Förstår inte
Hej!
Nu vet jag inte riktigt om det är rätt kategori/tråd för det jag ska ta upp. Egentligen så kommer jag att beröra många olika områden så psykologi känns bäst att välja.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag vill höra hur ni ser på saken och om ni har gått igenom dom här känslorna själva. Ni kanske kan uppmuntra mig till det positiva för många av er är säkert äldre än mig och har erfarat mig så jag tar till mig all råd.
Saken är att jag mår egentligen inte dåligt. Jag mår bra. Jag är glad och jag har precis ALLT jag behöver i mitt liv. Jag pluggar till läkare, vi har en bostadsrätt i Stockholm, min man har bra jobb och vi har bra inkomst. Vi gör vår 7 resa på 13 månader snart. Har god kontakt med vänner, familj och släkten. På både min och makens sida. Allt är okej.
Men den senaste tiden har jag haft en existensiell ångest. Jag vet inte hur vanligt det är och jag vet inte om det någonsin kommer gå över. Men det känns som att ja absolut allt är bra och allt är underbart men i vilket syfte? I vilket avseende ska det vara så underbart? Varför kämpar vi människor så mycket när vi ändå kommer dö i slutändan? Vad kommer vi människor ta med oss när vi dör? Våra pengar? Våra kläder? Våra hus? Ingenting. Inte ens våra minnen eller alla gånger vi har handlat gott kommer vi ta med oss. För vad som händer efter döden är oklart. Ingen vet vad som händer eller kommer hända.
Jag har skaffat mig en jätte söt liten katt som jag verkligen älskar och bryr mig om. Tar hand om honom och ger honom all min kärlek etc men jag satt och såg på honom när han sov i min famn igår och undrade vad syftet var med att han fanns. Hos mig. Vad är syftet med att jag ska ta hand om honom när han ändå kommer lämna mig och dö en dag? Varför?
Alltså jag tycker allt är fantastiskt, jag vill inte dö och jag har inga planer på att begå självmord eller dylikt. Jag är social och trevlig. Går till jobbet, gör mina tentor, betalar mina räkningar och älskar alla jag har i mitt liv. Men vad är syftet? Vad är MENINGEN med livet? Fattar ej? Vart kommer vi ens ifrån liksom? Varför ser vi ut som vi gör? Orkar inte tänka på de här eller bära dom här tankarna får sån panikångest....
Min man vill gärna ha en bebis snart och jag vill också ha en liten kärleks bebis. Det är en dröm! Men återigen där kommer den där starka känslan av meningslöshet. Den där känslan av att jag känner mig egocentrisk av att tänka på att skaffa barn. Det finns så mycket elände på den här jorden. Varför ska jag föda något så underbart och låta den bli förstörd genom att vara en del av den här äckliga, elaka, eländiga världen? Där krig, fattigdom, dålig kvinnosyn förefinns. Där det finns äckliga våldtäktman, där människor dör i olyckor. Varför ska jag skaffa mig en bebis när jag vet att det finns så många barn där ute som är föräldralösa? När jag kan adoptera två barn och ta hand om dom så gott jag bara kan än att trycka ut en människa och välkomna den till världen. Som om världen är något bra, något positivt.... Jag sa till min man hur jag kände om det här men han sa bara att han tror att jag är så rädd för att misslyckas som mamma och att han tror jag kommer bli en suverän mamma. Men det är egentligen inte det jag tvivlar på. Tänk om mitt barn sen skulle bli sjuk eller lämna mig. Då kommer jag aldrig orka finnas mer.
Jag vet inte om det här är en period, en kris, om jag är bara stressad av allt runt omrking. Vad fan det nu än är så är det jääääävligt jobbigt.
Har ni någonsin känt så? Har ni kommit över det? Gjorde ni något speciellt för att komma över dom här känslorna eller acceptera ni bara den ångesten som fanns och landade i den och sedan blev bättre? Har era liv blivit bättre efter barn? Känns det bra att vara förälder? Har ni tänkt som mig innan ni blev föräldrar?
Snälla hjälp mig.
