UF tar barnets mobil!
Jag förstår inte riktigt. Du skriver att det finns dom på att du och barnet har rätt att ha telefonkontakt en gång i veckan under pappans umgängestid.
Struntar pappan alltså i det??
Inlägg från: Anonym (ensam vårdnadshavare)
|
-
-
Ja du, antingen samarbetar man med den person man valt att skaffa barn med efter separationen - eller också vänder man sig till/hamnar i domstol. Då har man förlorat bestämmanderätten och överlämnat den till de som är satta att fatta beslut.Anonym (HJÄLP!!!) skrev 2014-07-09 17:58:43 följande:
Eftersom pappan inte ville tillåta någon kontakt för barnet med mig under hans umgänge, (och domaren trodde att vi kunde lösa det som två "förnuftiga vuxna) så drev jag igenom i rätten att barnet skulle få ta minst ett (bestämt!) samtal med mig under en vecka. Detta är bestämt till en speciell dag och tid.Jag ÄR INTE mamman som ringer i tid och otid, utan detta är för barnets skull! Och det här samtalet har h'n fått, dock ej från sin egen mobil. MEN ibland uppkommer det saker som pappan sagt till barnet, som gör barnet ledsen, orolig, som t.ex. att h*n ska iväg utan pappan under hans umgänge och även sova borta. Då vill h*n kunna veta att h*n kan få tag på mig när som helst, om det så är mitt i natten! Så ibland behövs det ett samtal till, eller ett sms om att allt är bra! :) Ibland har det varit bråk där och h*n behöver få lite tröst eller bara höra att mamma finns.
Ett tag ville barnet inte åka dit alls utan att ha mobilen som "back up" ifall det blev något där, vilket har varit helt ok under dryga halvåret, men nu har pappan, helt plötsligt sagt att mobilen inte får användas.
En gång hade h*n så ont i magen så h*n inte kunde sova, då svarade pappan "Du kan inte ha ont i magen eftersom du lekt hela dagen!" Vid 1.30 på natten ringde h*n mig med tårarna forsande för att h*n fortfarande hade ont i magen! Vi hade dagen innan varit hos läkaren och skulle hålla koll på magonda. Så jag fick åka och hämta barnet på natten, eftersom pappan inte trodde på att h*n hade ont i magen..
Anonym (pucko pappa) skrev 2014-07-09 04:25:03 följande:Om barnet nu gynnas av umgänget med sin far trots vissa "incidenter" som orsakat att barnet känner en otrygghet hos pappan skulle jag trycka på att jag som vårdnadshavare har det övergripande ansvaret för barnet och nu fattat beslutet att barnets behov av att kunna kontakta mig vara så pass viktigt att det inte får ignoreras. Jag skulle skickat med barnet en mobil och förbjudit pappan att ta den ifrån barnet. Punkt. Ingen diskussion. Och även förklarat för pappan att min tillit till honom vara lika med noll med tanke på att han tidigare konfiskerat barnets mobil att jag därför skulle vilja att barnet ringer till mig varje kväll/söndag/vad som helst bara för att veta att hen fortfarande har kvar mobilen och mår bra.
Om pappan ändå skulle vägra skulle jag helt sonika vägra skicka barnet på umgänge med hänvisning till barnets bästa alternativt stämt honom igen.
Det var ungefär det här beskedet jag fick från en som jobbat med liknande frågar igår! Och det är detta jag tänker propsa på vid nästa umgänge!
Pappa är en viktig del av barnets liv och ska så (förhoppningsvis) fortsätta vara, men inte till vilket pris som helst och ABSOLUT INTE på bekostnad av barnets välmående. Men det är svårt när det inte finns någon vilja hos honom att lyssna på barnet och man som mamma ständigt ställs inför nya "utmaningar" som det inte finns några direkt svar på! Det finns inga "gråzoner", utan bara svart eller vitt inom lagen, vilket kan vara väldigt jobbigt i vissa lägen!
"Bara svart eller vitt" ? För 25 år sedan kände jag inte till att man i dom om umgänge kunde få in något rätt till kontakt under den andra förälderns tid. Nu verkar det väldigt vanligt med en sådan passus. Tvivlar på att Föräldrabalken har ändrats på den punkten.
