Sviken igen. Hur orka?

Tack för kramen. Vill inte gå in för mycket på detaljer. Har blivit sviken av båda föräldrarna, ingen kontakt med dem. Det har väl gjort mig väldigt otrygg. Inte fått andra relationer att fungera.

Träffade någon förra året och vågade lita. Blev kär (kanske bara i den omtanken jag fick först) men sviken igen. Jag försökte verkligen. Men jag verkar född till ensamhet.

Jag har blivit övergiven av dem.

Nej jag har inga vänner att prata med. En psykolog dock. Går väl sådär. Även denna har svårt att få mig på andra tankar. Hur gör man? Har någon egen erfarenhet?

Min mamma är också sjuk. Hon har utsatt mig för en hel del. Övergett och velat ha mig och sedan klippt igen. Psykisk och fysisk misshandel bla bla.. så nu har jag lagt ner det och accepterat att det aldrig kommer fungera. Pappa har bara slutat höra av sig. Jag har säkert varit jättejobbig som ung. Han förstod nog inte varför, han såg inte allt. Eller så var han för feg. Ny familj osv.

Jag har accepterat det. Syskonen också, de har sitt.

Det jobbiga nu är nog att ha blivit dumpad. Jag trodde att jag träffat den rätta. Det kändes så rätt. Var lycklig men orolig. Trodde det skulle gå ändå. Att jag skulle få må bra i livet.

Tack för kramen.

Jag är lite i chock just nu.

Hade exet förbi här igår. Han har antytt att han saknar och jag frågade om han ville komma förbi och prata och se om saker gick att reda ut. Dumt, tänkte jag lite ambivalent, men det visade sig vara bra.

Han ångrade sig inte utan stod fast vid sitt beslut. Anledningen var att jag inte är tillräckligt fin för honom. Men han "älskar mig". Min trassliga bakgrund och hans tro på att jag för alltid kommer att befinna mig i den situation jag är i nu är anledningen. Jag tror han skäms för mig.

Är så arg så jag kokar. Men så skönt att få höra. Jag kommer ALDRIG tillåta någon att definiera mig på det sättet.

Så här fungerar folk. Har alltid gjort, iaf i mitt liv. Jag ger upp mänskligheten.

Så borde jag såklart tänka. Vilken idiot, hans förlust osv. Lättare sagt än gjort. Släppte honom nära mig. Kanske nåt att lära sig av.

Vet inte ens om det var det som var hans problem. Han kanske inte hade tillräckligt med känslor, helt enkelt. För feg för att ge en ärlig anledning.

Mitt liv är svårt. Jag jobbar på förändring, har gjort i år. Men det tar tid. Jag är motiverad, men krafterna är inte outtömliga.

Tror egentligen inte att det finns något bra råd som jag kan ta till mig av. Det blir lite ensamt i motvind ibland, är tacksam för att jag fått svar och att ni visat omtanke. :)

En dålig relation tar energi. Denna gav massor... tills nu då. Det är svårt att vara helt själv utan någon alls. Samtidigt så ska man ju vara klar med sig själv sägs det. Jag vet inte.

Ja jag har dålig hälsa

Hej.

Ja och nej. Det kändes bättre. Sen hörde han av sig igen, exet alltså. Jag vet inte vad han vill. Men han verkar något tveksam till sitt beslut att göra slut.

Så nu är jag i ett ofrivilligt ambivalent stadium, att gå vidare är svårt nu.

Nej. Han har slutligen gjort sitt val. Försöker acceptera och "sörja"

Jag är orolig. Det har nog tagit hårdare på mig än jag försökt intala mig.