Är det verkligen så viktigt att spara till barnen?

Vi tyckte heller inte att sparande var så viktigt, vi valde istället att stötta (även ekonomiskt) tills dom klarade av att stå på egna ben i vuxenlivet..

Håller med

Jag tror faktiskt det här nojjandet och statusen i att spara åt sina barn är ett mycket större problem för fattiga föräldrar än de omtalade fruktstunderna. Man dör inte av att dela lägenhet, andrahandskontrakt och sämre lägen och gamla lägenheter ett tag. Föräldrarna har inte förstört sina barns framtid om de inte har råd att köpa en bostadsrätt åt dem när de flyttar ut. Jag vill bara ge folk en kram och säga att det ordnar sig när de oroar sig över sånt.

Vi sparar 100:-/månaden var åt barnen, men vi har ingen bestämd plan om när och till vad pengarna ska användas, jag tror inte dom kommer få pengarna när dom blir 18 utan möjligtvis när dom går ut gymnasiet eller när dom fyller 20, barnen vet inte om att vi sparar åt dom och pengarna står i våra namn så..

Men om det är viktigt? Nej det tycker jag inte.

Vi har väl lyxen att kunna göra både och. Alltså vi är inte på något sätt rika men om vi ska göra något tillsammans som att åka till en nöjespark eller om vi vill köpa något till barnen som kostar lite mer (studsmatta?) så tar vi det från vårt gemensamma, inte från barnens konton. Samt att vi sparar en liten slant varje månad.

Men vi sparar för att det ska vara deras pengar. Så att vi inte står där när de är 15 och vill ha moppe och så har vi inte de pengarna undanlagt. Nu är pengarna öronmärkta och det är deras. Och de är tänkt att gå just till lite dyrare, större grejer såsom moppe, körkort, lite möbler till första lyan eller en längre resa.

Jag tycker inte att sparande är ett måste. 
Vi gör lite av varje. Dottern har ett sparande men inte nåt jättestort utan ett lagom som kanske ger en 50.000 när det är dags. 

Vi lever i nuet och gör mycket tillsammans. Vi går på Bio,äter på restaurang, reser och har lyxen av att kunna hålla dottern med en egen ponny. 

Att leva i nuet med barnen är långt mycket mer viktigt än att spara massor av pengar. Pengarna köper inte tillbaka tiden man förlorar med barnen om man inte lever i nuet. 

Vi har inte sparat direkt till barnen men vi har betalt körkort universitetsutbildning och bostad till dem

Vi sparar, men mer för att kunna köpa "större" saker när det behövs, utan att behöva fundera. Som cykel, kanske en moppe sen, om det blir aktuellt med något dyrt ridläger eller åka som utbytesstudent. Det blir absolut inga kontanter i handen på artonårsdagen, och vi kommer inte att köpa någon lägenhet.

Mina föräldrar sparar för att kunna hjälpa till med körkort (om de fortfarande känner för det när det blir aktuellt).

Dels har vi inte så väldigt mycket pengar, och prioriterar att uppleva saker ihop, och köpa saker nu - som studsmatta, till exempel, och sånt. Och dels ser vi ett värde i att inte få allting sen. Att en femåring får en studsmatta känns självklart. En femtonåring kommer inte att få en moppe bara sådär, utan får jobba för delar av den. Ett körkort som man betalar själv är värt så mycket mer än ett körkort man bara får rakt av.

För mig är sparandet viktigt. Jag sparar både till mig själv och till min dotter. Detta har jag med mig hemifrån och jag mår inte bra av att tomt på kontot.

Varje månad går 500kr till ett konto som dottern får när hon blir vuxen. 500 går till ett konto som i och för sig står i hennes namn, men vi kommer åt pengarna när vi vill. Dessa pengar ska gå till moppe, dyra träningsläger, besök på eftertraktade konserter och nöjesfält,språkresa, körkort osv. Dvs saker som annars kan göra stora hål i en föräldrers plånbok. Nu när hon är liten (5år) kostar hon inte så mycket ;)

Jag tycker att man kan göra saker tillsammans som inte kostar så mycket. Vi går ofta till simhallen (köper klippkort för att det ska bli billigare). Vi har picknick i trädgården, eller går på vandring och tältar i skogen.

Vi har inte sparat alls, och det har gått mycket bra att göra så. Kan inte se att ungarnas jämnåriga med stora sparkonton, på något vis alls klarar sig bättre än mina barn.