• Anonym (HJÄLP!!!)

    UF tar barnets mobil!

    Jag har ensam vårdnad och boendet, pappan har umgänge varannan helg och under en del lov.
    När barnet åker till pappan så har h*n med sig sin mobil (som jag har köpt och betalar för), tidigare ville h*n inte åka dit, men när mobilen åkte med som "trygghet" så gick h*n med på att åka! Men nu har pappan tagit bort mobilen från barnet när h*n är där! Anledningen som han ger barnet är att "Du kan ju ringa till mamma då!" Det har varit vissa incidenter och jag har fått hämta barnet i förtid ngn gång. Det gör mig väldigt orolig när jag dels inte kan få tag på barnet, eller få ett litet sms om att allt är ok! Detta är INGET pappan pratat med mig om, utan säger att det är hans tid och jag inte behöver ha ngn kontakt. Det är barnet helt fritt att ringa till sin pappa när h*n vill hemifrån oss, men det händer högst en gång per år!
    Det står i domen att jag MÅSTE få ha en kontakt med barnet per vecka, då pappan inte ens ville tillåta detta! Domaren trodde att vi kunde lösa det på egen hand, men det går INTE. Men ibland kommer det upp något som man vill veta mer om, att allt är ok, men det tillåter inte pappan! Barnet vågar inte gå emot pappans förbud!


    Så har han RÄTT att ta mobilen från barnet och förbjuda kontakt med mig?
    Barnet är så klart ledsen över detta! Ibland kan det vara något roligt h*n vill dela med sig och ibland behöver h*n bara höra mammas röst! :) 


    Tyvärr kan jag och pappan inte prata alls, och hans ord är vatten värd! Han säger en sak och gör helt tvärtom! Jag ORKAR INTE börja processa igen, då det tog massor av ork och energi förra gången! :(


    Vad göra??

  • Svar på tråden UF tar barnets mobil!
  • Anonym (HJÄLP!!!)

    Vi har tidigare gömt mobilen i gossedjur m.m., men barnets rädsla att pappan får veta, är större... Så säger han nej, så vågar hon inte chansa... Hon säger att han kollar igenom allt... :(
     

  • Anonym (HJÄLP!!!)

    En tilläggsfråga till ovan ställda fråga...


    Jag har fått lite olika svar, beroende på vem man frågar och det inkluderar även advokater... Har inte jag som ensam vårdnadshavare alltid rätt att kunna nå barnet? Pappan hävdar att hans umgängestid går före min "roll" som ensam vårdnadshavare och därmed rätten att kunna ta kontakt med barnet, eller barnets rätt att ha kontakt med mig. Hur ligger det till?


    Och som de flesta vettiga föräldrar vet, har man inget ett dölja, så är det klart att båda föräldrarna ska kunna ha och ta kontakt med sitt barn...  :(


    Självklart kommer jag att strida för mitt barn, igen! Men jag tänkte om det fanns någon paragraf eller liknande som jag missat under mina "googlanden". 

  • Anonym (HJÄLP!!!)

    Nu "bryter" han inte mot domen, för det finns ingen dom som säger att barnet ska nå mig hela tiden, eller jag barnet. Lika lite som det inte finns någon dom om att barnet INTE ska kunna nå mig!


    Jag håller helt med ZsaZsa att man inte ska ringa i tid och otid, och det är inte heller syftet här... Behöver h*n inte ringa, så är det ett tecken på att allt är ok!
    Utan syftet med mobilen är att barnet har en trygghet OM något skulle inträffa som gör att h*n behöver få tag i mig.Barnet vill ha den tryggheten!
    Barnet gillar sin pappa och vill (oftast) ha umgänge, vilket h*n självklart ska ha. Det är inte det jag är ute efter att förbjuda. Pappan är inte så pedagogisk i alla lägen och är inte direkt medveten om varken sitt humör eller sin styrka, vilket har gjort att barnet blivit skrämd några gånger. Hos pappa finns även kompisar, vilket så klart gör att det är roligt att åka dit. :)
    MEN tryggheten har hela tiden varit att mobilen finns med och jag kan kontaktas om så behövs av barnet! Pappans telefon får inte barnet inte låna. Mobilen har inte varit något större problem under våren, men nu under sommarumgänget blev det plötsligt ändrade regler hos pappan, vilket så klart skapar osäkerhet hos barnet. 


    Jag har antecknat allt under det senaste året, blivit tilldelad ensam vårdnad och boende, trots att pappa ville ha både ock. Men jag gick med på umgänget, men i tron att mobilen var ok. Men nu är det en nackdel för mig att jag gick med på umgänge, för det innebär att jag "godkänt" pappan som lämplig!...men allt är inte så svart eller vitt alla gånger. Då hade livet varit bra mycket lättare! Alla har vi både bra och mindre bra sidor... :/ 

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    ZsaZsa skrev 2014-07-08 18:36:57 följande:

    Nu vet jag inte vilken ålder det är på ditt barn, men ofta kan ju sådant här trygghetsbehov som i att ringa dig klinga av med tiden. Händer heller inget tokigt hos pappa så går det lättare. Så kanske kan du se tiden an lite? Kanske kan barnet få andra verktyg för att hantera olika situationer istället? Ibland får man försöka hitta andra sätt när man har med vissa människor att göra därför att den enklaste vägen inte är farbar liksom.

