Totalt utestängd från min pojkväns sorg

Min skulle inte heller gå till någon annan i sin sorg. Han kan däremot berätta för folk att han är ledsen, saknar den döde och allt sånt. Att berätta om sorgen och alla sina känslor och allt runtomkring är inga problem, varken med mig eller någon annan. Han är öppen på det viset. Men att visa självaste sorgen; gråt, förtvivlan, att bryta ihop eller att ramla i min famn... att ropa efter den döde och bara få vara ledsen. Det finns liksom inte. Den delen vill han knappt ens känna vid inför sig själv.

Jag försöker respektera honom i det här. Men faktiskt så känner jag ändå att jag i ett av livets viktigaste ögonblick bara blir sågad... och då undrar man vad man gjort för fel?! Om jag skrämt bort honom eller så..

Men han kanske inte gör så? Det kanske helt enkelt inte funkar så för honom? DU vill att han ska visa självaste sorgen som "gråt, förtvivlan, bryta ihop, ramla i din famn, ropa efter den döde och bara vara ledsen". Det låter som att du beskriver Mattis i Ronja Rövardotter som något slags default för hur en man (människa) BÖR sörja. Du VILL att din man ska göra så. Frågan är bara: Vill du det för att du vet att han skulle behöva det, eller vill du det för att du tycker (tror) att det ska vara så, eller vill du det för att du ska känna dig behövd? Inget fel alls i något av de, om än själviskt om det är det sista. Det är heller inget fel att vara självisk, men stå åtminstone för det isf. Och säg det till honom.