Någon här som fått besök i sina drömmar av en avliden?

LinaP:

"Jag somnade på soffan hemma hos mina föräldrar och vaknade plötsligt av att någon satt ovanpå mig. Jag låg på sidan och kunde inte röra mig för att se vem det var, men den/det skakade och ryckte i hela min kropp och jag var totalt fylld av skräck. Jag försökte skrika men inte ett ord kom ut hur jag än försökte. Efter en stund slutade skakningarna och efter en stund till kunde jag röra mig igen."

Detta låter inte alls övernaturligt i mina öron utan väldigt mycket som sömnparalys.
När man drömmer kopplas kroppens muskler bort för att man inte ska agera ut sina drömmar (t ex gå i sömnen). Ibland när man vaknar just när man går in i eller ut ur en drömsömnsperiod, hänger hjärnan inte riktigt med. Följden blir att denna muskelförlamning inte släpper som den ska och man upplever att man inte kan röra sig. Ibland hallucinerar man, t ex hör eller ser saker (kallas hypnagogt eller hypnapompt tillstånd). Tryckkänsla (som om någon sitter på en) och en främmande närvaro i rummet är vanligt. Det släpper efter ett tag och då är allt som vanligt igen.

Jag har varit med om det många gånger och har bland annat hört fotsteg och upplevt att någon rört vid mig. Det är läskigt, men allt sitter bara i huvudet på en själv. Man drömmer fast man är vaken.

Oj, vilken uppsats det blev... googla sömnparalys eller sleep paralysis och se om det låter bekant.

Jag vet inte om jag har fått besök egentligen, men jag drömde om min morfar ett par veckor efter hans begravning.

Jag stod på ett stort grönt fält med mjuka kullar och gräs som var nästan sådär overkligt grönt. Himlen var blå och här och var stack några träd upp. Det påminde nästan lite om en golfbana. Jag stor längt upp på en ganska hög kulle, och i "dalen" snett framför mig hölls en begravning, tror jag, det stod några människor och en präst där och jag har ett visst minne att det fanns vita kors på fältet. Helt plötsligt kom morfar gående upp mot mig. Vi pratade med varandra en liten stund, men jag kommer inte ihåg vad som sades. Jag minns dock att det var mycket känslosamt, vi grät båda två medan vi sa farväl till varandra.

Ett par år innan morfar dog tog vi bort vår hund, som hade ett ganska speciellt kompisförhållande med morfar. Mamma drömde detta efter morfars död:
Hon var i ett rum av något slag med hunden, som låg och tycktes vänta på någon. Plötsligt kliver morfar in i "bilden" och tar hundens koppel, och hunden reser sig upp och följer med honom. Jag tror inte att de sa någonting, men det fanns liksom en outtalad känsla av att "Allt är okej, jag ska se efter honom tills du kommer hit."