    Om barnet har kompisar som det går till ensam och det är något som är besvärligt, kanske barnet kan ta upp det med kompisens föräldrar och låna deras telefon för att ringa dig?


    Har du förslag på andra verktyg? Alla tips mottages, tacksamt! :) 
    Barnet är 7 år. Så det blir säkert bättre med tiden, OM inget nytt händer!
    Anledningen till att mobilen har varit med, är just att det vid några ggr hänt något "tokigt" hos pappa ... Och det finns ingen garanti på att det inte kommer att hända igen, tyvärr! Nästa gång är jag bättre förberedd på hur jag ska handla.


    Efter samtal med "sakkunnig" idag har jag idag fått tips om Föräldrabalken kap 6, 11 § "Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter"....."ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål"
    I det här fallet är det barnet som vill ha mobilen med som en extra trygghet... Men jag litar inte ett dugg på att pappan kommer acceptera det ändå... :(


    Kompisarnas föräldrar är vänner till pappan, så tyvärr vågar inte barnet ringa därifrån heller! :/ Hon vågar inte gå emot pappans "tillsägelse"! 

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (ensam vårdnadshavare) skrev 2014-07-09 04:38:48 följande:

    Jag förstår inte riktigt.   Du skriver att det finns dom på att du och barnet har rätt att ha telefonkontakt en gång i veckan under pappans umgängestid.

    Struntar pappan alltså i det??


    Eftersom pappan inte ville tillåta någon kontakt för barnet med mig under hans umgänge, (och domaren trodde att vi kunde lösa det som två "förnuftiga vuxna)       så drev jag igenom i rätten att barnet skulle få ta minst ett (bestämt!) samtal med mig under en vecka.  Detta är bestämt till en speciell dag och tid.Jag ÄR INTE mamman som ringer i tid och otid, utan detta är för barnets skull!  Och det här samtalet har h'n fått, dock ej från sin egen mobil. MEN ibland uppkommer det saker som pappan sagt till barnet, som gör barnet ledsen, orolig, som t.ex. att h*n ska iväg utan pappan under hans umgänge och även sova borta. Då vill h*n kunna veta att h*n kan få tag på mig när som helst, om det så är mitt i natten! Så ibland behövs det ett samtal till, eller ett sms om att allt är bra! :) Ibland har det varit bråk där och h*n behöver få lite tröst eller bara höra att mamma finns.
    Ett tag ville barnet inte åka dit alls utan att ha mobilen som "back up" ifall det blev något där, vilket har varit helt ok under dryga halvåret, men nu har pappan, helt plötsligt sagt att mobilen inte får användas.  


    En gång hade h*n så ont i magen så h*n inte kunde sova, då svarade pappan "Du kan inte ha ont i magen eftersom du lekt hela dagen!" Vid 1.30 på natten ringde h*n mig med tårarna forsande för att h*n fortfarande hade ont i magen! Vi hade dagen innan varit hos läkaren och skulle hålla koll på magonda. Så jag fick åka och hämta barnet på natten, eftersom pappan inte trodde på att h*n hade ont i magen..


    Anonym (pucko pappa) skrev 2014-07-09 04:25:03 följande:

    Om barnet nu gynnas av umgänget med sin far trots vissa "incidenter" som orsakat att barnet känner en otrygghet hos pappan skulle jag trycka på att jag som vårdnadshavare har det övergripande ansvaret för barnet och nu fattat beslutet att barnets behov av att kunna kontakta mig vara så pass viktigt att det inte får ignoreras. Jag skulle skickat med barnet en mobil och förbjudit pappan att ta den ifrån barnet. Punkt. Ingen diskussion. Och även förklarat för pappan att min tillit till honom vara lika med noll med tanke på att han tidigare konfiskerat barnets mobil att jag därför skulle vilja att barnet ringer till mig varje kväll/söndag/vad som helst bara för att veta att hen fortfarande har kvar mobilen och mår bra.

    Om pappan ändå skulle vägra skulle jag helt sonika vägra skicka barnet på umgänge med hänvisning till barnets bästa alternativt stämt honom igen.


    Det var ungefär det här beskedet jag fick från en som jobbat med liknande frågar igår! Och det är detta jag tänker propsa på vid nästa umgänge! 
    Pappa är en viktig del av barnets liv och ska så (förhoppningsvis) fortsätta vara, men inte till vilket pris som helst och ABSOLUT INTE på bekostnad av barnets välmående. Men det är svårt när det inte finns någon vilja hos honom att lyssna på barnet och man som mamma ständigt ställs inför nya "utmaningar" som det inte finns några direkt svar på! Det finns inga "gråzoner", utan bara svart eller vitt inom lagen, vilket kan vara väldigt jobbigt i vissa lägen! 

