Ta det inte personligt, alla har sitt sätt att hantera sorg och det beror också på vem som gått bort.
Min man förlorade nyss en mkt nära anhörig. Men här är det jag som har föreslagit att han ska åka själv till sina föräldrar, vilket han gjorde, och jag har även erbjudit mig att vara hemma med barnen när familjen skulle samlas och vid begravningen. Det ville han dock inte.
Fortsättn..
Min man förlorade nyss en mkt nära anhörig. Men här är det jag som har föreslagit att han ska åka själv till sina föräldrar, vilket han gjorde, och jag har även erbjudit mig att vara hemma med barnen när familjen skulle samlas och vid begravningen. Det ville han dock inte.
Jag kände personen som gick bort väl, träffade honom regelbundet och han var i samma ålder och livssituation som vi, nyss köpt stuga där vi bor. Men jag kände honom inte alls som min man och hans familj. Barndomsminnen, uppväxt, sommar på landet, alla dom där sakerna som man har med ngn som man växt upp med. Därför förstår jag att min man behöver tid med de som delar samma bild och minnen som han.
Vill tillägga att jag också förstår dig ts. Jag kände mig just i den tyngsta stunden otillräcklig. Då sa jag också det, utan att mena det som kritik utan för att bara få sagt mina känslor. Jag sa att jag önskar jag kunde göra nåt för att han ska må bättre men att jag förstod att jag inte kan det just nu. Det är inte fel att berätta dina känslor, sålänge du inte kräver ngt av honom. Men du går ju också igenom sorg, om än en annan, och mår också bra av att få vara ledsen och blotta dina känslor i denna situation.