• Anonym (ledsen trött)

    Antagligen bipolär partner, jag går snart under.

    Jag har varit tillsammans med en person (med uppehåll på hans initiativ i omgångar), men allt sammantaget 10 års relation. Han är antagligen bipolär, något vi försökt få hjälp med i flera år, men intresset från psykiatrin har varit svalt kan man säga. Han har fått diagnosen depression, men han har även extrema uppåt-perioder då han gör av med alla pengar, lånar stora summor, sätter oss i situationer så vi nästan blir vräkta, flirtar med andra kvinnor (han tycker inte att han flirtar, han är bara väldigt social, tycker han).

    Men han har sagt att han känner sig "översexuell" under dessa perioder. Han vänder sig även bort från mig under dessa perioder, blir kall, gör slut, drar utomlands, dricker, spelar bort pengar, startar upp stora och helt omöjliga projekt, tar kontakt med kvinnor för att "diskutera konst" (men även deras sexliv). I slutändan kraschar allt och han har förlorat flera jobb efter dessa perioder med uppåt-agerande.

    Själv har jag också diagnoser och min självkänsla är superlåg. Hans flirtande har avtagit med åren, åtminstone officiellt. Men han lyckas alltid få en nära tjejkompis som han snackar skit om mig med (har t.o.m. fått utskällningar av en av dessa en gång i tiden, en tjej som inte vet någonting om vår relation och där han är ett offer för mig enbart.)

    Just nu är han inlagd och har äntligen fått sin remiss för utredning av bipolär sjukdom, men mediciner (SSRI, som han alltid reagerat på genom att få en galen uppåt-period på, med irritation och kyla gentemot mig) sattes in för någon vecka sedan. 

    Jag märkte direkt att han var helt hypoman när vi pratade idag, och fick direkt ångest (från att han i förrgår var helt deprimerad och knappt orkade prata alls, är han idag helt överlycklig, uppe i varv och har skaffat sig en massa vänner på psyk och har inte tid att diskutera ekonomi osv). Dessutom är jag tråkig och ointressant, försöker man ta upp verkligheten så blir han arg på två röda, ber mig dra åt helvete och stänger av mobilen.

    Sitter just nu med hans kraschade ekonomi i knät, eventuell vräkning om hans del av hyran inte kan tillgodoses via socialtjänsten, dessutom stängs elen snart av tydligen. (också nytt för mig) (han blev just utförsäkrad från försäkringskassan, något jag inte visste om förrän senaste dagarna).

    Jag kan inte låna pengar, lever redan fattigt själv som student. Har precis själv varit sjukskriven för depression och kämpar för att kunna klara av studierna. Det går inte att resonera med honom när han är så här, och jag är rädd. Och student= inget försörjningsstöd.

    Jag orkar helt enkelt inte mer, har inte lätt att få eget boende och studierna känns helt omöjliga. Är så ledsen och har sån ångest.

    Jo han har bra sidor, men orkar inte ens ta upp dem just nu. 

  • Svar på tråden Antagligen bipolär partner, jag går snart under.
  • Anonym (ledsen trött)

    Kanske ska tillägga att andra bipolära gärna får ge tips på hur man hanterar en person som är hypoman/manisk. Går det ens?

    Vården ger inget stöd direkt heller, åtminstone inte innan han fått diagnosen. 

    Kanske hade saker varit lättare om inte jag också hade diagnoser. Men nu är det ju som det är.

  • Presens

    Tufft läge!
    Jag tänker att det enda framkomliga för dig i det här läget är att ni blir särbos.
    Vilket stöd har Du för egen del med tanke på din depressionsproblematik? Att ha en partner som är eller antagligen är bipolär är skäl nog till att vara i behov av stöd och råd samt nån att ventilera med.

    Om du i nuläget inte har nåt eget stöd - har din skola nån studenthälsa? Rent akut kan annars möjligen en diakon eller präst i Sv.kyrkan vara till hjälp.

    Finns det en kurator knuten till där din sambo är inlagd? En del psykvårdavdelningar har det, i så fall vänd dig till denne ang. den kraschade ekonomin eller direkt till försörjningsstöd på Soc.

    Hoppas du finner nån väg!


     

  • Anonym (bipolär)

    Jag hade tyvärr inte lyssnat om jag var hypoman för då vill jag bara leva livet. Det enda jag kan trösta dig med är att det förmodligen kommer bli en enorm skillnad när han väl får rätt medicin för just bipoläritet. Han låter som ett solklart fall så förstår inte varför det tagits så lång tid för honom att få rätt diagnos.

  • Anonym (ledsen trött)

    Jag tror att jag hjälpt honom mycket efter varje episod, dels ekonomiskt, dels tagit tag i allt praktiskt, men man orkar inte det hur länge som helst. Och det är bara senaste 3-4 åren som han själv tror att han är just bipolär. Kanske därför det tagit tid, men psykiatrin fungerar ju lite sådär också.