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    ZsaZsa skrev 2014-07-09 09:09:06 följande:
    Andra verktyg kan ju vara att lära sig att hantera situationer på andra sätt. Vad det kan vara beror lite på vad det är som händer. Vad består dessa incidenter av? Men en sak är att stärka barnet i sig själv och tala om hur man kan tänka om det blir jobbigt, vad man kan göra om det blir väldigt jobbigt. Exempelvis kan barnet ju tänka att "imorgon åker jag hem till mamma igen" om det inte är så allvarligt. Det är också viktigt att barnet har ett utrymme att prata om hur det känner, öppet och ärligt, utan att vi vuxna är där och lägger värderingar eller fyller på med formuleringar. Det kan många gånger räcka långt.

    Varför tror eller vet du att pappan agerar så här med mobiltelefonen? Vad säger han om du frågar?

    Incidenterna består t.ex. av att barnet varit sjuk och det inte tagits så stor hänsyn till det. Pappan har vid ett par tillfällen blivit så arg att han varit ganska omild i behandlingen av barnen, både mitt och "styvbarnet" till honom.  Det har periodvis varit ganska mycket bråk hos pappan, mellan olika personer, viket varit jobbigt för mitt barn. Lyssna när vuxna eller vuxna och andra barn bråkar kan vara väldigt jobbigt för ett barn som inte är van vid det! 


    Det största problemet är just att pappan INTE lyssnar på vad barnet försöker säga! Jag har försökt medla, men det leder bara till att allt barnet försöker säga "kommer från mamma!" Så nu försöker jag "lägga mig i" så lite som möjligt, men uppmuntra barnet till att prata själv med sin pappa, men även barn lär sig ganska snabbt när det är hopplöst! När h*n bara blir nertystad varje gång och aldrig får fram sina tankar, då är det inte lätt... 


    Vad gäller mobilen så säger pappan att jag "inte ska lägga mig i." Det är nog enbart personlig prestige som står i vägen för honom. Han vet om att han gör saker som inte är rätt alla ggr, och han vet att jag är beredd att göra vad som helst för barnet. Varje gång barnet ringt mig för att h*n är ledsen, sjuk eller vad det nu kan bero på, så ser han det som ett personligt nederlag (mot mig!), som han sen ska visa mig att han minsann klarar av att sköta själv! ...men tyvärr har han inte lyckats visa det!

    Återigen! ;)
    Jag kräver inte att barnet SKA ringa mig i tid och otid, utan det är barnet som vill ha mobilen med sig som en trygghet! Om mobilen inte behöver användas, då är det bra! :) Även om pappa kan vara bra och rolig att åka till ibland, så är det jag som är barnets fasta punkt. H*n vet att h*n kan prata med mig och att jag lyssnar

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (ensam vårdnadshavare) skrev 2014-07-10 08:53:17 följande:
    Ja du,  antingen samarbetar man med den person man valt att skaffa barn med efter separationen -  eller också vänder man sig  till/hamnar i domstol.   Då har man förlorat bestämmanderätten och överlämnat den till de som är satta att fatta beslut.

    "Bara svart eller vitt" ?  För 25 år sedan kände jag inte till att man i dom om umgänge kunde få in något rätt till kontakt under den andra förälderns tid.  Nu verkar det väldigt vanligt med en sådan passus. Tvivlar på att Föräldrabalken har ändrats på den punkten.

    Var och en har rätt att dra fram de önskemål denne har;  domar om umgänge går verkligen inte efter någon fastställd mall!

    Vi har redan varit i domstol, så den biten är över. Det var han som skulle visa mig "vem som bestämde"! Inte en enda av hans krav gick igenom, utan vi står kvar på samma läge vad gäller umgänge m.m. som före domstol. 
    Vi har gått på samarbetssamtal, där han sitter och säger en sak, men gör ngt helt annat i verkligheten, vad är då meningen med det? Vi bor dessutom i en Kommun som hela tiden byter personal, så det är inte lätt att få bra hjälp!


    Nu menade jag inte svart eller vitt i domstolen, att domar skulle gå efter en fastställd mall, utan efter domen, när "vardagen" ska klaras. En del är experter på att hitta "gråzoner"!  Precis som du säger, man kan komma med önskemål i rätten! Sen är det upp till rätten att avgöra om det är nödvändigt för barnet eller inte... 

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (gubbjävel på soc) skrev 2014-07-10 09:34:42 följande:
    Det som ingår i vanligt umgänge och beslut runt dem, där har du delegerat vårdnadsansvaret till pappan. Så för att du har ensamvårdnad är inte detsamma som att du äger barnet och ska vara delaktig i ALLA beslut.

    Ja han kan ta telefonen. Om du överdriver din kontakt med barnet på umgänge så finns det en risk att det ses som umgängessabotage. I speciella omständigheter så kan det innebära att din ensamvårdnad försvinner och pappan kan få denna..

    Helt ärligt så tror jag att mobilen är mest till för dina behov och inte barnets behov..  Det brukar vara så i de flesta fall.

