Totalt utestängd från min pojkväns sorg

Jag kan förstå din pojkvän. Jag är likadan själv. När jag har det tufft eller är i sorg vill jag vara helt själv. Jag måste få reda ut mina känslor för mig själv först innan jag kan delge andra. Jag kryper aldrig upp och kramar min man när jag är ledsen. Han tyckte också att det var jobbigt till en början. Han ville vara mitt stöd i allt. Dock har han förstått hur jag fungerar. Och om jag har nog med min sorg orkar jag inte med ännu en press på att maken tycker att det är jobbigt att han "inte får vara med", så jag hade gärna också bara åkt iväg någonstans ett tag för att bara få vara helt själv. Vilket jag också gjort.  

Som jag tidigare skrev, så måste jag få reda ut mina känslor själv först. Vill inte påverkas av någon annans tankar eller blickar. Sedan när jag har klarat ut detta, kan jag börja prata. Men det kan ta tid. Så jag tycker att du ska låta han sörja på sitt sätt. Det handlar inte om att du inte är nummer ett ändå.