Var finns all efter-missfallet-information?

Jag har ringt 1177. Men eftersom de "bara" är vanliga sköterskor och inte barnmorskor så hade hon svårt veta vad jag skulle göra och det är många mil till närmsta akutgyn. Idag, nu, har jag bara lite ont, som mensvärk. Men var det inte bättre imorn skulle jag åka in sa hon.

Samtidigt har jag ont i huvudet och är yr när jag som du, klimpen skriver, ställer mig upp osv. Men jag förknippar det med värskebrist då man förlorat massa massa vätska och nu efteråt använder kroppen vätska för att skapa nytt blod. Så jag dricker och dricker och dricker ibland saltat kolsyrevatten för mineraler.

Kanske åker jag in imorn, men känns så waste om de bara kommer säga "så är det, åk hem vila". Så liten tilltro till vården har jag :/

Men samtidigt skriver ni andra att det inte ska vara såhär. Det här är mitt första missfall, samtidigt mitt första försök till att bli gravid.

Nu är jag livrädd. Råkade läsa att kvinnans ägg får kromosomförändringar när hon överstiger 30. Jag är 34. Tänk om alla mina ägg har kromosomavvikelser nu :( Livrädd för att försöka igen.

Men så vanligt det är med missfall nu när man frågar. Vara och varannan har drabbats av flera. Kanske inte 14 som du Qwe. Fyfaan. Vilken påfrestning för kropp och psyke. <3

Jag fick direkt nummer till gynakuten, de sa att de på 1177 inte vet så mkt om detta. Jag fick ringa när jag ville. Blir också jätteyr när jag reser mig, tror inte jag har så bra blodvärde nu eftersom jag hade lågt innan detta. Ska be dem kolla det på återbesök på måndag.

Jag höll på att förblöda och fick åka ambulans när jag fick missfall och tog Cytotec. Redan hemma fick jag vätska i droppform för att få upp blodtrycket så att jag inte skulle förlora medvetandet. På sjukhuset fick jag blodtransfusion. Jag skrapades också. Efter det var jag sjukskriven i 2 veckor och mådde bra hela tiden.

När jag senare födde barn, förlorade jag ganska mycket blod igen. Jag fick gå och hålla i mig i väggen varje gång jag var uppe. Också den gången fixades allt med en blodtransfusion.

Jag tror att du lider av blodförlust, och att du kommer att vara yr ända tills kroppen har återskapat alla röda blodkroppar du förlorade.

Risken för kromosomförändringar börjar visserligen öka efter 35 år, men sannolikheten för ett friskt barn är ändå mycket större, bara man kommer förbi de första kritiska veckorna. Man kan tänka som jag gjorde, och inte hurra redan vid det positiva graviditetstestet, utan först när man ser att där finns ett foster med hjärtljud.

Låter som du verkligen hade det tufft! Jag blödde i och för sig också massor och hade ont, men det varade bara en kväll. Sen var jag utmattad, men mådde ändå okej.

Jag hoppas att du kommer att piggna till med mycket vätska (och salta chips!) och att du slipper åka in.

Beklagar ditt missfall Jag har varit med om tre missfall. Dock inte som dig. Mina har inte kommit i gång av sig självt. Jag har fått skrapningar. Dock kan jag iaf säga att yrseln hänger med ett tag efteråt. Det är en vecka sedan jag fick ett MA och skrapning ovanpå det. Jag har yrsel ännu. Kasst järnvärde är min gissning efter det som hände. Sedan kan man blöda ett bra tag efteråt. Det kan komma och gå. Lite av och till. Det tar att tag att återhämta sig fysiskt. Det psykiska kan vara värre . Jag håller med om att det finns dåligt med information vad man kan förvänta sig. Jag tycker inte heller att kännas som en rikligare mens,vare sig blödningsmässigt eller sett ur smärtsynpunkt. Tycker det är illa att vården förväntar sig att man helst ska sköta allt hemma utan så mkt info. Det är skrämmande med missfall för många av oss. Lite mer stöttning av vården hade varit bra.

Jag har fött barn över din ålder efter att ha fått missfall två gånger. Nu efter det barnet fick jag missfall en gång till. Jag är snart 40. Jag ger inte upp, jag vill ha en till. Visst kanske vi har sämre förutsättningar, men så illa är det nog inte tänker jag.

Jag saknade också mycket när jag fick missfall. Jag fick inte komma in till gyn, min bm var bortrest och efter ett tag fick jag komma till en annan bm som bara "jaha, vad tänkte du då?" Alltså i princip undrade vad jag gjorde där. Missfall lär ju vara vardag för dem men för den det drabbar är det ju förhoppningsvis inte det. Jag mådde dåligt fysiskt drygt en vecka, psykiskt mycket längre. Inte en enda jävel i vården frågade hur jag mådde. Min bm ringde mig aldrig.

Jag skulle verkligen önska mer stöd och samtal efter ett missfall, men det har dom väl inte tid med.

Jag är ledsen för TS men även ledsen för din skull när jag läser detta  Tungt

Jag tror med det handlar om lågt järnvärde och lågt blodtryck pga blodförlusten än att det är vätskebrist, det borde isf gett med sig om du druckit vatten ordentligt. Ät järntabletter, järnrik mat, drick massa juice så ska du se att det sakta men säkert blir bättre. Och jag beklagar verkligen missfallet, förhoppningsvis går det bättre nästa gång. Själv fick jag ett barn, missfall v12, barn, missfall i v11 och det var snart ett år sen, har inte blivit gravid efter det, alla andra graviditeter hände "på första försöket". Snart har du nog ditt barn..

14 missfall men även två underbara skitungar, resan var lång men glömd för länge sedan Nu är busarna 7 och 2 (ja, det blev lite åldersskillnad)

Kanske låter väldigt konstigt men jag tror att det fanns en anledning till alla dessa missfall, det var för att det var fel barn, det var inte de jag skulle ha! Min kropp gjorde precis det den skulle, den tog bort det som inte var meningen att bli. Vid första och andra missfallet var jag ledsen men sedan var det bara något som hände, det var inte mer än en försenad mens.

Kanske jag har rätt eller så är det bara något jag intalar mig för att komma vidare men det fungerar

Jag tror också att det finns en mening med allt som sker  Det var just dessa små själar som skulle till dig, det tog ett litet tag innan de hittade fram  

Nu hoppas jag att allt går väl för TS också.