    Att ni vuxna inte kan prata med varandra för några dumma vuxenkänslor kan aldrig bli att barnet ska ta ansvar för detta..

    I de flesta fall, brukar vuxenkänslor lägga sig inom två år, fyra till fem år så brukar det faktiskt funka riktigt bra. Men komma över en skilsmässa eller liknade kan ta upp mot 8 år... Så det är säkert därför domaren antog att ni löser detta..

    Så se upp med vad du gör och inte gör...

    Vad ska du processa om.. Du har ensam vårdnad och är boendeförälder.. Ska du processa om att umgänget ska bort.. Då riskerar du väldigt mycket.. Du kommer att ses som konfliktdrivande och den del som saknar förmåga att samarbeta..

    Du kan ringa pappan och be att få prata med barnet. Sen att du inte kan med pappan är din sak att hantera som vuxen..  Sen får du helt enkelt släppa ditt egna behov om barnet eller kontrollbehovet...

    Är det så att barnet far illa på umgänget. dit räknas inte telefonens vara eller icke vara.. då har du skyldighet att ta ditt föräldraansvar...

    Du är boendeförälder och har störst ansvar, du kan åka dit för umgängessabotage, det kan dock inte en umgängesförälder..

    Är det otroligt svårt med pappan, ring socialtjänsten o berätta att ni har väldigt svårt att tala med varandra. De har olika program i sin regi där ni två kan genomgå övningar för att lära er prata med varandra som vuxna.. Vilket i slutändan faktiskt gynnar barnet.. För det är barnets bästa det handlar om..

    Som ensamvårdnadshavare har du mer skyldigheter än rättigheter.. Samt ett väldigt stort ansvar för både barnet och ditt egna agerande..

    Givetvis har umgängesföräldern också stort ansvar och en del rättigheter..

    Men tramsa inte med dina rättigheter, bara för att du kan eller för dina vuxenkänslor ska må bra, samt för att du ska visa vem som bestämmer..

    Lite som, En bra ledare tar in vad andra säger och tar beslut från det, En härskare tar beslut utifrån vem bestämmer principen....

    Jag vet inte om du har läst tidigare inlägg, verkar inte riktigt som det! :) 
    För det första, det är inte jag som ringer! Jag kräver inte heller att barnet ska ringa!


    Jag är inte delaktig i alla beslut, men som du kanske har läst (?) här ovan, så har det hänt vissa saker som gör att barnet har känt oro över att vara hos sin pappa och känner en trygghet i att kunna nå mig. Det är där jag tar mitt ansvar och säger att barnet vill ha sin mobil med sig!


    Vi har varit separerad i 4 år och det har bara blivit värre. Jag har flera gånger trott att det ska lugna sig, men varje gång hittar han på något nytt...

    Jag har inga som helst planer på att sabotera deras umgänge, om det hade varit min plan, så hade jag haft möjlighet att göra det för länge sen! Tvärtom, så är det jag som har fått hitta på olika lösningar när barnet inte vill åka dit! Varav att ta med mobilen var en lösning...

    Som jag skrivit här ovan, vi har gått på samarbetssamtal och gör det fortfarande...

    Och vad gäller processa, så var det han som drog igång det och jag fick bara svara upp. Så vi har redan varit i rätten. Så frågan är vem som vill "visa att han bestämmer?"
    Jag har inga som helst behov av att visa vem som bestämmer, jag vill bara att barnet ska må bra och inte behöva ha ont i magen två dagar innan h*n ska åka till sin pappa, det ska inte vara nya bud hos pappan varje gång! I så fall får han meddela mig det före, så jag slipper få hem ett ledset barn så ofta som jag får nu! 
    Vad är pappan rädd för, eftersom barnet inte få ha med sig mobilen? Barnet har rätt att ringa sin pappa precis när h*n vill hemifrån!

    Jag har pratat med "dina arbetskollegor", om du nu jobbar på soc, och det är just dom som har hänvisat till Fb. kap 6 11 §, vad gäller att barnet ska kunna ha med sig mobilen. Den personen där som jag haft längst kontakt med, och som även har träffat dottern flera gånger, har gett mig detta råd. 


    Mycket av det du skriver håller jag med om! Som boendeförälder har du allt ansvar för att det ska fungera med umgänge, vilket jag aldrig motsatt mig, jag har även en massa andra skyldigheter... Men vad har du som umgängesförälder för skyldigheter om det inte ens inkluderar att lyssna på barnet?

    Det är inte så att Du har dömt mig på förhand, bara för att jag är mamman? ;) 

  • Anonym (HJÄLP!!!)

    Det är lite konstigt hur många olika besked man kan få från soc... beroende på vem man pratar med. Har ni andra upplevt det? Det är väldigt svårt som förälder att veta vem man ska vända sig till när man kan få så olika svar... Speciellt svårt är det i vår Kommun där det byts ut folk hela tiden. 

    Överallt står det att man ska lyssna på barnet och vad barnet vill, men ändå verkar det som om dotterns röst försvinner helt. Nu menar jag inte att hon ska bestämma saker som är upp till vuxna att bestämma, men man måste väl ändå lyssna på barnets önskemål? Det står t o m i Föräldrabalken. Även om dottern inte är så gammal, så är hon mogen för sin ålder och har huvudet på skaft!  