    Tidigare har han kommit in på psyk antingen ganska full (då tar de det enbart som att det måste vara missbruksproblematik, men i hans fall är det snarare så att varje uppåt period så börjar han dricka, har även köpt lugnande mediciner olagligt, också så att han inte vågar gå till psykakut nykter) eller så har han kommit in som ett självmordsförsök, då efter en mer manisk period där han och allt annat kraschat. Har då behandlats för depression bara, och sedan blivit utskriven väldigt snabbt. Inom 3-4 dagar, trots att detta upprepat sig.

    De har tidigare enbart sett den deppiga sidan. 

  • Anonym (ledsen trött)

    Ja, det finns en kurator, men just nu tycker han allt är oviktigt, och vill inte prata med mig. Hade jag själv varit helt fungerande hade jag förstås gjort allt igen, men vet inte om jag håller ihop för en vända till.

  • Anonym (Bvfgghjj)

    Fly fältet!

    Fokusera på dig själv nu. Det är du värd!

  • Anonym (ledsen trött)
    Anonym (Bvfgghjj) skrev 2014-07-12 01:54:51 följande:

    Fly fältet!

    Fokusera på dig själv nu. Det är du värd!


    Ja, så känns det ibland. Men samtidigt hade det varit väldigt elakt då han inte alltid är så som han är nu, och så skulle han ju antagligen bli hemlös om jag bara lämnade (vilket rent praktiskt och ekonomiskt inte är ett val jag ändå kan ta för egen del, inte nu). 

    Eftersom han inte bryr sig om han lever eller dör, inte bryr sig om saker som hyra och räkningar, så kommer ingen att veta om att dessa är ett problem om jag inte tar upp det. (vilket jag har, han kommer att få hjälp med en del på psyk nu, men efterlämnade räkningar från tidigare kan ju bli svårt att ordna.)

    Någonstans hoppas jag att just rätt medicinering ska hjälpa honom.
    Att om vi ska göra slut så ska det inte vara i en period då han inte kan fatta normala beslut själv, vilket han kan större delen av tiden.
  • Vick87

    Åh känner med dig!! Vilket helvete att gå igenom. Har du någon familj/vänner som kan finnas och stötta dig genom allt? 

    Önskar verkligen att situationen ska bli bättre oavsett hur du väljer att göra. Men var rädd om dig! För att orka vara ett stöd för honom behöver du ju också tänka på dig själv och ditt bästa. Styrkekraaam

  • Indianica

    Ring akutpsyk och förklara läget, stäm i bäcken före han blir manisk. Han måste få adekvat medicinering. Kan behövas LPT.

  • Anonym (ledsen trött)
    Vick87 skrev 2014-07-14 19:05:21 följande:

    Åh känner med dig!! Vilket helvete att gå igenom. Har du någon familj/vänner som kan finnas och stötta dig genom allt? 

    Önskar verkligen att situationen ska bli bättre oavsett hur du väljer att göra. Men var rädd om dig! För att orka vara ett stöd för honom behöver du ju också tänka på dig själv och ditt bästa. Styrkekraaam


    Nej, har inte många vänner kvar längre. Familj har jag inte så nära relation till. Så det är ensamt. Är väldigt ledsen idag :(

    Undrar hur allt ska bli, om jag orkar vara stark hela tiden. Jag har inte så mycket energi kvar och gråter mest. Skälet att jag kämpar på är barnen. Men det är otroligt jobbigt att försöka vara glad och hitta på saker. 
    Indianica skrev 2014-07-14 19:23:25 följande:

    Ring akutpsyk och förklara läget, stäm i bäcken före han blir manisk. Han måste få adekvat medicinering. Kan behövas LPT.


    Han är redan inlagd med LPT. 

    Det jobbiga är att det ligger så mycket krav på mig, jag får städa upp efter honom om man säger så. Hans röra som han skapat, även om han inte rår för det. kan känna mig arg på honom ändå. Hade varit skönt att någon gång vara den som någon tar hand om. Vet inte vart man ska få energin från.
  • mammalovis

    Sök samtalsstöd så du får hjälp att reda ut dina tankar och skapa en handlingsplan samt orka!

    Sedan mår du nog bäst av att leva utan honom, då det blir så mycket ekonomiska problem. I annat fall får ju du ta över all ekonomi så han inte kan spendera pengar ni inte har, utan pengarna går till ditt konto och du fördelar dem.

    Pappan till min dotter misstänks vara bipolär, dock inte så utstuderat manisk, men sjuka infall. Sist satte han upp en stålrörsstol i ett träd som gunga till 3,5-åringen. Sedan sågade han av stålrören, så hon skulle kunna skära sig på dem ... men förstod inte säkerhetsaspekten. Hade han valt umgänge i lekparken hade jag sagt okej, men då satte jag stopp när han inte såg faran alls utan fann det fullt normalt, som om alla grannar har det så ... När han kontaktade familjerätten rådde de honom att ta bort den ...

