Det spelar ingen roll vad du tycker, ditt ex delar inte den uppfattningen. Om du vill att han ska bidra mer, så får du gå via tingsrätten. I tingsrätten ser din till barnets verkliga behov, inte om de vill ha jeans för några tusenlappar. Som andra skrev, du valde att bo kvar, och får därmed också ta konsekvenserna av det valet.
Du må ha gamla värderingar, men vi har en modern lagstiftning och det är den du kan luta dig mot.
Är Brumma och Ess samma person?!
Jag lever i MIN verklighet. Bara för att den inte överensstämmer med många andras behöver det inte betyda att min verklighet inte finns. Jag förstår väl nu att många, kanske t om de flesta aldrig kommer leva det liv jag gjort, med den ekonomi och de pengar vi haft. Det förstår jag verkligen (att det kan vara svårt för dom att förstå mig). Hade min exman inte lurat mig, för det anser jag starkt han har gjort, så hade jag levt som vanligt och knappast skrivit här för att be om råd. Jag tror också min tråd kan väcka avundsjuka hos vissa människor. Att det sticker i ögonen för att jag haft ett gott liv, och vill fortsätta ha ett gott liv TROTS att jag skiljdes från min man. Vad gäller sänkt boende/levnadsstandard så kanske jag inte varit tillräckligt tydlig att barnens ( och även min) levnadsstandard är BETYDLIGT sämre än då vi levde i hop. De pengar extra jag skulle vilja ha räcker inte ens för att uppnå den standard vi hade förut på långa vägar. Kan glömma att resa. Men vardagen fungerar mer och vi får LIIITE bättre om han skjuter till en del. Du har säkert läst om min boendesituation och inte en enda levande trevlig själ på detta forum har ens kommit med förslag på hur jag tar mig ur den fällan?! Ingen verkar förstå att jag INTE HAR NÅNSTANS ATT FLYTTA. Och inga pengar kvar att köpa nåt nytt för. Och ingen bostadskö. Bra att säga ; du får klara dig själv, ditt ansvar! När jag de facto hamnar på gatan.
I min värld är man inte höginkomsttagare om pappan skjuter till 1700- 3300 per barn extra i månaden. För att jämföra så är det bara exempelvis vad ett av den stores jeans kostar. Fast pengarna vill jag ha för mina höga hus/mat/hem/barnkostnader. Inte ett par jeans. Jag börjar förstå att detta retar vissa av er. Fast ni får förstå att vi uppenbarligen kommer från skilda världar.
Ha, det kunde vara sambons ex som skrivit något liknande (men min sambo var inte höginkomsttagare). Men hon fock bakslag efter bakslag tills hon insåg att hon inte kunde utgå från vad hon ansåg.
När hon släppte sin kamp så fick hennes andra och betydligt trevligare sidor komma fram och är numera en kvinna som jag uppskattar och är en underbar mor till sina barn. Det tog några år innan hon släppte den omöjliga striden som tog energi från både henne och oss
Som står i trådstarten har jag två mindre barn och en 18-åring med diagnos.
Det är svårt med den stora som har svårigheter dock. Jag jobbar heltid kämpar och har hand om allt med mina älskade barn. Jag försöker återhämta mig från en skilsmässa som tydligen blivit bitter samtidigt. När min stora börjar gråta och inte klarar av sina egna vardagsbestyr, och jag samtidigt skall pressa hen till att gå ut och skaffa jobb brister mitt hjärta en smula. Jag vill inte att mina barn ska behöva lida över skilsmässan ( som var mitt beslut) och jag kanske gärna därför överkompenserar med att de ska ha den standard/saker/kläder de haft för att de inte skall behöva berövas detta också. Hur mycket mer per barn tror du är rimligt man kan få per månad om fadern tjänar runt miljonen och endast betalar de dryga 3000 kr i månaden han gör för TRE barn? Vad kan man vinna på att dra det till tingsrätten? Kan man förlora med de förutsättningarna tror du?
Ang bostad, bostaden ingår INTE i beräkningar för underhåll vad jag vet. Detta för att man kan få bostadsbidrag, även för ägda bostäder.
Jag kan tycka att ni är otroligt hårda. Det är sant att underhållssystemet är kasst utformat i sverige. Den gör att föräldrar kan smita ifrån sitt ekonomiska ansvar för sina barn. De stora förlorarna är barnen till de skilda föräldrar som struntar i dem.
Lagen är utformad med den bakomliggande tanken att de båda föräldrarna tillsammans och solidariskt ska försörja sina gemensamma barn, var och en efter förmåga (obs! ej efter vilja). När standardunderhållet sedan är 1273 så måste ju var och en förstå att någonting i lagstiftningen eller dess tillämpning fattas.