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (gubbjävel på soc) skrev 2014-07-10 12:46:05 följande:
    Någonstans måste det finnas en misstolkning eller missförstånd i att använda den paragrafen som rättighet att bestämma över hur och på vilket vis barnet är på umgänge. Den reglerar mer övergripande hur din rätt är att ta beslut. Så som val av utbildning, val av skola.. Din rätt att ensidigt besluta om behandlingar på sjukhus osv osv.. Eller exempelvis rörande om utlandsresa. placering av dagis..

    Mobiltelefon är inte ett  sådant. Då kan man lika bra säga att barn som inte äger mobiltelefon far illa.. Att barn som inte har telefon också riskerar att få konsekvenser i dess utveckling... Då blir det lite som att det är din skyldighet som vårdnadshavare att tillse att barnet har mobil.. Var drar vi gränsen då.. Barnet ska ha ipad, cykel, moped, dator, eller rent av en helikopter??

    Dina regler i ditt hem är dina regler. Umgängesförälderns regler i sitt hem är umgängesförälderns regler.. Med hjälp av enskildvårdnad och stöd av någon FB paragraf.. Så kan du aldrig få rätt att bestämma över någon annan än just barnet och aldrig att du har bestämmande rätt över umgängesförälderns regler.. överdrivet sett så skulle det då innebära att du hade rätt att bestämma över vilka tider de ska äta eller var bordslampan är placerad eller färgen på en soffa...

    Så klart att du kan skicka med en mobil. Det kan inte UF neka dig att göra. Men så fort telefonen hamnar på UF tid har denna rätt att besluta om den.. därmed inte sagt att UF har rätt att sälja telefonen eller liknande...

    Ursäkta om jag försöker vara övertydlig och kanske ger dig dåliga exempel.. Men det är för att visa skillnaden..

    Av vilken anledning skulle jag döma dig för att du är mamma.. Brukar oftast få kritik för att jag anser att den viktigaste gestalten för barn rent generellt är just barnets mamma.. Givetvis finns det undantag.. men de är färre än generellt..

    Det vanligaste är oftast att båda behöver backa från behov och prestige.. Då kan de vuxna sätta barnet först och i centrum. o det är just det som är meningen.. Det kan mycket väl vara så att du behöver backa lite men pappan mest...

    Det kan mycketväl också vara så att barnet använder mobilen för att kunna ringa dig o därmed kunna trumfa igenom sin vilja mot pappan.. Barn är de ultimata experterna på att spela ut två stycken. Helst om de vuxna inte pratar med varandra.. Även vardagsmat i kärnfamiljer...

    Men av den anledningen att ni fortfarande går på samarbetsamtal.. Så ska jag inte kommentera mera.. Det kan få fel effekter och sänka socialsekreteraren som försöker få till att ni ska kunna hyffsat prata med varandra.. Brukar vara bäst att mindre kockar, ju mindre dålig soppa...

    Men min slutkommentar är... hoppas att det löser sig... Inte för dig och inte för pappans skull. er struntar jag i på ett sätt.. Det viktigaste är faktiskt barnet ALLTID.. sen kan man ha åsikter om vad eller hur detta är...

    Försökte inte skälla på dig eller så. försökte belysa lite saker... Ber om ursäkt för att jag missade saker som du skrivit...

    Lycka till

    Det jag ville betona i paragrafen var sista meningen "ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål".... inte just meningen med bestämmanderätten.
    Jag har inget behov av att bestämma om vad som händer där, men jag måste veta att min dotters behov uppfylls och att hon mår bra där! Vilket inte varit så i alla fall.
    Så vad gör dig så säker på att jag vill bestämma för min egen del? Finns inte tanken att det är barnets önskemål, hon vill ha umgänge, men är osäker på sin pappa i vissa situationer och vill då ha med mobilen som trygghet. Är det bättre att hon inte vill åka alls och ska mer eller mindre "tvingas" än att hon åker med en betydligt tryggare känsla och mobilen med sig? 
    Varför inte låta henne ha mobilen? Om inget nytt händer, så behöver inte mobilen användas och en vacker dag kanske hon kan åka dit utan att ha med mobilen?:) 


    Precis som du skriver att det ALLTID är barnet som är viktigast, borde man då inte lyssna mer på barnets önskemål? Varför är allt så inriktat på att det är föräldrarna, mamman i det här fallet, som vill? Jag har barn sedan tidigare och har en väldigt nära relation med mina barn och lyssnar mycket på deras tanker och funderingar. Är det det som blivit så ovanligt idag, att man inte orkar/hinner lyssna på barnen, som gör att tas för givet att det är mina  


    Och det är lite lustigt att du tar upp just detta med dra gränser och "rättvisa" med att ha vissa saker. Pappans styvson, som är knappt året äldre, han får ha med både ipad och mobil, för att spela på, ta foton och även ringa. Om nu dottern inte får ha med sin mobil ens för att ta bilder, vilket hon kan och ofta gör hemma, borde då inte pappan skaffa något likvärdigt till henne, eftersom hon nu inte får använda sin mobil? Varför får han men inte hon? Det väcker en del tankar hos en liten tjej när inte samma regler gäller för båda... Här hemma försöker vi ge barnen likvärdiga saker, kanske inte samtidigt i och med att det finns åldersskillnad, men ändå.