    Sedan har han perioder då han är så fantastisk på att skriva och ältar allt gammalt som hänt och går in i en depression ... Ja, han kan lösa världsekonomin också! Eller datorspelsberoendet och spelar halva nätterna utan att tänka på mat och hygien. Tack och lov separerade vi för drygt 2 år sedan, så nu är det bara problemet med umgänget kvar. Det går okej, så länge inte någon ny flickvän kommer och förälskelsen fångar honom. Annars har vi haft vändor med att han skurit sig i ångestdämpande syfte och suicidförsök samt panikångestattacker då han ska slå sönder saker.

  • Anonym (ledsen trött)

    Oj, mycket som stämmer in där. Ja, gungor har han inte gjort än tack och lov, men annars är det väldigt lika tyvärr. Är svårt att se saker från ett perspektiv utanför ens eget efter så många år. 

    Jo, vi har helt skild ekonomi, men tar han då lån bakom min rygg är det ju ändå jag som i slutändan måste lösa det då hans inkomst inte tillåter lån. Detta händer ungefär två gånger per år, så egentligen borde man väl börja planera för det... Men vem vill planera för en totalkrasch hela tiden. Man orkar inte till sist. Jag har ju haft förhoppningen att mediciner ska hjälpa också genom åren. 

    Otroligt svårt att gå vidare. Också rent praktiskt svårt. Hade jag haft ett nytt boende som jag visste att jag kunde flytta in i snart så hade jag kanske orkat ta steget. Gärna hade det fått lov att vara när han är hyfsat stabil psykiskt också. (han är hyfsat stabil större delen av tiden, även om det inte låter så när jag skriver här. Men oftast är han åt det deppiga hållet).

  • mammalovis

    Om det händer två gånger per år, kan du se något samband för i vilken månad det händer? Finns det några tecken i övrigt som du kan se i efterhand att ett skov är på väg? Får han lån hos några speciella förtag, kanske han i friska perioder kan lägga in en spär där.

    För exets del var det hygienen som blev sämre. Han struntade i att duscha och hade inte tid att lägga två minuter på tandborstning. Men som sambo kontrollerar man ju inte de andre, men i efterhand kunde jag se mönstret vid begynnande depression som startade med en panikångestattack. De maniska perioderna har jag nog förstått först i efterhand.

  • Anonym (ledsen trött)

    Han är alltid inlagd på sommaren (men för depression) så skulle gissa att mani-perioden ofta är på våren, sedan har det varit olika, ibland är det oftare. Men de värsta brukar vara vår/sommar. Det är mer när han kraschar och är deprimerad som han slutar bry sig om hygien (och äter inte heller, kan gå ner 10 kg på kort tid), mani-perioden är mer kännetecknad av väldigt stort sexuellt behov och en speedad personlighet. Han lyssnar inte framför allt. Alls.Ställer frågor, men hinner inte lyssna på svaren.

    Ofta har det nog varit mediciner som triggat hans uppåtperioder när det inte varit sommar. Är alltid orolig när en ny medicin ska sättas in.

    Just nu är han bara arg på mig och vill inte att jag hör av mig och allt som händer är mitt fel, andras fruar är mycket snällare mot sina inlagda partners, jag älskar honom inte på riktigt osv. Det är verkligen skitjobbigt. Vår relation har inte varit så stabil någonsin, men älskar honom gör jag, fast han stöter bara bort mig. Svårt att inte ta åt sig, hade kanske varit enklare om man själv var en glad och stabil person i grunden.

  • BkjkkCn

    Läs igenom tråden och det du skrivit. Du mår dåligt och ditt fokus ska ligga på dig själv, INTE honom. Du har det jobbigt. Det DU som borde bli ompysslad och hjälpt. Strunt samma vilken tid på året han är inlagd. Du ska ha det bra jämt. Dina barn med. Hans sjukdom ska inte styra ditt liv.

    Det finns inga mirakelmediciner, tyvärr. Han har en svår allvarlig sjukdom. Du kan inte hjälpa honom. Har själv levt ihop med en bipolär. Håller fortfarande på år efter jag lämnat honom på att fixar till och bygger upp mitt liv av det han raserat. Du borde dra nu. Relationen blir inte bättre än såhär. Förlåt för den hårda och direkta tonen men tråden borde handla om dig INTE honom. Du verkar vara en jättefin människa. Vad du än kommer bygga upp kommer han dra ned dig. Du är också värd att ha ett bra liv oavsett årstid.

    Kramar till dig! (Inte honom)

Svar på tråden Antagligen bipolär partner, jag går snart under.