt är HUR du sörjer och hur du hanterar sorgen. Det är inte bra att fastna i sin sorg, livet måste gå vidare hur ont det än gör , man måste kliva upp och gå och jobba, handla , träffa vänner osv det är liksom det som är livet. Hur tung sorgen än är så kommer den döde ändå inte tillbaka.
sörj och gråt,det är helt okej och det får ta sin tid. Men viktigt är också att du aktivt gör något åt den sorgen.
Jag beklagar verkligen och det är inte så konstigt om det påverkar, det är ju en väldigt tragisk händelse när någon dör.
Vad var det som hände om det är ok att jag frågar.
Och jag tror som föregående att det kanske skulle vara skönt för dig att få prata med någon om honom, att få lite hjälp att gå vidare.
För jag antar att det är vad han skulle ha velat också.
Jag förlorade också min pojkvän plötsligt för snart 6 år sedan. Drömde om honom heeela tiden, han kom både levande och död till mig. Det var fruktansvärt.
Tiden läker absolut inte alla sår, men man lär sig leva med det och acceptera. Jag saknar honom fortfarande, är fortfarande ledsen men jag tänker inte längre på honom varje dag. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär igen, men det blev jag.
Det kommer att ta tid Ts. Men ge dig själv tiden att vara ledsen. Gråt, skrik. Och dröm! Du bearbetar denna händelse genom att drömma. Kram!
Vad betyder mina drömmar som jag har om honom? Drömmarna handlar att jag möter honom fullt levande. Det blir så himla känslosamt varje gång.
Jag förlorade min pojkvän för 6 år sen, han tog livet av sig samma kväll som vi bråkat och jag gjort slut.
Första veckan var ett rent rent helvete för mig. Jag bearbetade min sorg genom att skriva skriva och åter igen skriva på en blogg jag hade då. Jag var 18 år, han var 20. På bloggen blev jag påhoppad och kallad mördare. Att jag drev honom till självmordet (han var full och körde ihjäl sig). Jag var till skolans kurator flera gånger tillsammans med mamma och pappa men också med en vän. Jag pratade med min klass om vad som hade hänt. Jag pratade också med en psykolog (en gång) om vad som hade hänt. 3 dagar efter att han dog hade jag min uppkörning, så jag pratade till och med med uppkörningsledaren om vad som hade hänt. Jag fick körkortet. Jag pratade med ambulanspersonalen som beskrev hur det såg ut på olycksplatsen och vad de hade gjort för att försöka rädda hans liv. Jag pratade med polisen som fick in larmet.
Jag låg hemma i två veckor och bara grät. Jag varken åt eller drack. Pappa sov bredvid mig varenda dag i dessa två veckor. Fick insomningstabletter utskrivet då jag hade problem att slappna av och komma till ro.
Något jag ångrar att jag gjorde var att jag var till sjukhuset och tittade på honom efter olyckan. Men personalen på sjukhuset tyckte att jag skulle titta på honom så att jag kunde acceptera vad som hänt. Det var det värsta jag någonsin gjort. Han var jättefin, hade lite skrapsår i ansiktet, men annars såg det ut som att han sov. Blekare än vanligt, såklart, lite svullen kanske. Men jag kommer aldrig mer vilja se en död person igen. Så surrealistiskt.
Första pojkvännen som jag hade efter det här hade väldigt svårt att acceptera vad som hänt. Nu i efterhand tror jag att jag använde honom som tröst. Det var elakt mot både mig och honom, men också mot alla närstående som kände min första pojkvän.
Jag har alldeles nyligen börjat berätta om det för andra utomstående. Det är inget jag själv drar upp, men om frågan/samtalsämnet handlar om kärlek och gamla ex, eller om hur kass sjukvården är för oss drabbade, så berättar jag.
Hans föräldrar vet nog inte än idag den riktiga orsaken till olyckan. Jag låter de leva med att det var en olycka.
Titt som tätt kollar jag på tidningsartiklarna från hans olycka, där man ser bilder på den kraschade bilen och så. Jag sparade en plastbit från bilen i säkert 3 år. Men det känns bättre nu. Jag har glömt hur han såg ut, det gör lite ont att inte minnas.
Idag har jag en underbar sambo sen 3 år tillbaka och vi är mitt uppe i bebisverkstaden. Så ja, livet går vidare. Det tar bara lite tid.