    Nej, dottern spelar inte ut oss mot varandra, det är en av de få sakerna vi är överens om under samarbetssamtalen! :) Men det kanske är så att det stör pappa att han inte har förmågan att lyssna på dottern och då inte heller kan få hennes förtroende? Då tror han att en genväg är att kapa kontakten till mig helt. Jag kan inte bygga upp deras relation, utan det måste han klara av helt själv! Även om jag hjälpt till med mycket, så är det en del som han måste klara av att göra själv.   
    Tro mig! Ingen skulle vara gladare än jag som mamma, om jag visste att dottern åkte dit utan en klump i magen och hade fullt förtroende för sin pappa! :) Jag har barn sen tidigare och vet vad en bra relation till båda sina föräldrar betyder! ;) 


    Så lägg ner tanken om att jag bara är ute för att bestämma för egen del. :)
    Men jag är väldigt glad över att du tar dig tid att svara! Det är viktigt att man kan få bolla och höra olika synpunkter! Det ska du ha stort tack för! :)

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (häpp) skrev 2014-07-10 15:09:34 följande:
    Att man ska lyssna på barn innebär inte att man ska göra som barnet säger. då hade inga barn gått till tandläkaren, ätit grönsaker eller gått och lagt sig i tid.

    Det där hoppas jag att vettiga föräldrar klarar av att bedöma! ;)
    Vilket som är ett grundläggande behov och vilket som är "slippa undan mindre roliga saker"! 
     
    Om ditt barn inte vill gå till tandläkaren, drar du bara iväg med barnet i armen och säger att det är ett måste, eller försöker du hitta ett bättre sätt, så barnet känner sig trygg och har större lust att gå dit? :)  

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (ensam vårdnadshavare) skrev 2014-07-10 13:48:04 följande:

    Min dotter överlevde som femåring de då "obligatoriska"  fyra sammanhängande sommarveckorna med UF utan minsta kontakt med mig;  boendeföräldern.   Mobiltelefon ägde UF -  ovanligt i slutet av 80-talet  (de var stora nästan som en limpa,  väldigt dyra och laddades visst ur väldigt snabbt).   Fick väl bara användas vid eventuell nödsituation,  typ -  solceller etc att ladda den med fanns knappast segelbåtar på den tiden.

    Ts,  när jag läser din tråd blir jag nästan glad att det inte fanns mobiler för barn att kivas om med exet.

    Barn umgicks troligen med "andra föräldern"  innan det alls fanns skype eller mobiler.   Och visst kan en del av dem fått psykiska men för resten av livet.


    Visst hade det kanske varit lättare om inte mobiler fanns, i det här fallet, men nu finns dom! :) Och dottern ser den som en trygghet...


    Tyckte din dotter inte att det var svårt att vara utan någon kontakt med dig under så lång tid? När jag var så liten, så hade jag tyckt att det hade varit hemskt att inte ha kontakt med mamman/pappan under så lång tid, oavsett var jag hade befunnit mig! 

    Mina betydligt äldre söner (fortfarande hemmaboende) brukar höra av sig med några dagars mellanrum, och har alltid gjort, bara för att meddela/stämma av att allt är ok. Oavsett om dom är hos pappan eller hos kompisar. Utan några krav från mitt håll.  Men vi kanske har en tätare kommunikation i den här familjen än vad som är "normalt" och det därför blir sådan krock? :/

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (ensam vårdnadshavare) skrev 2014-07-10 20:09:12 följande:
    Vad en skilsmässa med minderåriga barn lärde mig är att om man har så svårt att samarbeta att man väljer att gå skilda vägar så finns det knappast några garantier för att samarbetet ska fungera strålande efter skilsmässan.   Och man har inga som helst möjligheter att fjärrstyra exets vardagsrutiner -  inte ens när det gemensamma barnet råkar vara  hos denne.

    Vår dotter hade memorerat mitt telefonnummer.  När hon kom hem berättade hon att pappan varje gång hindrade henne från att ringa;  på öarna i skärgården fanns telefonkiosker.  

    -  "Pappa måste ringa ett viktigt samtal nu!"

    -  "Det blir snart åska,  det är farligt att ringa nu!"   (sant eller ej,  vad vet jag).

    -  "Du minns fel,  det där är inte din mammas telefonnummer!"

    Då kände inte jag till att jag via domstol kunde ha fått telefonkontakt någon gång i veckan reglerad,  trots att de familjerådgivare,  familjerättssekreterare,  advokater etc jag anlitat verkade professionella och engagerade.

    Inte heller upplyste mig någon om att man kunde dela upp sommarveckorna i två plus två veckor när det gällde en femåring.