Var och en har rätt att dra fram de önskemål denne har; domar om umgänge går verkligen inte efter någon fastställd mall!
Tror du att barnets pappa upplever att varje kontakt med dig river upp barnets längtan efter dig? Ungefär som att föräldrar förr i tiden inte fick besöka inlagda barn på sjukhus; man ansåg att barnen blev för upprörda av det, och ledsna när föräldern försvann ingen.... -
Min dotter överlevde som femåring de då "obligatoriska" fyra sammanhängande sommarveckorna med UF utan minsta kontakt med mig; boendeföräldern. Mobiltelefon ägde UF - ovanligt i slutet av 80-talet (de var stora nästan som en limpa, väldigt dyra och laddades visst ur väldigt snabbt). Fick väl bara användas vid eventuell nödsituation, typ - solceller etc att ladda den med fanns knappast segelbåtar på den tiden.
Ts, när jag läser din tråd blir jag nästan glad att det inte fanns mobiler för barn att kivas om med exet.
Barn umgicks troligen med "andra föräldern" innan det alls fanns skype eller mobiler. Och visst kan en del av dem fått psykiska men för resten av livet. -
Vad en skilsmässa med minderåriga barn lärde mig är att om man har så svårt att samarbeta att man väljer att gå skilda vägar så finns det knappast några garantier för att samarbetet ska fungera strålande efter skilsmässan. Och man har inga som helst möjligheter att fjärrstyra exets vardagsrutiner - inte ens när det gemensamma barnet råkar vara hos denne.Anonym (HJÄLP!!!) skrev 2014-07-10 19:05:59 följande:
Visst hade det kanske varit lättare om inte mobiler fanns, i det här fallet, men nu finns dom! :) Och dottern ser den som en trygghet...
Tyckte din dotter inte att det var svårt att vara utan någon kontakt med dig under så lång tid? När jag var så liten, så hade jag tyckt att det hade varit hemskt att inte ha kontakt med mamman/pappan under så lång tid, oavsett var jag hade befunnit mig!
Mina betydligt äldre söner (fortfarande hemmaboende) brukar höra av sig med några dagars mellanrum, och har alltid gjort, bara för att meddela/stämma av att allt är ok. Oavsett om dom är hos pappan eller hos kompisar. Utan några krav från mitt håll. Men vi kanske har en tätare kommunikation i den här familjen än vad som är "normalt" och det därför blir sådan krock? :/
Vår dotter hade memorerat mitt telefonnummer. När hon kom hem berättade hon att pappan varje gång hindrade henne från att ringa; på öarna i skärgården fanns telefonkiosker.
- "Pappa måste ringa ett viktigt samtal nu!"
- "Det blir snart åska, det är farligt att ringa nu!" (sant eller ej, vad vet jag).
- "Du minns fel, det där är inte din mammas telefonnummer!"
Då kände inte jag till att jag via domstol kunde ha fått telefonkontakt någon gång i veckan reglerad, trots att de familjerådgivare, familjerättssekreterare, advokater etc jag anlitat verkade professionella och engagerade.
Inte heller upplyste mig någon om att man kunde dela upp sommarveckorna i två plus två veckor när det gällde en femåring.
I annat sammanhang fick jag ett halvår senare veta att dottern haft svårt att komma till ro på kvällen, hon saknade mina nattningsrutiner och tyckte inte att jag var direkt utbytbar mot kvinnan hennes pappa råkade umgås med den sommaren... -
Vet än idag inte hur pappan tänkte. Någon gång ansåg han att hans tid med barnet var hans tid - den tiden skulle inga samtal med mig inkräkta på. Det är mycket möjligt att dottern blev ledsen av att höra min röst och behövde tröstas efter eventuellt telefonkontakt med mig. Alltså lugnare att bara köra på och hindra alla kontakt....Anonym (HJÄLP!!!) skrev 2014-07-10 20:20:10 följande:
Usch! Så jobbigt! Både för dottern, och för dig att få reda på det här efteråt...:(
Varför lät inte pappan dottern ringa dig? Fick du någon "bra" anledning till det?