    I annat sammanhang fick jag ett halvår senare veta att dottern haft svårt att komma till ro på kvällen, hon  saknade mina nattningsrutiner och tyckte inte att jag var direkt utbytbar mot kvinnan hennes pappa råkade umgås med den sommaren...

    Usch! Så jobbigt! Både för dottern, och för dig att få reda på det här efteråt...:(


    Varför lät inte pappan dottern ringa dig? Fick du någon "bra" anledning till det? 

    Man blir blir sårbar när man litar på att folk som har olika befattningar ska kunna sina saker och framföra det också. Jag har märkt att en del som jobbar med sådant här kanske borde ha bytt jobb för länge sen! :) Men sen finns det också några riktiga guldkorn, och jag hoppas dessa personer orkar i många, många år till!  Själv har jag lagt ner timmar och åter timmar på att vara så förberedd om möjligt när vi kom till Rätten, men när vi väl kom dit, så la han ner i stort sett allt han "krävt". Fick inte igenom något alls. Så det fortsätter nästan som innan...  

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (ensam vårdnadshavare) skrev 2014-07-10 21:39:48 följande:
    Vet än idag inte hur pappan tänkte.  Någon gång ansåg han att hans tid med barnet var hans tid -  den tiden skulle inga samtal med mig inkräkta på.  Det är mycket möjligt att dottern blev ledsen av att höra min röst och behövde tröstas efter eventuellt telefonkontakt med mig.   Alltså lugnare att bara köra på och hindra alla kontakt....

    Det där fick jag också höra en gång, att det var "hans" tid. Och det kan jag mycket väl förstå om man väljer att lägga tiden på sitt barn och den andre föräldern hela tiden ringer och stör!! Men inte om man väljer att lämna bort barnet, ha barnvakt m.m. under sitt umgänge och det blir mer av en regel än undantag....


    Men nu är det faktiskt barnet som har rätt till umgänge med föräldern och inte tvärtom! Ibland kan ett barn behöva få lite tröst eller prata med den föräldern den inte är hos, och jag kan inte förstå hur man som den närvarande föräldern för tillfället kan förbjuda det! Jag kan förstå om det är mitt i något viktigt och att man som förälder inte vill att samtalet ska ske just den sekunden, men barnet kan väl få ringa senare? Om barnet vill! 
    Jag tror att det farligare att inte låta barnet få visa sina känslor som saknad, att man blir ledsen, arg eller vad det nu kan vara. Inom rimliga gränser förstås.
    Om man som barn hela tiden blir tvungen att trycka ner sina känslor hos den ena föräldern och inte våga visa vad man känner, blir det då en bra relation av det?
    Trösta och visa förståelse borde varje förälder kunna... Hjärta 

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (gubbjävel på soc) skrev 2014-07-11 00:07:59 följande:
    Vem lämnar han bort barnet till, förutom barnvakt...?
    Förutsätter att barnvakten är i hans hem!

    Är bortlämnandet för att han ska kunna försörja sig?

    Ibland är det för att han ska jobba, fast han har henne eg. bara när han "ska" vara ledig. Jag har erbjudit att byta så han kan ha dottern när han inte jobbar, men det vill han inte. Är det hans helg, så är det, oavsett om han hinner umgås med dottern eller inte.  

    Någon gång har det varit när han och sambon ska iväg på saker, och då är det bättre att ta barnvakt än att byta med mig. Oftast vet jag inte vilka barnvakterna är.
    Ibland är barnvakten hemma hos dom, ibland har dottern fått åka iväg, oftast till sambons släkt. Dottern har haft väldigt svårt att sova borta sen vi separerade, men det har blivit bättre. Hon blir hela tiden större, som tur är. :)  

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    skpklm skrev 2014-07-11 00:14:09 följande:
    Relevanta frågor;  ts skriver så kryptiskt,  antagligen för att inblandade personer ska bli svårare att identifiera -  knepigt blir det.   Vilka är det som bråkar;  pappan och barnvakten?  Pappan och hans engångsligg?   Eller hans fasta partner/sambo/hustru/pojkvän?   -  något styvbarn till dotterns pappa nämns.

    Ja, det är väl inte så bra om jag skriver ut de inblandades namn! ;) 


    Pappan har bråkat en hel del med sambons son, även haft ganska mycket bråk med sambon i perioder. Det har varit, milt sagt, lite spänt i deras hushåll emellanåt!
    Dottern har fått höra en hel del och även sett/varit med om saker som jag inte tycker hon borde behöva vara med om... Nu gäller det inte grov misshandel, men saker som är tillräckligt för att barn ska slippa vara med om det!

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (pucko pappa) skrev 2014-07-11 00:41:19 följande:

    Släpp kravet på mobiltelefon. Kräv istället att han påbörjar i psykoterapi av nåt slag för sin egen del, parterapi för honom och sambon samt någon lämplig föräldrakurs för de två tillsammans.

    Säkert mycket bättre resultat i längden angående trivseln hos pappan än en mobiltelefon.


    Jag har faktiskt bett honom att söka terapi, men det var inte så uppskattat! ;)


    Men det var redan på den tiden vi var ihop, fast i och för sig mot slutet.... :) 

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (gubbjävel på soc) skrev 2014-07-11 00:53:19 följande:
    På ett sätt borde du känna honom...

    Är han väldigt svart vit i sitt tänk.. som.. är det sagt en sak så är det.. eller är det en viss tid så är det prick den tiden.. Kanske blir upprörd först av att tiden inte passas.. istället för att ta reda på varför eller helt enkelt strunta i vilket?

    Bara lite nyfiken på han och hur han är...

    Men du känner inte att hans omdöme till val av barnvakt är olämpligt.. ?

    Jag känner honom nog bättre än vad han själv gör, det är nog det som är det största problemet! :) 


    Han vill nog delvis vara någon annan än den han är. Men man kan inte vara någon annan än sig själv.... Sen blev nog hans liv inte riktigt som han hade tänkt sig och det kan skapa besvikelse. Bekräftelsebehov. Mindervärdeskomplex samtidigt som han har ett behov av att "visa att han kan", men inte lyckas fullt ut....
    Låser sig lätt i tankesättet, ser inga andra vägar. Svårt att ta initiativ. Väldigt svårt att kunna sätta in sig i andra människors situationer. Inte heller världens gladaste person utan ganska butter till sättet. Rutiner är bra, eller att någon annan tar beslut! :) Låter kanske väldigt negativt, men detta är delar av hans sätt. Och alla är vi olika!


    Jag har väldigt svårt att uttala mig om barnvakterna, då jag inte vet vilka dessa personer är! Det enda jag vet är det dottern berättar. Och ett barn ser inte allt på samma sätt som en vuxen! :) Men ibland kan barnvakterna kännas "bättre" än pappan, och det är inte helt rätt det heller...  

  • Anonym (HJÄLP!!!)
    Anonym (gubbjävel på soc) skrev 2014-07-11 02:15:38 följande:
    Då är pappans val av barnvakt inte olämpligt.. tänkte  typ att lämna barnet i destruktiv miljö eller till destruktiv person... typ i en knarkarkvart eller till en person som sitter o super... om man får dra till det lite... Är det till pappans sambo så är det säkert bra för barnet att få anknytning till henne också... Barn mår oftast inte dåligt av att få vuxenkontakt. Så länge det inte är destruktiva personer...

    Men det kan bli märkligt om exempelvis sambon får bättre anknytning till barnet än pappan.. Fast inte ovanligt.. det blir lite som att få två mammor.. En riktig och en plastmamma. Men ingen pappa.... helsnurrigt för oss vuxna men inte säkert att barnet upplever det som sådant..

    Hur upplever du att energin mellan dig och sambon är? Förstår förstås att sambon är lojal.. Men kanske öppen för saker i sitt resonemang?

    Ja alla är vi olika i vår herres hage..
    Inte helt lätt att nå fram till en person, som du beskriver av pappan.. ofta är det lättast att de får känna att dom knäckte en bra ide och sen få äran..  Lite som att fumla på en lösning och låta de fylla i och känna att de kommit på lösningen... Sen får de ta äran.. bara deras lösning blev rätt.. Så kan de tralla vidare och känna sig stolta över nåt de egentligen inte uppfann..

    En annan metod kan vara att man ger ett förslag, man vet att det blir ett rungande nej direkt.. Men om man ger ett förslag och ber dem att fundera på det till nästa gång.. o inte avkräva svar direkt.. Kan innebära att det får den tid det behöver för att smälta in, eventuellt diskutera med någon annan o då få ett förnuftigt svar.. vilket oftast då bli svaret till nästa gång ni ses....

    lite tankar bara.... vad tror du om detta?

    Nej, det är inga droger inblandade, mer brist på kontroll av humör. Ibland med inslag av alkohol, mer beroende på att pappan knappt tål någon alkohol. 

    Nu är det nog oftare till sambons släkt och vänner, än just själva sambon. :) Sambon har barn själv och orkar knappt med sina egna, så en extra blir lite väl mycket... Så tyvärr är sambon ingen större tröst i det här sammanhanget. Hade dottern känt sig trygg med sambon, så hade det varit en stor fördel! Så detta med knyta an till sambon, det kan vi stryka! ;) 
    Sambon är pappan största supporter, jag är ju den kvinnan som fått barn och haft ett liv ihop med honom före henne! Jag känner henne även flyktigt sen tidigare och vi "klickade" väl inte ens då. Vi har inte direkt samma syn på hur man tar hand om sina barn. :(

    Har försökt lägga fram saker som du beskriver, men han kan stå framför mig och säga att det blir bra så, för att sen åka hem till sig och göra helt tvärtom. Kanske sambon som påverkar, vad vet jag? 
    Men jag ska absolut jobba mer på förslaget om att han själv "knäcker" förslaget efter lite ledtrådar! ;) 


    Tar tacksamt emot ALLA förslag som kan göra livet enklare för oss alla och bättre för dottern! :)

Svar på tråden UF tar barnets mobil!