Man blir blir sårbar när man litar på att folk som har olika befattningar ska kunna sina saker och framföra det också. Jag har märkt att en del som jobbar med sådant här kanske borde ha bytt jobb för länge sen! :) Men sen finns det också några riktiga guldkorn, och jag hoppas dessa personer orkar i många, många år till! Själv har jag lagt ner timmar och åter timmar på att vara så förberedd om möjligt när vi kom till Rätten, men när vi väl kom dit, så la han ner i stort sett allt han "krävt". Fick inte igenom något alls. Så det fortsätter nästan som innan...
-
Det verkar alltså finnas en sambo, det är ju bra, eller? Kan bli lite bökigt för barn om en förälder lever ungkarlsliv.
Dottern kom hem efter umgängestillfälle; "När jag kom till pappa var inte min säng hos pappa, den var hos ljushåriga Christina!" Jag hade ingen aning om var denna person bodde, än mindre vad hon hette i efternamn. Tidigare hade dottern pratat om en annan "flickvän" till pappan; Kristina; mörkhårig.
Sambons son, som du verkar lite avundsjuk på; han tycks få ha fler prylar än er dotter - är han också umgängesbarn hos ditt ex? Eller bor han mest där?
Barnvakter - jag har aldrig uppfattat det som att jag som ensam vårdnadshavare kan styra något i f d makens liv. Han tog med sig barnen när han skulle kappsegla i Danmark, dottern var tre år då (hennes halvbror några år äldre). Han hittade visst någon dansk tonårsflicka på plats att lämpa över vår dotter till. Dottern kan inte danska... -
Det är sant, man vill gärna skydda sin barn i den mån det är möjligt. För mig innebar det att jag i stort sett levde i celibat efter skilsmässan så länge jag var boendeförälder åt dottern. I och med att det var ganska så stor omsättning på hennes pappas damer så unnade jag henne att ha det lugnt hemma hos mig. - Det stod i min makt att påverka - inte det andra.Anonym (HJÄLP!!!) skrev 2014-07-11 12:17:58 följande:
Han har en sambo, ja. OM det är bra är väl en annan sak.:) Läs inlägget ovan.
Det var lite på samma sätt som du beskriver ditt barns far, plötsligt en dag bor pappa inte hos pappa... Det har varit stundtals ganska stökigt hos dom, med bråk och osämja.
Jag är absolut inte avundsjuk på styvsonen till exet!!! Det är alltså exets sambos son. Han bor där mest hela tiden, lite umgänge med sin far. Och det stackars barnet har fått sig sina skopor han också! :( Han är värd allt han kan få! Det jag menade med inlägget om styvsonens saker är att pappan ser inte orättvisan mellan styvsonen och dottern. Jag har fått "täcka upp" så att dottern har liknande saker när hon åker dit, så det är lugnt med det! :) Men eftersom dottern inte får använda sina saker, som att ta bilder med sin mobil, och styvsonen har mobil att ta bilder med, så kanske pappan kunde hitta ett alternativ till dottern? Det är inte roligt när dottern bara får sitta bredvid och se hur det andra barnet t.ex. har mobil, m.m. och hon vet att hon också har det, men inte får använda, för att det kommer från mamma. Det skiljer väldigt lite i ålder, så det är ingen ursäkt. Men det har absolut inte med avundsjuka mot styvsonen att göra, utan mer pappans sätt att inte se hur det påverkar dottern.
Tycket du det var ok att han lämpade över dottern till en dansk tjej som dottern inte kände? När dottern dessutom inte kunde prata danska? Även om man inte kan påverka saker eller bestämma över barnvakter, så måste man väl ändå kunna få tycka till och fundera på hur det påverkar barnet? Och försöka förstå hur pappan tänker i dessa lägen?
Jag är inte heller ute efter att styra hans liv, utan jag är bara ute efter att min dotter ska känna sig så trygg som möjligt! :) Det har hänt massor i hennes liv de senaste åren. Ibland kan hon behöva ta en paus för att hinna med och smälta allt och inte bara få massor av nytt hela tiden... :)